Jag har blivit en “bloggare” och möter arbetskamrater som med konstiga leenden frågar:
– Är det du som är den där bloggaren?
Då är det dags att ta ledigt ett tag. Jag vill ju inte reduceras till något som jag inte vet vad det är!
Av en ren tillfällighet kommer jag inte att ha tillgång till internet på några veckor – så uppoffringen är av närmast symboliskt slag.
Ha en skön jul och ett gott nytt år alla!
Jag förflyttar mig inte gärna – men om jag måste är Indien ett värdigt mål och jag blev förförd av människorna, naturen, färgerna, dofterna, filosofin och maten. Nu är snart dags att återse familjen i Goa som vi försöker hjälpa på olika sätt. På tisdag åker vi och jag ställer in kroppen på värme.
Bildspel som jag är lite stolt över! (quicktime – laddar först)
Jo – rubriken – Karnataka är en region som ligger öster om Goa. Där talar man konkani. En del av invånarna tror historiskt jag går att sammankoppla med romerna och tanten på bilden säljer tyg på Anjunamarknaden. Alltså en typisk Konkanikarnatakatant.
I ett annat inlägg har vi diskuterat relationer till mödrar. Jag tror att denna klassiska video kan tillföra ett annorlunda perspektiv.
Själv tänker jag ägna julen åt att öva på dansen (och att bygga större muskler än Anki Bagger)
Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.
Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.
Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)
Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara, vad vi kan vara och vad vi får vara. Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.
Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.
Ibland är bio underbart. Att få sjunka in i en varm gemenskap och drömma sig bort i berusande identifikationer. Amerikansk filmkonst brukar leverera dessa upplevelser med stor precision. Nästan alltid lämnar vi salongen med en generad suck över att vi gick på tricket en gång till.
Fransk film följer inte samma bok. Tre timmar av erotisk film efter klassisk engelsk förlaga gör mig mest osäker.
Frågan är varför jag inte bryr mig om hur det går för huvudpersonerna. Är jag så fast i den amerikanska formen av identifikation som en förutsättning för upplevelse att alla dessa kvaliteter bara passerar förbi.
Jag känner mig lika inskränkt och gnällig som de tonåringar jag försökte visa svart-vit film för en gång. De visste bara en sak:
– Svartvitt är kasst!
Nu måste jag erövra bilden av mig själv som öppen filmälskare med förmåga att njuta av långsamt eftertänksamt berättande och oändliga dialoger. Giv mig styrka.
TV är underbart. En höjdpunkt i veckan var när den söta flickan i Bonde söker fru diskuterade huruvida Lissabon var en stad eller ett land.
– Jag är inte dum , jag har bara otur när jag tänker!
Jag trodde det var ett spontant genialt infall men googlade och fick 12 000 träffar. Dessutom fanns det T-shirts till salu med uttrycket.
Sakta går det upp för mig att vi håller på att lämna den moderna tilltron till intellektet som överordnad kraft. Nu gäller det att ha tur.
Det kommer att bli mycket lättare att ge studentrespons när jag slipper ta ansvar för att dåliga prestationer på något sätt är kopplade till personliga egenskaper.
– Tyvärr hade du väldigt mycket otur när du tänkte här. 4000 olycksaliga ord… Tänk som det kan bli!
Frågan är väl om det går att sätta rättvisa betyg i en värld som är så fylld av orättvisa?
När vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det kontroversiellt och farligt. Ledarsidorna förfasade sig och debattörerna tog avstånd från blodtörstiga likskändningar (en sång om vampyrer och skelett). Det var ett underbart framgångsrikt sätt att skapa intresse.
Idag har något hänt – leksaksaffärer och barnprogram översvämmas av skelett, vampyrer och monster. Halloween har blivit en institution hemskare än jag kunnat föreställa mig. Kanske har kartan verkligen har ritats om och vi bevittnar en försiktig diskursförskjutning eller är det rentav ett kraftfullt paradigmbyte? Kort sagt – någonting har hänt! Barns behov av skräck tas på allvar. Döden är inte längre tabu. Existentiella frågor smyger sig in bakvägen.
Det kan också vara så enkelt som att handeln har hittat en ny nisch att mjölka småbarnsföräldrar på pengar. I jultider är allt möjligt.
Det finns något tidlöst med detta intressse för döden. Medeltidens bilder av eftertänksamma skelett väcker mig. Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är bara att det som död inte är möjligt att uppleva all denna eviga bekymmerslöshet.
Janne skriver om frågan på sin blogg och jag gillar det allvarliga anslaget. I skolvärlden berusar vi oss ofta med stora ord om ansvar och uppdrag. Samtidigt är vi naturligtvis ersättningsbara lönearbetare på den stora marknaden som Karl Marx beskrev. Problemet är kanske att vi behöver myten om vår egen betydelse för att orka motivera oss till daglig ansträngning. Samtidigt får kontrasten till det verkliga värdet (uttryckt i lönens storlek) inte bli för stor.
När jag jobbade på förskola förstod jag inte alltid sambandet mellan vad jag gjorde och hur det värderades. I ett kaxigt ögonblick lär jag ha påstått att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. De goda dagarna var det underligt att 8 timmars glädje dessutom skulle belönas med pengar. De onda dagarna var det en förnedrande plåga att samhället värderade mina självuppoffrande ansträngningar med en månatlig förolämpning.
Till sist är det en hedersfråga som jag inte helt har vågat ställa till mig själv:
– Hade jag jobbat kvar om lönen och statusen varit densamma på förskolan och högskolan?
När Janne ställer frågan om vad ett jobb egentligen är handlar det också om distans och inlevelse. Jag är nog en sådan människa som ibland låter mig slukas upp av uppgifter. Fria arbetstider innebär då frihet att jobba ihjäl sig.
Lönearbetets grundläggande karaktär är den öppna transaktionen. Jag säljer en vara (min tid) men bevarar mig själv.
Jag tror det är en romantisk vanföreställning att det skulle finnas ett “själv” vid sidan om det jag utför. Så därför är mitt svar till Jan:
Jobbet är du – varje försök att dra en gräns mellan dig och jobbet leder vilse.
På bilden plågas de lata i helvetet – dit vill vi inte komma.
Jag har fastnat i hembygdsträsket och hittat en underbar sida med bilder och lärarhandledning för alla tänkbara ämnen, teman, tider och grupper. Läs mer här
Bruno Liljefors 1896
Här är det laddat med dramatik! En sådan här plansch kunde ju inte lämna någon skolunge oberörd; flickan som håller på att drunkna och i sista stunden räddas av en trygg Sankt Bernhardshund. Känns temat igen? Ja, det håller fortfarande ett sekel senare, till exempel i tv-serien om Tjorven och Båtsman.
****************************
Citat ur Ambrosius lärarhandledning år 1904:
Stackars lilla Karin! Hon orkar inte hålla sig uppe med en arm, och dessutom är pilkvisten alldeles för klen för att bära henne. Hon känner ingen botten under fötterna i det djupa vattnet, hon håller på att drunkna…. Men hunden, som låg på gräsvallen vid stranden af ån, såg när Karin föll i vattnet…. Ögonblickligen hoppar han ned i vattnet, hugger tag i hennes klänning och simmar i land med henne. Så blef Karin räddad, och det hade hon hunden att tacka för.
Sensmoral:
Hur kom det sig att Karin föll i vattnet? Hon var olydig mot sin mamma. När barn är olydiga går det illa för dem. Karins mamma hade förbjudit henne att ensam gå ut på den smala båtbryggan. Ån är djup… Karin glömde sin mammas förbud, gick ut på bryggan, kastade i sina barkbåtar, och lät dem flyta med strömmen. Hvad de seglade lustigt, det ena skeppet efter det andra, nedåt ån! Men så kom olyckan. Karin råkade falla i vattnet. Hur det sedan gick, veta vi.
Regeringen och lärarutbildningsutredningen blickar bakåt efter lösningar på framtidens skolproblem. Jag försöker följa med och funderar över vart min barndoms roligaste skolämne Hembygdskunskap tog vägen?
Efter några minuter med Google vet jag att ämnet infördes 1919 men försvann 1955. Jag började skolan 1962 och har fasta minnen av en blå bok i ett ämne som inte fanns? Levde skolämnet kvar vid sidan om Lgr62 och den nya grundskolan? Jag har vaga minnen av något som kallades OÄ (orienteringsämnen) men inser att dagens diskussion om vad ett ämne egentligen är inte är ny.
Vad är då hembygdskunskap? Nationalencyklopedin förklarar:
”ämne i folkskola och grundskola med uppgift att ge eleverna omgivningsorientering om ting och förhållanden med inriktning på deras intressen under de första skolåren. Undervisningen, som har sin utgångspunkt i elevernas upplevelser, iakttagelser och frågor, vill vidga elevernas föreställningar om hur människor lever tillsammans och om samspelet i naturen”. (Nationalencyklopedin, band 8, 1992)
När jag har prövat tanken på kolleger har jag fått ganska nervösa reaktioner.
– Är det något nationalromantiskt halvrasistiskt?
– Det låter inte särskilt globalt…
– Vilket universitetsämne ska det bygga på?
Samtidigt gillar jag NE:s försök att knyta sin definition till barnens “upplevelser, iakttagelser och frågor”. Går det arbeta på detta sätt i en målstyrd likformig skola med mätbara mål i tidig ålder? Den frågan lämnar jag över till Utbildningsdepartementet.
Tysta tankar 