Jag är inte lättstött och förstår att Google menar väl, men i just det här fallet vore det artigt att utgå ifrån att Niklas menar just FADERSKÄNSLOR.
Själv saknar jag min son efter två intensiva dagar tillsammans. De där känslorna är viktiga och jag försöker lägga band på dem nu när barnen är vuxna.
Jag oroar mig mer för lärarnas estetiska kompetens än deras stavningsförmåga. Om jag nu måste oroa mig.
Vi diskuterar konsten. Här på Österlen dominerar det dekorativa måleriet. Jag behöver påminna mig om att bilder kan ha en annan funktion.
Idag är min åsiktsfria dag. Inte en sammanhållen tanke passerar min hjärna.
Artikeln om barns sexualisering skulle kunna tolkas som ett skuldbeläggande av mödrar. Jag hittar exempel på att det inte alltid varit så här.
Bilderna är från underbara hemsidan Retronaut.
Vad är det egentligen män förväntas göra med sina söner? Om vi går till historien går det kanske att hitta ledtrådar.
Bilden är från retronaut – en guldgruva.
https://twitter.com/maria_kinana/status/225831861400776704
Amerikansk forskning fokuserar på mödrarnas betydelse.
Jag är inte säker på att amerikansk forskning går att översätta rakt av. I Sverige talar vi nog hellre om mediernas betydelse – och förskolans ansvar.
Går det att bekämpa makt genom strunta i skönhetsideal?
Mona Masri skriver om en spännande fråga i Sydsvenskan :
“Att sympatisera med samhällets segrare är att sympatisera med makten”. En strategi i kampen mot lookism är, enligt föreläsaren, att sluta idealisera de som uppfyller idealen: de normsnygga med statusjobb, heterosexuella äktenskap och så vidare. Uttalandet är anmärkningsvärt för en queerfeminist eftersom det uppmanar till en liberal syn på individer. Vänstern, som annars betonar maktstrukturer snarare än enskilda individer, misslyckas här med att se att även “segraren” påverkas av strukturer. Draget till sin spets skulle man kunna argumentera för att segrarna är de största offren.
“Det mest radikala är att misslyckas”. Att sluta bry sig om sitt utseende, sluta konsumera och bränna livsstilsmagasinen är en anti-lookism strategi. Här saknar jag ett tydligare klassperspektiv. För om man saknar kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital, och “pretty power” är den enda sociala makt man har, vem har råd att misslyckas?
Störst av allt är kärleken – i alla fall i Tomelilla.
Tysta tankar 