Två lysande pedagoger fyller 50 år samma vecka.
Eva har jag arbetat med i 25 år och är oändligt tacksam för allt roligt vi har haft tillsammans och allt jag lärt mig av henne. Länk till boken Hjärtestunder.
Anne-Marie har jag aldrig träffat i verkligheten- men hennes blogg och kommentarer är en viktig inspiration för mig.
Varför blir jag så provocerad av det spanska förslaget om att betala barn för att de läser? Kanske är det absurditeten i att belöna någon för att göra sig själv en tjänst som är i grunden stötande. Nästa steg är kanske att ta betalt för att äta, gå på toaletten, tvätta händerna eller andas?
Jag är nog fast i min förskolläraridentitet och styrs av misstron mot att göra saker för någon annans skull. Det fanns liksom inte i den världen och jag kunde nog inte ens stava till instrumentellt beteende.
Mina tankar om hur barn lär sig läsa och skriva präglades av mötet med Raghild Söderbergs tankar som de gestaltades i några förskolor i Malmö som jag hjälpte med två filmer.
Nu förstår jag hur djärvt det var att lita på barnen.
Jag vet att det är viktigt att kunna läsa.
Jag vet att föräldrar, skolan och samhället har ett ansvar för att barnet erövrar denna färdighet.
Jag vet att det finns många metoder som leder mot det önskade målet
Men jag är inte säker på att den spanska modellen är möjlig att införa i Sverige.
Med start i mars ska 250 skolbarn i åldern 6-12 år få en euro (9:40 kr) för varje timme som de sitter och läser i skolans eller kommunens bibliotek. Där ska det också finnas nyanställda lärare.
Jag förstår desperata skolor som med vikande betygspoäng och hot om elevflykt tar till sitt starkaste vapen: mutan.
Jiménez “läslön” är en del i ett större paket för att stimulera eleverna i Noblejas att plugga vidare. Så småningom ska även gymnasieelever få betalt – och de som går vidare till universitet och högskola.
Jag måste nog fundera vidare över vart detta leder. Hela min kropp skriker att läsning är lust och nöje – inte arbete. Jag tänker på alla böcker jag läst i onödan som barn. Helt gratis! Det finns ingen rättvisa…
Jag gillar mat och äter nästan vad som helst – bara det är kött.
Äsch, jag är en sådan där hållningslös person som äter både kött och grönsaker. Kort sagt är jag bäggeterian.
Min vän J. är mer sparsmakad och vill gärna äta både nyttigt, giftfritt och vegetariskt. Därför såg han lite misstänksam ut när vi hamnade på restaurang “Stek och grillgott” i Trelleborg.
Dagens rätt var köttbullar och jag tror de hade revbensspjäll som alternativ. J. frågade försiktigt om de hade något vegetariskt. Den handfasta servitrisen visste råd:
– Går det bra med kassler?
Den nätta skon hittade jag genom att söka på kassler. Skoaffären borde kanske fundera över hur de märker sina bilder.
…ska jag ha trädgårdskonst.
Så lyder ett intern familjeskämt som går att variera. Vi är inte så bra på att föreställa oss ett liv utan oss själva och lite roligt vore det att få frossa i smaklösheter.
Men om jag nu som levande ändå har möjlighet att önska mig något dekorativt i lättskött betong – ja då finns det faktiskt en hel del spännande figurer att välja mellan. Vi vandrar genom den lilla orten och ser hur människor uttrycker sin personlighet genom statyer. En kopia av frihetsgudinnan i människostorlek väcker konstiga associationer och jag ser både ideologiska problem och bekymmer med anslutning av gaslåga. Den törstiga hunden på bilden väcker däremot både ömhet och leklust.
En sådan vill jag ha – men det är ingen brådska.
Som lärarutbildare är jag en del av den statliga utbildningspolitiken. I min roll som mentor (läs praktiklärare) möter jag kommunala tolkningar av mål och riktlinjer. Ibland prövas min lojalitet till dessa båda system. Sydsvenskan 28/1
I budgeten för 2008 har kommunledningen i Vellinge lagt fast ett antal mål, som skall uppnås under året. Ett gäller betygen för niondeklassarna. Deras genomsnittliga meritvärde skall vara 230 poäng. Det motsvarar VG, väl godkänt, i fjorton av sexton ämnen.
– Vi nöjer oss inte med G, godkänt, utan har satt målet ett snäpp högre. Men vi vet att det kan bli tufft för vissa skolor, säger Carina Larsson (m), ordförande i M-nämnden.
Betyg kan ses som ett sätt att beskriva elevens kunskaper i förhållande till uppsatta kursmål och kriterier. Då fungerar information på ett relativt oproblematiskt sätt.
Däremot tror jag inte att Vellinges typ av målstyrning är förenliga med tankarna på en nationellt likvärdig skola. Varför skulle just Vellinges elever höja sig så markant över rikssnittet? Facket försöker göra det till en resursfråga och vädrar morgonluft. Platscheferna känner igen det hotfulla tonfallet och trycket på lärarna att sätta höga betyg ökar. Ett redan bräckligt system hotas av klåfingriga politiker.
Problemet (och fördelen) med målstyrning är att det är möjligt att utkräva ansvar. Vems fel är det om inte skolorna uppnår målen? Är det:
Om vi gör elevernas betyg till objekt för målstyrning förminskar vi elevernas ansvar. De blir råvaran som fabriken (skolan) ska förädla. Skulden vid misslyckandet (ett uteblivet VG) fördelas på andra håll och jakten på syndabockar går vidare.
Frågan är om jag vill socialisera in lärarstudenterna i detta system. Målstyrning är ett kraftfullt redskap som bör användas med försiktighet. När de kinesiska bönderna på femtitalet smälte ner hushållsredskap för att uppnå produktionskvoterna för metall var det ett tecken på planhushållningens begynnande sammanbrott.
Den kommunala ambitionen att skapa en bra skola är sympatisk, men att mäta framgång genom betygssnitt är en problematisk strategi. I den ödmjuka avslutningen förklarar Carina Larsson drivkraften på ett sätt som ger mig hopp. Det kanske handlar om att förstå – snarare än att skuldbelägga och bestraffa.
– Vi måste ta reda på varför just de här skolorna inte når målen. Varför de sticker ut och vad som är annorlunda där.
Där är jag med igen – men för mig borde detta vara vardaglig skolutveckling – inte budgetarbetet.
Jag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter “betygsliknande omdömen“, men det går dåligt. I stället fångas jag av möjligheterna som ligger i att skapa vaga begrepp som döljer allvarliga problem. I nyspråklig anda vill jag erbjuda några nya friare konstruktioner till hugade.
Jag föreslår att förskolorna erbjuder “omsorgsliknande handlingar” och “födoämnesliknande mat”. Grundskolan skulle kunna tjäna stora pengar om den drar igång “undervisningsliknande aktiviteter”. Rasterna skulle rymma “lekliknande rörelser”, böckerna vara fyllda av “bokstavsliknande tecken” och rektor kanske betala ut “löneliknande pengar” till “pedagogliknande lärare” som arbetar i “husliknande byggnader”.
Det blir svårare att tänka sig upplevelser som till sin karaktär liknar meningsfulla, processer som uppvisar likhet med lärande eller relationer som liknar vänskap. Fast det kanske är poängen med förslaget. Eftersom ingenting är på riktigt så tar vi steget fullt ut och satsar på avbilder.
I Malmö bedrivs redan nu den mesta simundervisningen i vattenfria miljöer och barnen kan köpa märkesliknande metallbitar efter 200 meter torrsim.
Kanske ska vi vara glada så länge behavioristerna håller sig till morötter. Baksidan av belöningar är att de måste trappas upp för att bevara sin motiverande funktion.
Bakom retoriken om tydlighet och struktur ligger en oblyg disciplineringstanke. Men vad händer när barnen inte nöjer sig med belöningar som liknar något?
I Indien annonserade pälsaffärerna med “genuine fake leather” – i Sverige har vi omdömen som liknar betyg.
Jag går genom Åhlens Södergatan (fast jag och alla andra äkta malmöbor kommer aldrig att kalla lådan något annat än Tempo) och plötsligt slår det mig att allt i butiken är svart, grått eller vitt. I det skarp ljuset smyger kunder omkring i samma färger och tristessen är bedövande.
Kontrasten mot Indien är brutal. Där är svart en extrem färg och mina svenska svartklädda vänner väckte uppmärksamhet och associationer till religion (islam). Jag kände det som om jag var ute och promenerade med en sekt…
I låtsaskultursverige och bland smygintellektuella är svart fortfarande kanske ett säkert kort. Du riskerar inte att bli ifrågasatt för dålig smak eller billig stil – dessutom ser du kanske smal ut. För mig är färglösheten det sista stadiet i en kollektiv depression som hotar att svälja civilisationen i ett grått hål av fantasilöshet.
Så nu är det slut med helsvart för min del:
– Colours, the new black!
Det är dags att börja se färgval som en politisk handling.
Klicka på bilden för att se Anjunamarknaden från havssidan.
Sen är det en annan historia att inom en del religioner signalerar vissa färger grader av sexuell tillgänglighet. Men det vill jag inte veta om.
Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.
Jag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.
Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.
Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.
Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.
Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.
Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.
Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.
I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?
Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.
P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.
Tysta tankar 