En del av oss lever av självömkan och medlidande. När vi inte orkar hitta egen glädje är det frestande att njuta av den uppmärksamhet som sjukdom och elände borde kvalificera (enligt bilden av livet som styrt av en högre rättvisa).
En väns mamma började bli riktigt gammal och skröplig. Hon hade hela sitt liv varit en ganska egocentrisk person och under de sista åren ökade denna tendens. När mamman fick besök av sin son var det med ytterst besvärad min hon lyssnade på en historia om en person som var ung och drabbad av sjukdom och olika olyckor.
Efter en stunds tystnad säger mamman
– Det är ändå mest synd om mig
Kanske många av oss skulle tänka så – men det är inte alla som skulle ge efter för impulsen att säga det.
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
De två stora bryggerierna är idag ett och skillnaden mellan det folkliga Tuborg (Vornaer smager en Tuborg best? Vergang!) och det lite finare Carlsberg (Glyptotek och kultursponsring) är idag borta. Ändå kan jag inte låta bli att hoppa till när jag tar del av Carlsbergs sommarerbjudande som finns på baksidan av baksidesetiketten. Du måste alltså ta loss den för att kunna ta del av informationen. På sextitalet hade herrtidningarna hemliga sidor som man fick sprätta upp – lite av samma känsla.
Att jag gick på bio och såg filmen Piaf. Underbar musik, fantastiskt skådespeleri, vackra bilder – men det är något som är djupt problematiskt i dessa filmer som är byggda på verkliga historier.Slutet är ingen direkt överraskning – men efter Titanic är det kanske fel att ställa sådana krav på en film. Poängen är då att försöka göra den nedåtgående spiralen intressant. Antingen genom att skildra omständigheterna som tillräckligt fasansfulla och predestinerande, eller genom att göra individen tillräckligt magisk och dynamisk som trots allt överlever dessa samlade djävligheter. Filmen Piaf försöker spela på båda dessa strängar samtidigt och lyckas dessutom romantisera ett drag av självdestruktivitet som gör det hela ganska svårsmält.
En annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.
Tysta tankar 
