De svenska papporna

Jag tycker verkligen om Johan Bävmans utställning på Malmö museum. De flesta bilderna är befriande opretentiösa och fotografen har verkligen lyckats beskriva den kaotiska tillvaron som småbarnsförälder.

En del av männen försöker göra föräldraledigheten till något storslaget och jag anar den politiska retoriken mellan raderna. Kontrasten mellan det pompösa självbelåtna och den vardagliga uppgivenheten är slående. Det var inte jätteroligt hela tiden. Jag är trött på att män som tar hand om sina barn hjälteförklaras.

Just do it.

Vilket ansvar har förskolan i förhållande till föräldrars krav?

Diskussionen om Alfons rullar vidare. Inte oväntat hakar andra medier på och många förfasar sig över beskyddande föräldrar. Jag är nog mer undrande över chefer som viker ner sig för föräldrar och inte försvarar pedagogernas bedömningar. Vi kan inte ha en verksamhet där alla aktiviteter måste godkännas av föräldrar och chefer. Då känns det inte så meningsfullt att utbilda förskollärare i 3,5 år på högskola.

På ett djupare plan handlar det om vilka känslor som ryms inom förskolans verksamhet. Om vi vill utveckla barnets alla sidor är det nödvändigt att även gå in i livets mörka sidor och bearbeta rädsla och ilska.

Det vore spännande att se hur förvaltning och Skolinspektionen reagerar på en förälder som klagar över att barnet är alltför glatt:
– Han har skrattat omotiverat i flera dagar. Vad har ni gjort?

“Vad går du igång på?”

12717463_10153240751785880_2061677652060014000_n

Länk

Jag gillar den här boken. Idén med att låta pedagoger (som har gått en kurs i Malmö stads regi) berätta om sina utvecklingsarbeten är befriande och öppnar för samtal om vad kvalitet är – eller skulle kunna vara.

I ett annat sammanhang beskriver Per Dahlbeck vad som händer när pedagogerna riktar uppmärksamheten mot barnens intressen med hjälp av frågan “Vad går du igång på?”. Kanske är det ett sätt att lämna den undergivna dokumentationen där barnen romantiseras och förväntas sprudla av idérikedom?

Jag tänker att den frågan skulle kunna kompletteras med en beskrivning av “vad går pedagogen igång på?”. Om vi tänker oss att det finns ett gränssnitt där de här två delmängderna möts – då tror jag det skulle kunna bli riktigt spännande!

Min enda invändning är boktiteln. De här begreppen stökar till det och större tänkare än Skolverket har gått vilse i sina försök att reda ut begreppen. Länk till Förskolan.Jag förstår att det är kursens namn och allt som liknar forskning kanske ger legitimitet åt projektet att förstå sig själv. Men de här berättelserna behöver inte en överbyggnad som riskerar att bli pompös.

Vad gick barnen igång på? När tände pedagogerna till?

Sådana frågor kommer man långt med.

Vägra vara förebild

Jag läser Malena Rydells text om Johan Bävmans hyllade utställning och blir märkvärdigt glad.

För mig var föräldraledigheten en märkvärdig tid och jag värjer mig starkt mot varje försök att romantisera den. Som pappa förväntades jag älska varje sekund och bilden av oss normbrytare som goda förebilder och vägvisare var svår att förena med vardagen. Som jag minns dagarna handlade det i hög grad om att få det att hänga ihop och inte gå under.

Ibland när jag lyckades förtränga alla duktighetskrav var det fantastiskt – kanske handlade det då verkligen om att vara i nuet och ge äkta omsorg. Att verkligen vara där – bortom det politiserade poserandet.

Det är fint om vi lyckas använda de här bilderna till att diskutera omsorgsetik ur ett djupare perspektiv än exotiserande av pappor som gör något mycket enkelt och vardagligt.

För mig som förskollärare skulle jag gärna se en del av det här förhållningssättet i förskolorna. Att vara mer i nuet och våga avpedagogisera verksamheten.

Johans hemsida

Podtips

  

Vi har spelat på ganska många julfester genom åren – och snubblar alltid in i den heteronormativa dimman i Räven raskar över isen.

När slutade pojkar bocka och flickor niga?