138 kända kvinnliga kulturpersonligheter vädjar i dagens Sydsvenska i ett upprop för att Nasrin Sotoudeh ska släppas. Jag sympatiserar djupt med budskapet, men kan inte låta bli att undra över uppropets utformning.

Länk till upprop

1) Varför har enbart kvinnor fått skriva under?

2) Varför detta fokus på kultursektorn?

3) Hur kända måste undertecknarna vara? Vem har gjort bedömningen?

Det känns som att en spretig feministisk rörelse försöker hitta en samlande symbol och utnyttjar en fängslad människorättsaktivist för dunkla syften. Jag tycker att Nasrin Sotoudeh är värd ett bättre öde och uppmanar alla att stödja kampen för hennes befrielse.

Dawit Isaak är ingen mansfråga.

Två medieforskare har granskat bevakningen av Mona Sahlin och kommit fram till att den varit orättvis. Hon fick ingen chans. Länk

Metoden att räkna positiva och negativa artiklar tycks mig godtycklig. Grundantagandet är att pressen konstruerar en verklighet genom att vinkla artiklar – oftast i någon form av samordnade drevaktioner.

Vår analys visar att Mona Sahlin är en anomali: i politiken är mannen norm och den kvinnliga politikern Sahlin blir därför i allt vad hon gör och inte gör en icke-politiker.

(…)

Frågan som måste ställas, men som inte kan besvaras i vår undersökning, är om en kvinnlig politiker skall behöva vara som en man för att kunna nå statsministerposten.

Söndagen den 14 november, knappt två månader efter valnederlaget, meddelade Mona Sahlin sin avgång. Nu äntligen gör hon, enligt medierna, rätt och plötsligt har hon dessa ledaregenskaper: intuitiv intelligens, osviklig politisk kompass (SvD 15.11), ansvarsfullhet, analytisk förmåga och personlig närvaro (DN 15.11)

Över en natt har mediedramaturgin vänt. Balansen är återställd:

Mona Sahlin kan inte längre hota den manliga hegemonin.

Det finns ett självbekräftande drag i den här analysen och jag tror att medieforskarna överskattar mediernas dolda agendor. Mona Sahlin kan också ha varit fel person på fel plats vid fel tidpunkt.