Idag borde jag vara extra skärpt och seriös. Förslaget om en ny skollag sägs vara det största som har hänt skolsverige på 40 år. Staten tar till sitt yttersta maktmedel för att garantera kvalitet och likvärdighet – en lag.
Varför tänker jag på den amerikanske fartygsinspektören som alltid gjorde en liten teckning och skrev “Kilroy was here” på ett otillgängligt ställe i fartygsskrovets innersta vrår?
“Björklund was here”
Jag läser Kristin Lundbergs hyllade kriminalroman Malmömannen. Huvudpersonen Nils Forsberg är ytterliggare en i raden av bedagade kriminalkommisarier som filosoferar över samhällets förfall och på sina dagliga promenader längs kusten passerar han den nybyggda Lärarutbildningen.
Fasaden är prydd med citat, och att då på en sådan skapelse, ägnad åt konformism och pennalism, skriv “Frihet, frihet” är naturligtvis ingenting annat än ett hån.
Samtidigt förbereder sig stadsdelen Västra hamnen för en sammandrabbning mellan Reclaim the street och medborgare som ska hjälpa polisen. De samlas 17.30 vid Turning Torso. Om det inte kommer några demonstranter kanske det finns tid för att fundera över vad som hände med bilfabrikens parkering som nu ligger öde.
Reclaim the bilparkering!
Jag läser sammanfattningen av Elisabeth Franks nya avhandling
(…) Resultaten visar att klasser inte bara skiljer sig åt med avseende på elevers hembakgrund och läsprestation. Skillnader finns även i form av olika tryggt klimat men också i vad mån föräldrarna är delaktiga i skolarbetet. Det framstår också klart att det finns skillnader med avseende på den undervisande lärarens kompetens. Mycket tyder på att det i denna kompetens inte bara ligger att främja god läsförmåga utan också att skapa ett tryggt klimat och ett positivt föräldrasamarbete.
Det verkar vara ett ambitiöst försök att fånga in något som inte enkelt låter sig beskrivas. Kanske måste jag läsa hela avhandlingen för att förstå förhållandet mellan de faktorer som bidrar till att barnen utvecklas.
Jag försöker hitta något kontroversiellt i avhandlingen och anar en positionering i intervjun:
– Det är viktigt att lärarna blir medvetna om vilken betydelsefull roll de spelar för hur eleverna presterar. Det har ju ibland pratats om att man kan sätta in vem som helst i lärarens roll och att det är andra saker som påverkar elevernas lärande, men så är det alltså inte. Det är läraren som är motorn bakom många av de viktiga faktorer, som samverkan och trygghet, som är så betydelsefulla för barnens lärande.
Den politiska nivån synliggörs inte. Om lärarna är så viktiga kanske det skulle finnas utrymme för ett litet ställningstagande när det gäller innehållsfrågor? Nu framstår undervisning som en fråga om teknisk färdighet.
Jag måste nog läsa avhandlingen…
Jag lyssnar på Mona Sahlin som förklarar att hon är “lättad” men inte “glad” över valresultatet. Reportern frågarhur hon menar och hon säger samma sak igen – och igen. Jag kan nog säga samma sak. Mitt främsta engagemang är att jag inte vill se Sverigedemokraterna representera Sverige i EU och det ser ut som om jag slipper den plågan.
Samtidigt studerar jag valresultatet från Malmö Länk och häpnar över de lokala skillnaderna. På Möllevången får SD acceptabla 0,4% medan de uppnår katastrofala 24,1% i stadsdelen Almgården.
Där inledde jag min bana som förskollärare sommaren 1978. Kanske borde jag ha stannat kvar?
Min lille vän är bekymrad över mig. Han tycker att det är besvärande att jag försöker göra frågan om vem som ska sägas upp från lärarutbildningen till en politisk fråga. Den lille vännen trivs ganska bra vid foten av den store mannen som i sin tur söker skydd under det stora trädet.
För mig handlar högskolemässighet om självständig kritisk reflektion och ett öppet samtal. Just nu har vi mycket att ta igen. Diskussionen om framtidens lärarutbildning borde föras på många plan och det är svårt att se vilka aktörer som har egna agendor i utvecklingen.
Jag framhärdar:
– Inga varsel utan konsekvensbeskrivningar!
Jag har varit på konferensen Moving Image.
Dagens höjdpunkt var mötet med målaren, fotografen, textilkonstären, filmaren och författaren Carl-Johan de Geer. Han beskrev sitt liv som en serie misslyckande och katastrofer – men gjorde det på ett sätt som gör att hans bok Jakten mot nollpunkten nu står överst på min läslista.
Konferensen var väl sammanställd och leddes av Anders Mildner, som höll ihop de olika bidragen med mild hand.
Mitt största problem är kanske ändå arrangörernas ängsliga längtan efter att vara framkantsteknologiska – idén med att lägga ut konferensdeltagarnas twittrande på stor duk under de hårt styrda mellansnacken var provocerande för mig. Kanske är jag fixerad vid att sociala medier ska vara en mottagarvald aktivitet, eller att texten ska ha någon form av finess. När jag får den här sortens meningslöst pladder upptryckt i näsan får jag lust att bli teknikhatare på riktigt.
Den dag jag börjar twittra – skjut mig!
Tornhuset och pollaren
Diskussionen om den framtida lärarutbildningen fortsätter och den viktigaste frågan kanske är om det är ansvarsfullt att visa oro utåt. Ingen vill riskera att framstå som illojal genom att ställa obekväma frågor om utbildningens innehåll eller konsekvenser för studenterna.
Därför råder största möjliga tystnad. Vi som hotas av uppsägning jobbar på och låtsas som ingenting. Någonstans pågår förhandlingar om turordningar och underlag förbereds av styrelser till dekan och rektor. Områdesstyrelse och högskolestyrelse har en oklar roll i processen som verkar styras av andra krafter. De fackliga organisationerna företräder sina medlemmar och efterlyser konsekvensbeskrivningar. Politikerna är osynligare än luft.
“Detta är en process som pågår i alla akademiska yrkesutbildningar över hela landet”
– Ungefär som svininfluensan?
Min lille vän tycker att Mats bekymrar sig över saker som ligger långt över hans horisont. Vännen har fått tag på en gammal vinylskiva och spelar den oavbrutet. Det känns som om han försöker säga något.
P.S. Det är en aning oroande att jag har börjat skriva om mig själv i tredje person. Jämför med Mona Sahlin efter Tobleroneaffären:
– Nu är Mona trött. Det är dags för Mona att ta time out…
Å andra sidan blev hon partiledare efter några år.
Herr Gårman och tornhuset
Herr Gårman är en stark symbol för manlig trosvisshet. Övergångsstället ger en bräcklig trygghet och sannolikheten att bli överkörd på de vita ränderna är ganska stor i Malmö. Ungefär samma fara föreligger i de obefintliga diskussionerna om Lärarutbildningens framtid. Samtidigt är tystnaden öronbedövande.
Förhoppningsvis kommer rektor i tornhuset att få ett stabilt underlag i form av en utförlig konsekvensbeskrivning innan beslut tas.
Framtiden är spännande – onödigt spännande, enligt mig.
Det fyllde oss mer med häpnad än av skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp”
Många studenter tröttnar rätt snart på sina lärares tjat om reflektion. Jag försöker ibland förklara värdet av att se saker ur olika perspektiv och att de behöver träna sin kritiska förmåga. Antagligen vet de att tvivel är en form av lyx och att det till sist gäller att leverera det svar som vi lärare har bestämt har högst värde ur betygsaspekt.
Jag började blogga för att mitt eget tvivel inte hade någon form. Lojaliteten med systemet var ibland viktigare än min roll som självständig tänkare och jag stod inte riktigt ut med bilden av mig själv som lydig tjänsteman i utbildningsfabriken. Jag behövde träna mig i att tänka själv och formulera ståndpunkter. På något dunkelt plan tänkte jag nog att en lärare bör vara en förbild även när det gäller självreflektion.
Nu närmar vi oss en punkt där vi som jobbar på lärarutbildningen tvingas att bekänna färg. För många känns det ovant att inte befinna sig i en skyddad position. Att vara lärare är ett moraliskt utsatt yrke. Detsamma gäller för lärarutbildare. Det är inte längre självklart att tystnad är ett uttryck för lojalitet.
“Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land”
Tysta tankar 