Allt finns verkligen inte på nätet

Posted on January 26, 2008 by Editor

Idag diskuterar vi skolkulturer och faran med bittra kontrollerande lärare som njuter av makt men gråter av ensamhet när de inser att allt är förgängligt. Jag försöker berätta om den onda dramaläraren i den klassiska teveserien Lackalängan från 1987. Det är Malmöteve när den var som allra mest bisarr – manus Max Lundgren och regi Rune Formare. En ung Johan Hedenberg och många andra lokala skådespelare som antagligen gärna vill glömma dessa insatser.

Men jag vill se alla 20 avsnitten nu! Var de verkligen så bottenlöst dåliga eller är det dags att omvärdera teveserien i en ny postmodernistisk yra?

Jag är djupt besviken på Youtube, men har ett vagt hopp om att boxen kommer att bli årets julklapp 2008. Det känns hårt att både Hem till byn och N.P. Möller får dominera bilden av hur svensk TV egentligen var. Dessutom är det patetiskt ensamt att försöka referera till teveserier som skapades innan studenterna var födda.

Det kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade “Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.

Men inte heller bilder av tröjan finns på den ynkliga sökmotorn Google. Någon som kan hjälpa till? Är jag tvungen att lära mig sticka?

Missa inte svensklärarens sanningar

Posted on January 26, 2008 by Editor

Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!

Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…

Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!

Spegeln, fotot, tanken och texten

Posted on January 25, 2008 by Editor

Peter Gärdenfors har skrivit en spännande text om språk och bilder i dagens svd.

Hur tänkte människor om sig själv innan det fanns speglar?

Hur påverkas vi av att foton idag finns överallt och omedelbart?

Diskussionen om integritet och rätten att inte avbildas är svår och präglas ibland av en misstänksam oro, tycker jag lite lättsinnigt. Gärdenfors beskriver hur människorna i de icke-industrialiserade länderna är misstänksamma inför avbildningen – men inte utifrån vaga religiösa föreställningar. Rädslan handlar mer om att reduceras till en bild man inte kontrollerar.

När jag tittar på bilderna från Indien snuddar jag vid tanken på att varje fotografi är en möjlig kränkning, men också en möjlig stolthet och glädje över att finnas till.

Den funktionella aggressiviteten

Posted on January 24, 2008 by Editor

Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?

En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.

På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.

På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.

Så blev jag intresserad av handboll

Posted on January 24, 2008 by Editor

Jag trodde att den tiden var förbi – plötsligt är känslan tillbaka. Fast utan Thorsson, Vranjes, Olsson, Löfgren, Slangen och det gamla gänget. Dessutom framstår handboll som den ultimata TV-sporten.

Nu ska jag snart ha ett seminarium om lärandeteorier. Frågan är: Hur blev Oskar Carlén så bra?

Suck…

Underliga äro Googles vägar

Posted on January 23, 2008 by Editor

Jag tror att många bloggare är lite fåfänga och gläds i smyg åt besöksiffror och kommentarer. När jag upptäckte statistikfunktionen, och att jag dessutom kunde se var besöken kom ifrån, förändrades mina tankar om bloggen. Läsaren var inte längre en anonym massa. I bästa fall hade de sökt sig hit. I värsta fall hade de hamnat här genom googles mystiska logaritmer (eller är det algoritmer?)

En fredag var jag trött på min pretentösa och politiska bloggstil. Då skrev jag en riktigt slapp text och slängde in några bilder på sprit och godis.

Detta tveksamma blogginlägg är nu det mest lästa och de senaste veckorna har 30-40 besökare/dag hamnat där efter att ha sökt på godis och bilder.

Jag känner mig ungefär som kapten Krok som är förföljd av en krokodil som har ätit upp hans ena hand och nu är ute efter den andra.

Styrman Starköl: Jamen det är väl på sätt och vis en komplimang?

Kapten Krok: Jag vill inte ha den sortens komplimanger!

För att bättra på mitt rykte vill jag visa upp en bild som illustrerar mina känsliga och feminina sidor. Jag vill inte bli känd som “godis- och spritmannen”.

“Lussemasse” tror jag är ett ledigt smeknamn.

Mina forskarkolleger har ibland ett eget lustigt språk. De skriver in sig i ett fält. De skriver fram sig själv genom sina texter. (Ja sedan finns det journalister som gör jobb på händelser)

Nu skriver jag ut mig ur spritfältet och skriver fram mig som genuskonstruktion samtidigt som jag gör ett jobb på min förvirrade barndom.

Det gick ju lätt…

Föräldrautbildning – bilden av det goda

Posted on January 22, 2008 by Editor

Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.

Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.

Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.

Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.

Hur hjälpa någon utan att kränka?
Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?

Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.

Sju sanningar om mig själv

Posted on January 21, 2008 by Editor

Jag har blivit utmanad av Monika att berätta sju sanningar och är ett villigt offer för alla tävlingar

Jag är färgblind. Vid 12 års ålder fick jag reda på detta och förstod plötsligt livets obönhörliga subjektivitet när fröken smög fram till min bänk och viskade så att hela klassen kunde höra det: Hur är det egentligen att vara färgblind?
Jag är ganska bra på att dölja nervositet och lyckas ibland skapa en bild av att jag är lugn. Så överlever man som lärare.
Jag är lat och gillar inte att öva. Därför kommer jag aldrig att bli mer än en hyfsad bruksgitarrist som egentligen bara vill uppträda och njuta av det.
Jag har ett kluvet förhållande till manlighet. Hör till de som försökte omdefiniera maskuliniteten genom att arbeta på förskola och skapa en ny mansroll – men upptäckte att jag trivdes mycket bättre i den gamla. Just nu känns det viktigare att sluta fred med sig själv än att slåss med väderkvarnar. Jag saknar min far som dog alldeles för tidigt.
Jag kan inte följa recept men har gjort om det till en dygd – att lite wild and crazy hitta på nya kombinationer som jag inte kommer ihåg. Just nu är har jag passerat spiskummin- och ingefäraperioder, men är på väg in i en koriandertrend. Mannagrynsgröt med parmesan är inte gott. Fråga mig – jag vet!
Jag är ofta manisk och egentligen bara lycklig när jag får begrava mig i något projekt – samtidigt vill jag gärna visa upp resultatet. Jag vill inte veta diagnosen. Nörd?
Jag är inte förändringsbenägen och försöker övertyga min omgivning att jag har ett så rikt inre liv att yttre förändringar bara är störande. Omgivningen har inte gett upp.

Puh – jag tror att jag undvek de värsta narcissistiska grynnorna (och hur ser nu en sådan ut?) men känner ändå att jag befinner mig farligt nära den gräns när bloggen kantrar ner i det privata. Jag skyller på Monika och tackar för ursäkten att få syssla med sig själv!

Nu återstår att skicka utmaningen vidare och hoppas att detta inte är begynnelsen av en ny kedjebrevstrend av bekännelser.

Reglerna för utmaningen ser ut så här:

Länka till den som utmanat dig

Berätta sju sanningar om dig själv

Utmana sju personer

Lämna ett meddelande till dem du utmanar.

Nu har jag lyckats utmana några digitala vänner

Susan är jag nyfiken på – men hon är lite hemlig och jag har ingen adress. Du får gärna vara sann här!

Sen kanske vi får ta utmaningspaus för att inte fastna i kedjebrevsträsket…

Tillit till varje pris

Posted on January 20, 2008 by Editor

Jag arbetar med att försöka släppa kontrollen (“som om han någon gång skulle ha haft kontroll”, hör jag någon viska) och ett sätt att träna är att utsätta sig för det oväntade. Indien erbjuder många sådana tillfällen.

Att äta samma mat som befolkningen är spännande och rekommenderas – om man har tagit drickvaccinet Dukoral.

Ännu mer äventyrligt är att låta sig rakas av en barberare med vass kniv. Kanske har jag sett för många skräckfilmer – men det är fortfarande med en viss bävan jag sätter mig i stolen. I år var det extra intresssant eftersom raksalongen låg granne med en fotbollsplan och seminfinalen i Goacupen gick samtidigt. Min frisör var väldigt fotbollsintresserad och såg mycket lättad ut när jag föreslog att vi skulle ta en paus under straffläggningen. Det var inget svårt val.

Bakom åskådarna syns baren Snow inn. Ryktet om Goa som knarkparadis är överdrivet och idag håller myndigheterna på att ta i med hårdhandskarna mot övervintrade hippies. Indiens största fängelse ligger insprängt i berget på udden. Där vill du inte vakna. Ravepartynas tid är över och ingen musik är tillåten efter klockan tio – om du inte väljer att muta polisen förstås. Det alternativet finns alltid.

Mitt försök till att känna lokalfärg inskränktes till att köpa någon sorts beskt blad på marknaden som försäljaren fyllde med olika sötsaker. Det skulle vara uppiggande med kändes mer som när jag snusade på högstadiet.

Men jag prövade och känner mig ganska modig. Tillit – här kommer jag!

Denna tillit kommer jag att använda under terminen i mötet med studenterna:

De är här för att de vill bli lärare
De är ambitiösa och nyfikna
Det bästa sättet att få folk att växa är att lita på dem

Så ska det vara – så ska det bli! Mitt cyniska och ironiska jag spolades bort av tidvattnet i Goa. Den nya Mats är hysteriskt godtrogen och med min nyfunna änlalika godhet kommer jag reta världen till vansinne.

Frågan är om denna livshållning överlever rättning och bedömning av 25 hemtentor – risken är stor att jag ramlar ner i felfinneri och mästrande…

Jag är din framtid

Posted on January 20, 2008 by Editor

Klockan 10.35 idag blev jag musikalälskare. Då sjöng Anders Ekborg på TV4 morgonteve ett stycke ur den nya musikalen London the musical som jag inte alls var beredd på. Vilken kraft och vilken röst!

Gå in på Myspace och klicka på Jag är din framtid

Nu har jag snart inte så många bilder om mig själv kvar. Jag kommer att sluta som en sådan där bussresenär som åker till Stockholm för att gå teater. Hur coolt är det?

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Personligt