Jag beginner mig verkligen i periferin. I Stockholm pågår Pridefestivalen och det mest upphetsande tycks vara att en SD-anhängare har försökt bli utslängd från ett “separatistiskt samtal”.

Det är antagligen viktigt för utsatta grupper att träffas utan att behöva ta hänsyn till en lättstött majoritetskultur och den här artikeln av Sara Ahmed förklarar fint vad det handlar om.

https://twitter.com/tanvirmansur/status/231018612478062593

Samtidigt tycks det mig vara riskabelt med uppdelningar som utgår från egenskaper som ålder, kön, etnicitet, hudfärg, sexualitet och klass. Men jag tillhör gruppen vita medelålders heterosexuella medelklassmän och har antagligen svårt att se maktförhållandena utifrån. Enligt Sara Ahmed är det särskilt problematiskt med med makthavare som försöker vara kritiska.

Jag funderar över om det är möjligt att tänka separatism under lärarutbildning? När ska vi uppmuntra studenterna att bilda homogena grupper där de kan bekräfta varandra? När ska vi kräva att de ska samarbeta trots olikheter?

Hmmmm. De här frågorna var lite för svåra. Och nu mulnar det.

Ibland har jag snuddat vid tanken på att de få män som utbildar sig till lärare borde uppmuntras till separatistiska samtal. Men det skulle antagligen bidra till en ytterligare exotisering av gruppen och vi fortsätter med öppna nätverksmöten för alla intresserade.