”Smaklöshetens budbärarinna”

mann.jpg

Så kallar en elak kamrat konstnärinnan Gunilla Mann. Det är en parafras på hennes självpåtagna smeknamn ”sorglöshetens budbärarinna” och vi är nog ganska många som får akuta besvär av hennes naivistiska oljemålningar på temat ”Sverige är fantastiskt”. Varje stad har fått sin egen tavla (tyvärr ser de likadana ut) som reproducerats och spridits i enorma upplagor.rorum.jpg

På Österlen finns en särskilt utsatt by där flaggorna med katterna markerar centrum för konstimperiet. Den som vågar sig in i byggnaden riskerar ett smärre epilepsianfall men kan trösta sig med en handmålad sidenslips. På sommaren väller bussresorna in.

Aftonbladet hade på 80-talet 3-D-bilder. Det var en sorts väv av prickar och mönster som om man lät blicken vila i fjärran och höll tidningen på lagom avstånd faktiskt kunde tolkas som någon form av djup. Jag har försökt göra på samma sätt i Gunilla Manns utställningshall men aldrig lyckats hitta detta djup.

Den enda trösten är att det går att köpa korv där – Välkommen till ”Gunilla Pölsemann”

Samtidigt bestämmer politikerna i Lund att konsthallen måste bli populärare. Chefen får i uppdrag att med alla medel locka till sig besökare. Jag fasar inför de utställningar som förväntas dra till sig den avoga Lundapubliken. Alla ni som absolut vill se trevlig konst och förstå vad tavlor föreställer – ni får inte missa Gunilla Mann.

Jag tror det var en av vaktmästarna på Malmö Konsthall (men här kan jag ha fel!) som levererade den bästa repliken till en besökare som beklagade sig över att han inte förstod vad konstverket föreställde.
– Vad föreställer du själv egentligen?

“Akademiker tar skada av aktivering”

ba-akademiker.jpgJag har varit i Danmark. De har ett annat tidningsklimat och förstasidornas rubriker är ofta hårt vinklade. Men erkänn att ovanstående rubrik är kittlande! (Jag tror att artikeln handlar om misslyckade arbetsmarknadspolitiska åtgärder)

En annan höjdare är “Så onda är barnen” som prydde konkurrenten. Ingenting märks av det svenska kravet på nyanser som trots allt fortfarande präglar morgontidningarnas rubriksättning. Här är konkurrensens lagar tydligare än i Sverige där det stora vansinnet än så länge enbart drabbat kvällstidningarna.

Dunka mig gul och blå?

romantik1.jpg

Ibland blir det konstigt att först läsa om tolkningar av en låt och därefter höra låten och se videon.

Årets sommarhit Dunka mig gul och blå har kritiserats för att uppmuntra till kvinnomisshandel. De kan inte ha sett videon! En stark kvinna som har hyfsad koll och tar det hon behöver från någon som råkar vara i närheten utan att skämmas. Bra sväng och trygg skånska. Klockrent.larare.jpg

Problemet måste vara att det är en kvinna som bejakar sin sexualitet och behov av närhet. Reaktionerna andas unken moralism.

Bilden av kvinnan som klok, kontrollerad och allt i genom god sammanfaller i stort med bilden av den gode läraren. Våra studenter lär sig ganska snabbt hur en lärare ska vara och rollen är mer än lovligt trång. Allt överdrivet smink, onödigt korta kjolar och generösa urringningar självsencureras bort – samtidigt som det snipiga draget runt munnen växer fram.
– Jag är lärare och vet hur det ska vara! Jag har rätt att uppfostra andra och jag ser mig som ett föredöme dygnet runt.

Självdestruktivitet och galna nätter på stan passar inte in i detta ideal. Jag förstår att föräldrarna helst vill anförtro sina barn till mogna personer. Men måste vi föra myten om lärarnas oändliga godhet vidare? Till sist kanske vi t.o.m. tror på den själv – och då är vi verkligen illa ute.

En vanlig och obehaglig tolkning av värdegrunden är att lärare ska vara särskilt snälla och trevliga. Att säga rätt sak, att tänka rätt och till sist också att känna rätt. Då får vi rätt att korrigera andra och det känns skönt.

Jag hoppas att Frida (om det nu skulle råka finnas något samband mellan sångerskan och innehållet i texten) som sjungit in Dunka mig gul och blå söker till Lärarutbildningen – och att hon i så fall fortsätter att “söka lite värme”

doris.jpgRisken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.

Om vi ska vara normalitetens fanbärare måste vi hitta andra förebilder än Doris Day. Hmmm… Groucho Marx skulle kanske kunna lära oss en del om det oförutsägbara lärandet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Inte utan min cykel!

Detta är  det mest personliga inlägg jag skrivit hittills. Det berör mig i djupet av min malmöitiska själ och för att verkligen förstå allvaret så måste man känna till en viktig grundregel:

En äkta malmöbo cyklar alltid!

Oberoende av snöstorm och blixthalka tar man sig fram genom staden, medlidsamt blickande mot de stackare som anlitar de kommunala bussarna. Integritet börjar på sadeln.

Därför var det med stor smärta jag lämnade in min cykel för service förra torsdagen (Ja, jag är slarvig och sköter inte mina saker) Den vänlige cykelhandlaren lovade att cykeln skulle vara klar på onsdag.

Fem dagar utan cykel är en bild av både helvetet och skärselden – men så kommer äntligen onsdagen. Ägaren lägger huvudet på sned och säger
– Jag menade nästa onsdag!

cykel_339.jpg

Nu har jag nästan lärt mig att tycka om att gå till jobbet. (Det tar fyra  minuter)

Nästan.

M-å-s-t-e s-e-s!

9114_page.jpgDetta är ingen kulturblogg och ibland kan jag nog kokettera med en viss antikulturell hållning. (Jag förstår inte och bryr mig inte)

Därför är det roligt att kunna rekommendera något av hela hjärtat – se William Kentridge utställning på Malmö konsthall! Recension i DN

Han lyckas vara så där lekfull och dödligt allvarlig som jag vill att konst ska vara. Berörande lättsinne och oräddhet inför ohyggliga ämnen. Hantverksskicklighet och ny teknik(den mekaniska dockteatern) historiska referenser till pionjärerna (de  animerade filmerna).

Jag funderar över om det är möjligt att hitta dessa kvaliteter i en institutionaliserad lärarutbildning. Kanske är det orimligt. Då delar vi upp konst och pedagogik och nöjer oss med en skola dränderad på allt mänskligt liv.

Nätbaserat lärande – bedömning

Idag har jag varit på kurs igen. Bedömning av nätbaserad undervisning. Det ligger i tiden, som man brukar säga.

Digitala medier ger utrymme för oceaner av kontroll. Varje diskussionsinlägg, läslogg, observation och reflektion kan bedömas och värderas utifrån någon form av kriterier.

Ett traditionelt sätt är att försöka mäta kvalitet genom kvantitet. Antalet inlägg ger en indikation på aktivitet. Problemet är att aktivitet antagligen inte är ett av kursens mål och därför inte bör bli föremål för bedömning. Bolognatänket är ganska tydligt på den här punkten.

hand2.jpg

Ett annat sätt att närma sig problematiken är att försöka skapa undervisningsformer som stödjer kollektiva processer (läs grupparbete). Lärare menar att det är viktigt men blir ibland nervösa av att vi inte vet vad som händer i grupperna och oroar oss för rättviseaspekten. Lösningen är återigen: kontroll.

Genom att arbeta med processbedömning går det att skapa kriterier för “den goda processen” där alla gör lika mycket och helst på ett sätt som tillfredställer läranas bild av hur ett arbete ska organiseras. Risken är stor att denna kontroll reducerar och banaliserar processerna. Vi vet inte bara vad studenterna ska lära sig utan även hur.

Det tredje temat var vikten av tydliga kriterier och tidig feedback. Föreläsaren uttryckte starkt betydelsen av att studenten förstod vad som förväntades och hur detta färgade av sig på resultatet.

Ingen har ifrågasatt att lotsning är en effektiv väg att lära små barn enkla färdigheter. Om uppgiften är att rita en fyrkant är det troligt att det är en framgångsrik metod att visa en förebild och korrigera alla andra former. Men vill vi ha detta tänkande på högre nivåer i utbildningssystemet? Jag oroar mig för det självständiga tänkandet och det oförutsägbara lärandet. Intuition står inte högt i kurs just nu.

che.jpg

Rör inte mina fördomar?

svenklang.gifI filmen Sven Klangs orkester fälls den klassiska repliken:
– Alla danskar gillar dixie!

Det visar sig inte vara sant och bandet kläms mellan sin dansbandsrepetoar och saxofonistens rebelliska bebopspelande. För några av medlemmarna är musiken viktig och identitetsskapande. För överklasspojken (pianisten) är det bara ett tidsfördriv i väntan på karriären.

Idag åkte jag taxi och väntade mig att få höra den vanliga tröstlösa gröten av “Sveriges bästa blandning” i Mix Megapol. Efter några meter förstod jag att detta inte var en vanlig taxichaufför. Ur högtalarna strömmade Chick Coreas mest uppspräckta jazzfusion med hårdrocksimpulser. Allt spelat med rasande energi och skicklighet.

corea_chick_returntof_101b.jpg

Min världsbild rämnar. Om taxichaufförer lyssnar på annat än Mix Megapol – vem vet vilka hemligheter som döljer sig i köerna utanför Centralen på fredagskvällarna.

När Mona Sahlin har försökt göra politik över den dolda rasismen som tvingar högutbildade invandrare att köra taxi – då har jag tyckt att hon förenklar problematiken med att översätta utländska examina. Nu hoppar mina fördomar om taxichaufförer upp och biter mig i näsan. Det gör ont men är lite skönt också.

Agan, diciplinen och LR?

Jonas Qvarsebos avhandling presenteras i Skolvärlden. Läs boken också! Sällan har klassamhället synats så naket.

skola2.jpg

Lärarnas riksförbund är ett märkligt gäng. De har drivit frågan om att dela upp lärarutbildningen och att skära av lärarna för de yngre barnen från avancerad nivå i den nya lärarutbildningen. Och lyckats få gehör för detta hos den borgerliga regeringen.

Men deras tidning bryr sig om den sortering som skedde förr i tiden.

Pedagogik för intuition – 25 år för sent…

Jag märker att det är lätt att hamna i en kritisk position – en sorts markerat utanförskap där jag in te behöver deklarera någon egen ståndpunkt. Därför letade jag reda på en text som jag skrev på en högskolepedagogisk kurs (Tack Eva Åkesson!) och ser det som en sorts deklaration av vad jag vill driva! Läsaren får stå ut med en viss omständlighet…
Vissa böcker drabbar läsaren med oväntad kraft genom att formulera helt nya tankar som vänder upp och ner på tillvaron – andra kan vara lika omskakande genom att bekräfta det jag redan vet! Boken Pedagogik för intuition hör för mig till den senare kategorin.

Inramningen är en rapport från ett didaktiskt utvecklingsprojekt vid Lunds universitet och författarna kommer från skilda vetenskapliga discipliner. Jag kommer att fokusera på Pirjo Birgerstams bidrag och pröva hennes teser mot mina erfarenheter.

glaskula.jpg

Hur kan en bok komma för sent? Jo – detta kräver en lite personlig utläggning. Min bildningsresa gick från naturvetenskapligt gymnasium över litteraturvetenskapliga studier i Lund till ett beslut att ta mig så långt från akademins värld som möjligt. Jag trodde att förskolan skulle vara ett sådant naturligt reservat där det fanns utrymme för andra kvaliteter än den formalism och låtsasvetenskaplighet som gjorde att jag inte kände mig hemma i den lundensiska myllan.

Det gick bra – jag trivdes med jobbet och lyckades nog hitta en egen tolkning av yrkesrollen som manlig förskollärare i en kvinnovärld med stark tradition av vård och omhändertagande. Samtidigt fanns det ambitioner i tiden att utveckla förskolans kvalitet. Ansatser att formulera pedagogiska plattformar och mål prövades och ibland gick det ganska hastigt – så som det gör när ett tomt fält ska fyllas och det inte finns en stabil tradition att luta sig mot. Barnstugeutredningens bräckliga blandning av utvecklingspsykologiska teorier (Piaget och Homburger Eriksson) och radikala direktimporter (Freire m.fl) gav inte någon stabil grund att bygga verksamheten på. I stället passerade i rask följd dialog-, ansvars-, montessori-, antiauktoritär-, dialektisk-, naturinriktad-, reggio-, struktur-, lekingrepps- och gammal hederlig förmedlingspedagogik.

Vi som arbetade längst ner i hierarkin kunde ibland drabbas av en sorts matthet inför allt det nya som presenterades i grälla färger och med vidlyftiga teoretiska överbyggnader. Ofta i en sorts förvirrad eklekticistisk form där motsättningarna doldes bakom slagord som ”barnet i centrum” och ”barn har tusen språk”. Det var kort sagt en röra och ibland var personalen orolig för att ha satsat på förra årets modepedagogik. Samtidigt uttrycktes krav från Malmös borgerliga regim på att förskolorna skulle profilera sig. Pedagogiken blev ett konkurrensmedel för att locka till sig föräldrar som i denna modell sågs som kunder.

fiskliten.jpg

Nåja – idag är lokalt målskrivande en självklar del av ett nationellt skolutvecklingsprojekt – men då fanns det något som gjorde mig misstänksam mot detta plötsliga behov av tydlighet och enhetlig pedagogik. Det stämde liksom inte med min bild av verksamheten som var hårt individualiserad. Personalen var ofta djupt privat i sin yrkesroll. Barnsyn och kunskapssyn var förankrat i de egna erfarenheter och antagligen fanns det starka rötter till förskolans tradition som styrde verksamheten – snarare än målrationalistiska övervägande och pe-dagogiska nyheter.

Jag befann mig alltså i en sorts mellanposition och kunde inte riktigt formulera en strategi för att lösa denna motsättning. Jag reagerade med trots – och slog bakut mot alla teorier, mål och tvångsplaner som ofta drevs igenom i ett uppifrånperspektiv. Varför kunde vi inte bara få vara ifred? I ett försök att skapa en sorts plattform för mig själv hittade jag på något som jag kallade ”Intuitionspedagogik” men jag tror inte att Birgerstam & co skulle ha känt igen sig i mina ganska omogna tankar. Det fanns olustiga drag av antiintellektualism och populism som jag inte är stolt över. Frågan är om boken skulle ha kunnat hjälpa mig att kommunicera mitt budskap? Nu blev det lite väl enkelt för motståndarna som ganska enkelt kunde avfärda mig.

Kanske skulle jag haft stor nytta av bokens inledande definitionsförsök där författarna försöker ringa in begreppet intuition. Jag kommer inte att kunna återge alla dimensioner och nyanser som är möjliga att urskilja, men tror att denna skapade polaritet mellan det vi kallar förnuft (varför tycker ingen att det är ett märkligt ord?) och intuition kan ge vissa ledtrådar till en förståelse av hur jag ser på min roll som lärarutbildare idag.

Intuition – Förnuft
Mångdimensionellt helhetstänkande – Endimensionellt aspektseende
Syntetiskt sammanhållande – Analytiskt sönderdelande
Strategi – Taktik
Handlingstänkande – Objektstänkande
Spontant tänkande – Viljestyrt tänlkande
Omedvetet implicit – Medvetet explicit
Emotionellt värderande tänkande – Neutralt tänkande
Fritt flytande uppmärksamhet – Fokuserad uppmärksamhet
Konkret situationsberoende tänkande – Abstrakt generellt tänkande
Erfarenhetsbaserat tänkande – Teoribaserat tänkande
Inifrån inlevande perspektiv – Utifrån betraktande perspektiv
Vist och omdömesfullt – Klokt och lärt
Estetiskt tänkande ?

I författargruppens utgångspunkter finns ett försök att skilja ut pedagogiska aspekter i ett lärande som är inspirerat av det intuitiva. Projektets mål har varit att pröva om det är möjligt att använda metoder flyttar tyngdpunket mot vänster i tabellen ovan. De lyfter fram följande arbetsformer och känslolägen:

∑ Sammansatta problem
∑ Problematiserande arbetsuppgifter
∑ Värdeladdade och provokativa arbetsuppgifter
∑ Meningsfulla och verklighetsrelaterade uppgifter
∑ Långsiktiga tolkningsbara mål
∑ Tillåtande klimat
∑ Inlevelse och delaktighet
∑ Lek, humor, sagor, konst och musik
∑ Balans arbete-vila
∑ Återkoppling till student
∑ Skilda uttrycksformer för upplevelser, tankar och värderingar (?)

Jag är osäker på om författarna menar att de tre kategorierna i den avslutande punkten bör särhållas i princip och vilka konsekvenser detta får för den holistiska grundsynen. Men sådana invändningar kommer vi att få leva med när vi släpper taget och ger oss ut i den osäkra farkost som det intuitiva utgör.

farkost.jpg

Jag föreställer mig att listan skulle kunna vara en alternativ utgångspunkt att utvärdera kurser. Ofta mäts måluppfyllelse och relevans utifrån dunkla utgångspunkter. Det som är möjligt att utvärdera är faktiskt studenten upplevelsen av det som har hänt under kursen. Ibland har lärandet skett på andra fält än det som beskrivs i kursplan. Listan utmanar tänkandet på kvantifierbara learning outcomes och öppnar dörren mot en diskussion om flow. När upplevs studierna som svåra, roliga och meningsfulla?

Huvudproblemen på en lärarutbildning borde vara att bekymra sig över vad det är en lärare behöver kunna och hur denna kunskap utvecklas. Idag löses problemet genom detaljerade utbildningsplaner och kursplaner som reducerar studentens bildningsresa till en uppsättning mål som ska uppnås och examineras. Risken är stor att denna utbildningskonstruktion uppmuntrar till ett instrumentellt beteende. Studenten lär sig skolkoden och tappar i värsta fall intresset för den egna utvecklingen.

Balansen mellan mellan rationalitet och intuition beskriver Birgerstam som ömtålig och betonar att det inte råder någon principiell motsättning. Frågan är snarare vem det är som hjälper vem? Rationaliteten största värde menar Birgerstam är ”att vara en hjälpreda åt intuitionen – och inte tvärtom” (a.a. , s.13). Jag förstår värdet att inte fastna i en ofruktbar polaritet – men menar att det är nödvändigt med ett tydliggörande av det intuitivas kompromisslöshet. Om vi beskriver känslor som något suspekt riskerar denna misstro att svämma över och reducera studenternas tilltro till sina erfarenheter.

Intuitionspedagogiken utmanar högskolans tradition på många plan. Framför allt är det betonandet av det komplexa som stör en rationell modern utbildningsdiskurs där mät- och bedömningsbarhet står i centrum. Behovet av generella kommunicerbara kriterier ställs mot beskrivning av lärande som en personlig akt. Från oreflekterad kunskapsreproduktion till ett sökande efter villkoren för kunskapsproduktion. Birgerstam ställer de viktiga – men ofta förbisedda frågorna:

∑ Vad är jag här för?
∑ Vart är jag på väg?
∑ Vad behöver jag kunna?
∑ Vad kan jag redan?
∑ Hur ser mina luckor ut?
∑ Vad förväntas av mig?
∑ Vad förväntar jag av mig själv?
∑ Vad är rimligt utifrån kursramar?

Dessa frågor vore högintressanta i en utbildningssituation där studenten har inflytande över innehåll och undervisningsformer. Om de i stället upplever sig som brickor i en utbildningsfabrik väcker frågorna antagligen olust.

al2.jpg

Elisabet Malmström fördjupar frågeställningar kring begreppet tolkning och betonar människan som en meningsskapande varelse. Intuition är redskapet som förenar den studerandes aning om det kommande yrkets krav med en förhoppning om kontroll över det egna lärandet. Det självstyrda lärandet bygger på en tolkning av yrkets svårigheter och en avsikt att bemästra dessa.
Behaviorismens betonar betydelsen av att den studerande har kontroll vad som belönas i ett yttre system. Fenomenologin arbetar i stället med inre behov av att söka kunskap. Den inre drivkraften att förstå omvärlden och organisera erfarenheterna leder till en form av självreglerat lärande. Malmström reser frågan om det är möjligt att odla barns intuitiva förmåga och menar att det betonandet av läs- och skrivfärdigheter hotar den intuitiva förmågan. Respekten för det skrivna ordet är stor i högskolekulturen och jag tror att den Sokrates som Jesper Svenbro beskriver i Myrstigar skulle ha delat dessa farhågor. Den läsande blir alltid utsatt för en form av övergrepp och texten är till sin natur djupt auktoritär. Därför vill Sokrates inte skriva ner sina tankar – därför bör det skrivna ordets position som högsta kunskapsform ifrågasättas.

Boken har ett djärvt anslag och ställer krav på läsaren. Är detta ett utslag av låtsasradikalism och berömt s.k. flum? Är det möjligt att integrera intuitiva arbetsformer i en målrationell helhet? Riskerar vi att skapa ytterligare förvirring? Och till sist – vad händer om vi inte gör någonting…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Jag var på debatt om Rosengård –

– eller rättare sagt om pressens bevakning av Rosengård och då särskilt de s.k. kravallerna i våras.

ko2.jpg

Tre huvudlinjer gick att spåra:

1) Pressen har en dold agenda att blåsa upp små händelser och göra stora nyheter av dem. En medial demonisering av utsatta grupper förvärrar utanförskapet.

2) Pressen har en dold agenda att skönmåla Rosengård. Allvarliga problem i skola och hem döljs av en missriktad iver att skydda våra nya vänner.

3) Pressen rapporterar det som händer på ett neutralt sätt och försöker väga händelser från Rosengård på samma våg som nyheter från andra stadsdelar. Stenkastning eller hustrumisshandel är inte mer intressant för att den förkommer i vissa stadsdelar.

Lars Åberg klagade på att analysen ofta var grund (och den som läser Sydsvenskan har nog fått en lätt överdos av hans tankar ändå) och de inbjudna “lyckade” invandrarkvinnorna klagade över att inte Sydsvenskan ville hjälpa dem att ordna en fest för dem som gick ut skolan på 70-talet. (En ganska bisarr tanke att tidningen skulle arrangera goda nyheter för att bryta upp den negativa bilden.)De hade minsann tipsat om så många trevliga saker som inte hade kommit i tidningen – men är detta diskriminering?

På sjuttiotalet hade Kvällsposten en daglig vinjett “Visst händer det glada saker!” Jag ser gärna att den sortens kvoterat nyhetstänkande inte får breda ut sig ytterligare.

I kommunens reklamtidning Vårt Malmö finns den journalistik som efterlystes och i senaste numret kan vi läsa om de Röda hjältarna på Rosengård. Reportaget är bra – men det finns något lite nedlåtande och förvånat i tonen. Tänk att invandrare kan sköta ett jobb!

Det finns en uppenbar risk att dessa goda exempel mäts med svensk måttstock. Var det inte Tage Danielsson som skrev: “Det var en duktig neger – han är nog vit”.

Ett genomgående drag i debatten var en lust att hitta enkla förklaringar på komplicerade problem. Syndabockarna prövades med växlande framgång. Journalister måste liksom reflexmässigt avkräva någon ansvar. Antingen var det polisen som hade provocerat eller pressen som hetsat. Antingen odugliga politiker som hade stängt fritidsgårdar eller svaga föräldrar som svek sitt uppfostringsansvar. Gäsp.

Lusten att förstå är viktig men alla dessa förklaringar relativiserar handlingarna. Sedan Robert Gustavssons sketch om ungdomen som var tvungen att slå ner en pensionär för att han inte hade någon “lokaaaaaal” – jag vet inte. Kanske är det dags att se dessa farliga handlingar som bus som har gått snett. Ungdomar som tappat vettet och drabbats av någon form av masspsykos.

Polisen var välgörande tydlig när han förklarade att fler poliser inte löser problemet.

Min äppelkindade lösning är en gigantisk satsning på förskolor, fritidshem och skolor. Och därigenom sällar jag mig till skaran av naiva entusiaster som till varje pris måste ha något att tro på. Vi som fortsätter att vakna med Olof Palmes ord ringande i öronen:

– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden

    folk1.jpg

    P.S. Bilderna är inte tagna på Rosengård. Detta är en blogg – inte journalistik…