Idag har jag nästan varit på konferens . Mångkontextuell barndom – ett forskningsprojekt om skola, fritid och familj i förändring och gränsöverskridande ordnar en nätverksträff för forskare om barn och barndom. Ett späckat program med många intressanta föreläsare.
Jag fick lära mig ett nytt ord: ”feministisk omsorgsetik” som enligt Gunilla Halldén betyder att omsorgsgivaren är medveten om att det kan uppstå en passiviserande effekt. Hmmm – hur blev den tanken feministisk?
Mer provocerande är kanske Tomas Saars bilder av normaliseringsprocessen av pojkar. Nu för tiden är den korrekta terminologin ”normflöden” för att beskriva hur det går till. Jag tror att det är ett försök att distansera sig från en begreppsvärld där normerna kommer uppifrån. De uppstår och konstrueras i vardagens möten.
Frågan är då om det är möjligt att distansera sig ifrån den moraliserande grundton som länge har präglat genusforskningen. De förfasande utropen då något genuskodat mönster upptäcks upplever jag som – ja och nu vet jag verkligen inte om ordet är särskilt väl valt – sjåpiga.
Pojkar som bryter rollmönster beskrivs som offer och utsatta för samhällets förtryck. Den onda normaliteten hotar att marginalisera dem och sagan brukar sluta med att de ger efter för trycket och återförs till den traditionella och trygga manligheten. Jag ser denna mytologisering av processen som delvis falsk. Ett kompetent barn kan pröva handlingar och därefter välja någon form av mönster eller roll som känns rätt. Det är naturligtvis inget fritt val – men det är inte givet att kampen förs mellan det onda (stereotypin) och det goda (inga mönster).
Historieskrivningen kring mjukismannen följer samma mönster. De stackarna ville liksom hitta sina mjuka sidor men orkade inte stå emot trycket från alla manlighetsnormer. Jag känner inte igen mig i beskrivningen.
Riktiga män citerar Gudfadern:
– I´ve tried to move out – but it pulled me back!!!!
Samtidigt kanske mina tankar om dessa ideal säger mer om mig än om den nya mannen. Folk som bryr sig så mycket om kläder och utseende … nej det var inte hit vi ville!
Mer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.
I regeringens värld är allt ämnes- och åldersspecifikt. 15 år av integrationssträvande mellan olika verksamheter är hotat. Den respekt som idag växer mellan olika lärargrupper väljer regeringen att sätta på spel.
Samtidigt har jag en dröm om att Pippi Långstrump en dag ska ställa sig på stadens gator och torg och, likt en modern Bob Dylan, ta avstånd från tanken på sig själv som förebild. Det går inte att lära ut självständighet genom att följa någon. Den anti-auktoritära auktoritetens dilemma.
Tysta tankar 