Jag talar inte gärna om manliga förbilder och försöker att undvika att romantisera pappornas betydelse. Det går utmärkt att uppfostra barn ensam.
Den här rapporten från Washington Post är ändå alarmerande. Det handlar om ras och klass? Jag famlar efter förklaringar till de här mönstren.
https://twitter.com/andersmi/status/287872486241083392
Jag är inte helt säker på om jag förstår Unni Drougges antydningar och anklagelser – men det känns som att hon är något viktigt på spåret!
Vi kan känna oss rebelliska trots att vi har hela det mediala och politiska etablissemanget i ryggen, även de maktstinna alfahannarna, de som indirekt beviljar den misogyni som grasserar på nedre botten. Vi förargar ingen i vår närhet när vi på Twitter och i de stora mediehusens redaktionella utrymmen dagligen svär oss trogna hatet mot hatarna. Vi sparkar neråt, slår oss för bröstet och blir dunkade i ryggen. Vi ropar till och med på inskränkningar i yttrandefriheten.
Och i skydd av skitstormen kan högerregeringen med fria händer fortsätta med att avveckla den välfärd som i högsta grad berör kvinnor, invandrare och flyktingar. Men det känns förstås tryggare att trampa på kackerlackorna på nätet som tror att jorden är platt än att känga till gubbar vid makten som tror att de äger hela jorden.
En komplicerad fråga diskuteras nyanserat.
Motstridig statistik gör det svårt att översätta de amerikanska erfarenheterna. Är män mer delaktiga?
Tomheten efter Breaking Bad botas bäst med mer teve.
https://twitter.com/daviden/status/286199980220350464
Sydsvenskan har röstat fram en lista på de 101 bästa svenska deckarna.
1. Kerstin Ekman: Händelser vid vatten, 80
2. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen, 53
3. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Roseanna, 52
4. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den vedervärdige mannen från Säffle, 36
5. H-K Rönblom: Höstvind och djupa vatten, 27
6. Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor, 22
7. Leif GW Persson: Den döende detektiven, 21
8. Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder, 20
9. Henning Mankell: Mördare utan ansikte, 19
10. Leif GW Persson: Grisfesten, 18
11. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Det slutna rummet, 13
12. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Mannen på balkongen, 12 (5,5,1,1)
Jag kan inte låta bli att förundras över att Sjöwall & Wahlöös böcker dominerar listan. Av en tillfällighet tittar jag på ett boksamtal från bokmässan där Maj Sjöwall får frågan vad det egentligen är för ett brott som den gemensamma undertiteln “roman om ett brott” syftar på.
“Det är socialdemokratins svek mot arbetarklassen”.
Aha – kanske skulle de här deckarna egentligen nominerats i en annan kategori? Bästa politiska roman? Lever verkligen böckerna på sina litterära kvaliteter?
Jag är för breddad rekrytering. Alltid.
Länk.
Av nybörjarna på läkarprogrammen har 70 procent högutbildade föräldrar läsåret 2011/12. Motsvarande siffror för dem som läser till arkitekt och psykolog är drygt 60 procent. På förskollärareutbildningen är andelen 17 procent och för dem som läser till grundlärare 24 procent, vilket båda är under motsvarande andel i befolkningen. 25 procent (i åldrarna 19-34 år) har högutbildade föräldrar.
Ibland frågar folk varför jag skriver så mycket. Mitt enkla svar är att det sparar tid. Om jag börjar fundera och problemtisera är risken stor att jag fastnar i något komplicerat resonemang där allt kan ses ur olika perspektiv. När jag skrivit ner en tanke är den ute ur mitt system och jag kan gå vidare.
Baksidan av den här snabbheten är att jag ibland ändrar mig. Inom akademi och politik är det ofta en fördel med tydliga positioner och jag inser att rörligheten skapar oro. Går det att lita på mig?
Jag läser Merete Mazarellas text i Svd under strecket och lovar att sänka tempot en aning.
Genusfrågan lär inte bli mindre spännande 2013. Nyamko Sabuni kommer att ta ställning till Skolverkets förslag om åtgärder för att rekrytera fler män till förskolan. Frågan är varför?
https://twitter.com/svangvanster/status/285341762036305921
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov av att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.
Jag följer några engelsspråkiga sidor på Facebook. De har en positiv syn på pojkar och diskuterar maskulinitet på ett annorlunda sätt. Jag är inte van vid tonfallet.
De senaste dagarna har bloggen varit alldeles för arg och politisk. Nu släpper jag det spåret och funderar över den skånska vinterns förgänglighet.
Tysta tankar 