Är dagens skolpolitik “borgerlig”?

Per T Olsson diskuterar det laddade ordet och utgår från Bertil Ohlins invändningar på 50-talet.

Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.

Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bour­geoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.

(…)

Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.

Jag tror att många gärna vill se dagens upphetsade skoldebatt som opolitisk. Den handlar om barnens lycka, lärarnas status och nationens framtid. I en stor opolitisk omfamning förfasar vi oss över Zarembas skräckskildringar och värms av att tillhöra den goda sidan – vi som vill att det ska vara ordning och att barnen ska lära sig något.

Men frågan återstår: är det verkligen en borgerlig politik att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan? Idag beskrivs misslyckandena som en följd av socialdemokratins dåliga politik och den usla forskningen. Hur ser den borgerliga visionen ut? Friskolor till alla?

Per T fortsätter:

Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.

För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?

Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.

Till de här bilderna fogar jag en stridslysten och segerviss utbildningsminister i färd med att återskapa gårdagens skola.

Utbildningssverige håller andan!

Idag är sista dagen att söka till högskolan och nervositeten är stor på landets lärarutbildningar. Kommer vi att få några studenter till hösten?

Utan sökande blir det svårt att höja kvaliteten.

Solen skiner och jag tror att vi kommer att få många studenter! Vem vill inte bli lärare idag?

“Forskarnas skolsvek”

DN:s ledarsida trummar på:

De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.

På Svenska dagbladet är tonläget annorlunda. Under rubriken “Fler lärare måste bli forskare” skriver en namnkunnig samling:

Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.

Ytterligare en utmaning är att lärare, skolledare och företrädare för huvudmännen behöver ta del av relevant forskning och använda den i verksamheten i ökad utsträckning. Det ska löna sig att ta fram arbetssätt som utgår från forskningen och därmed öka kvaliteten på undervisningen.

Idag har jag ingen åsikt. Låt elefanterna dansa.

 

#merkateder tweetup!

Jag erkänner att jag inte har full koll på vad en tweetup är, men tror det har något med att träffas i den materiella verkligheten:

Tweetup

Nu tar vi debatten om #merkateder på Twitter ett steg vidare! Vi träffas för ett tweetup där vi kan prata, diskutera, lära känna varandra lite mer etc. Tweetupen äger rum i Stockholm den 12 april med start kl 18.00.

Under kvällen kommer vi ha ett par inbjudna talare som gör korta inlägg för att stimulera debatten. Vi kommer att servara en enklare förfriskning. Det kommer att finnas gott om tid för diskussioner.

Mer information om tweetupen publiceras löpande här på merkateder.se

Länk till flyer

Jag tror att händelsen kommer att sändas över nätet. Du hittar nog länken på hemsidan

På min arbetsplats antyder någon att #merkateder är en kommersiell rörelse som initierats av mediekonsulter. Tänk om det vore så enkelt.

#merdamskrivbord

#merdamskrivbord

De “duktiga” lärarnas löner

Jag vaknar till Ekots granskning av den bristande lönespridningen inom lärarkollektivet.

Läraren Ulla Wetterdahl Wessman, som undervisar i NO på Vällingbyskolan, är en av dem som känner besvikelse över löneutvecklingen bland lärarna.

– Jag blir förbannad, det känns lite meningslöst. Det spelar ingen roll vilket jobb man göra. Man får inget bättre, det blir liksom ingen skillnad, säger Ulla Wetterdahl Wessman till Ekot.

Enligt färsk statistik från Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund skiljer det i dag i genomsnitt 31 procent – motsvarande 7195 kronor – mellan de lärare som tjänar mest och de som tjänar minst. Detta oavsett hur gammal läraren är eller hur många års arbetslivserfarenhet personen har.

Ulla Wetterdahl tjänar i dag 31 900 kronor och kan därmed anses vara relativt högavlönad i sammanhanget. Men hon anser ändå att hon med sina 20 år i yrket borde ha mer i lönekuvertet. Men att hon skulle få något mer i år tror hon knappast.

Jag anar att Ulla Wetterdahl räknar sig själv till de duktiga. Själv befinner jag mig i de nedersta percentilen (de mindre duktiga?) och tjänar efter 25 år på förskolan och tio år på högskolan som universitetsadjunkt mindre än vad hon gör.

Man skulle kanske satsa på den kommunala världen ändå.

Jag är lite undrande inför statistiken. En gästprofessor tjänar ofta mer än dubbelt så mycket som jag. De är också lärare. Vem räknas in?

Eva-Lis Sirén talar vänligt till oss men övertygar inte. Den här veckan börjar inte bra.

Ozzy Osbourne – Secret Loser

 

Flumpedagogik vs. katederpedagogik?

Det var nog oundvikligt att diskussionen förr eller senare skulle hamna i de här uppkörda hjulspåren och jag erkänner mig skyldig till att ha provocerat fram Zorans kommentar i det här inlägget: 

Jag tycker nog att Jan Björklund i sitt ursprungliga inlägg i DN lyckas hålla en nyanserad ton och därmed undviker de sedvanliga dikeskörningarna. Utbildningsministern vet att det här är en känslig fråga och nämner katederundervisning som en undervisningsform bland andra. 

Problemen uppstår när LR-lobbyn försöker använda utspelet för sina fackliga syften. Då förvandlas katedern till en symbol för motståndet mot kommunaliseringen och den enfaldiga polariseringen trappas upp. En fiktiv fiende (halmdockor och väderkvarnar) ska bekämpas och denne är emot: 

1) Instruktioner i helklass
2) Ordning och reda
3) Åldersuppdelad undervisning
4) Uppföljning och återsamling
5) Betyg och bedömning
6) Systematiskt kvalitetsarbete
7) Lärarens ledarskap 

Kanske är det lättare att demonisera denna påhittade fiende än att förklara vad begreppet “katederundervisning” egentligen står för? Jag har försökt redogöra för dess historiska ursprung, men anar att förespråkarna lägger en annan innebörd i ordet. Metta Fjelkner betonar möbelns praktiska funktion som förvaringsplats för pennor och papper och det borde inte vara en kontroversiell pedagogisk frågeställning. Men det finns utrymme för någon form av manifest. Vem antar utmaingen? 

Vi som kallar oss flumpedagoger är naturligtvis en enkel, men rörlig måltavla för katederälskarna. Det retoriska knepet, att omvärdera ett skällsord, är riskabelt men spännande. Samtidigt ställer det höga krav på att vi kan formulera en begriplig hållning. 

Jag menar att Gärdenfors önskelista till skolvärlden är en bra utgångspunkt och vill komplettera med sju punkterna som ringar in entreprenöriellt lärande i Skolverkets skrift Skapa och våga

Tillsammans med debatten hos Janne på http://flumpedagog.wordpress.com/ är det möjligt att förstå vad jag menar med “flumpedagogik”.

Den avgörande skillnaden mellan flumpedagogik och katederpedagogik är att vi inte låser oss vid en metod utan sätter barnets lärande i centrum. Sedan avgör ämnet och sammanhanget vilken metod vi tror fungerar bäst. Där behöver vi teorier och forskning om vad som händer i barnets möte med världen. 

Flumpedagogiken behöver katederpedagogiken – behöver katederpedagogiken flumpedagogiken? 

Jag menar att det delvis är två överlappande fält och det finns anledning att fundera över vem som tjänar på att motsättningen trappas upp. 

Woooops!

Länk till dokumentet som presenterar den nya utbildningspolitiken för uppförande i brittiska skolor .

Behaviour in good schools is not a serious problem but overall it remains a big concern for parents. Evidence shows there is much to do. For instance:

  • Nearly 1,000 children are suspended from school for abuse and assault every school day.
  • Persistent disruptive behaviour accounts for nearly a third of all cases of permanent exclusions in secondary schools.
  • Major assaults on staff have reached a five-year high with 44 having to be rushed to hospital with serious injuries last year.
  • False allegations have been made against one-in-four school staff by a pupil. One-in-six have had an allegation made by a member of a pupil’s family.
  • Two thirds of teachers say bad behaviour is driving professionals out of the classroom.
  • Previous behaviour and search guidance was more than 600 pages long. It left teachers confused about their powers under the law. It also made it much harder for schools to have clear and effective discipline policies.

The Government’s new guidance is 50 pages long. It clearly sets out the roles and responsibilities for governing bodies, headteachers and teachers regarding behaviour and discipline. It unequivocally restores adult authority to the classroom.

The new guidance clarifies teachers’ powers. It makes clear the following:

  • Schools should not have a ‘no touch’ policy. It is often necessary or desirable for a teacher to touch a child (e.g. dealing with accidents or teaching musical instruments).
  • Teachers have a legal power to use reasonable force. They can use force to remove a pupil who is disrupting a lesson or to prevent a child leaving a classroom.
  • Heads can search for an extended list of items including alcohol, illegal drugs and stolen property.
  • Heads have the power to discipline pupils who misbehave outside the schools premises and outside schools hours.

The guidance also protects teachers from malicious allegations and strengthens their authority in the classroom. It makes clear:

  • Heads can temporarily or permanently exclude pupils who make false allegations. In extreme circumstances they may even press criminal charges against the pupil.
  • The default position should be to assume the teacher has behaved reasonably unless a complainant can show that a teacher has behaved unreasonably.
  • Schools should not automatically suspend teachers accused of using force unreasonably.
  • All but the tiny number of the most complex cases should be resolved within three months and the vast majority should be resolved in four weeks.
  • Malicious allegations should not be included in employment records.

Katederdebatten var nog bara ett förspel.

Vad jag menar med samförstånd!

Jag försöker uppfostra Zoran Alagic till en mindre polariserande hållning i skoldebatten. För några kanske det verkar underligt, eftersom jag gärna intar ett konfliktperspektiv, men när det gäller skolan är jag trött på den förutsägbara retoriken och längtar efter nyanser.

Kanske går det enbart att förstå det upphetsade tonläget mot bakgrund av de oförrätter som LR menar att deras medlemmar har utsatts för sedan kommunaliseringen, men för oss andra är det svårt att se hur en fråga kan vara så infekterad. Mina studenter skakar på huvudet:
– Varför är de så arga?

Min utgångspunkt är att vi inte har tillgång till en absolut sanning om tingens tillstånd. I bästa fall har vi en gemensam upplevelse, men oftast får vi hålla tillgodo med någon form av text eller bild som återger en händelse. Semiotikern skulle säga att erfarenheten medieras.

Det första steget är då att försöka återge texten så neutralt som möjligt med egna ord. Hur översätter jag den till mitt språk?  På vilket sätt färgar mina erfarenheter av sig på det som nu är en berättelse? Går den att berätta annorlunda? Saknar vi information? Vad vet vi om personernas drivkrafter?

Nästa steg är att analysera händelsen! Hur ska vi förstå betydelsen av personernas agerande? Vem representerar de? Går det att generalisera utifrån deras agerande?

Det sista steget är att värdera händelsen och eventuellt knyta det inträffade till en politisk eller teoretisk nivå. Går det att dra någon form av slutsats som vi kan ha nytta av i skolutvecklingsarbetet?

Min anklagelse mot en del skoldebattörer är att de börjar bakifrån. Utifrån en tes som till exempel “Sveriges skolproblem började 1968” eller “Kommunaliseringen var en katastrof för högstadielärarna” bygger man sedan upp en argumentation utifrån de delar som passar.

Det kanske är en strategi som passar på rikdsdagsnivå, men för oss som är vana att hantera komplexa problem känns det lite ovärdigt.

Dessa hjältesagor!

Zaremba tar ett stort grepp på svensk skola i sin andra artikel och målar med bred pensel. Den fege rektorn, de okunniga kommunpolitkerna och de ignoranta lärarutbildarna demoniseras  omsorgsfullt – medan en tunnhårig västförsedd vaktmästare, en läsforskare  och en målinriktad skolchef hyllas som framtidshopp.

DN är maktens megafon och just nu gläfser hundarna i kapp. Dramaturgin är lite väl genomskinlig.

Länk

Zoran igen…. uppdaterat med pdf

https://twitter.com/zoranalagic/status/54638278971895808

Zoran arbetar som presschef på LR men när han twittrar är det privatpersonen som uttalar sig. Det är nog tur.

Jag gissar att det finns en del lärare som inte är beredda att ta avstånd från “pedagoger” i allmänhet. Fast jag pratar inte LR-språket.

Zoran och Mats på twitter (Läs bakifrån pdf)