480:- för obegränsat antal resor under två månader med buss och tåg inom Skåne är ett osannolikt bra erbjudande.
Efter två dagar har jag hittat min inre pendlare och njuter av stilla tågresor genom en idyllisk landsbygd.
I morse upptäckte jag att det råder en bedövande könsobalans på tåget. Jag var den ende mannen i kupén och teorier om varför 90% av de resande är kvinnor trängde sig på.
När jag rundar tobaksaffären på hörnan och svänger in på min gata brukar jag tänka på tvååringen som på hemvägen från dagis reste sig upp i dubbelsulkyn och jublande skrek:
– Mitt hemma!
Mitt hemma gömmer sig bakom den ljusgula gaveln på höger sida – huset där Zlatan bodde några månader innan han tog steget ut i Europa. Malmö på sommaren är en förvirrande blandning av bonnighet och mondänitet. Det är jag också. Just nu befinner jag mig i skarven och försöker få de två sidorna att passa ihop.
Jag har varit på kurs och kan nu skryta om att vara godkänd körkortshandledare för mängdträning. Efter tre ansträngande timmar vet jag allt om alkoholens baksidor och bilbältets fördelar.
Det är komplicerat att ta körkort nuförtiden och den som vill köra upp måste först gå igenom två obligatoriska riskutbildningar. Den så kallade Riskettan innehåller fem delar:
Jag är genuint lycklig över att slippa detta och sänder en medkännande tanke till alla studenter som någon gång genomlidit en tråkig och förutsägbar föreläsning.
Trafiken är fylld av faror
Min forskande kamrat presenterar sina avhandlingstankar på ett seminarium och vi diskuterar villkoren för barns musik på förskolan. Vilka sånger sjunger de? Och varför? Går det att se barn som aktörer som gör autentiska egna val – eller är de fast i pedagogernas uppfattningar om vilka sånger som är nyttiga och trevliga? Går det att undersöka vem som bestämmer vilka sånger som sjungs? Är det intressant?
Kanske är tiden mogen att släppa barnen fria. Idag sitter treåringarna hemma och väljer på Youtube. De övar in danser och imiterar sånger på ett sätt som känns äkta. Även om de är fast i kommersialismens garn tycker jag om tanken på att de skapar egna rum utanför pedagogernas kontroll. På de flesta förskolor vakar pedagogerna över rätten att styra musiken genom sångkort.
Den Pojkaktiga orkestern spelar på den fantastiska nybyggda förskolan Frövik i Fosie stadsdel. Jag möter gamla studenter som nu är färdiga pedagoger och blir väldigt imponerad av verksamheten och lokalerna. Varje avdelning har en smartboard och barnen styr musiken på ett nytt sätt.
Barns inflytande genom Youtube – äntligen förstår jag vad som menas med empowerment.
Under det senaste året har Högskoleverket framför allt haft fokus på regeringsuppdraget att utforma ett nytt system för att utvärdera kvaliteten på högskoleutbildningarna. Systemet har utvecklats i nära samverkan med högskolesektorn. Under arbetets gång har det blivit allt tydligare att Högskoleverket och Utbildningsdepartementet inte är överens om hur systemet ska utformas för att driva svensk högre utbildning framåt. Detta har lett till en förtroendekris.
— Skillnaden i synen på hur man bäst mäter kvalitet i högre utbildning i kombination med en nära styrning av utvecklingsarbetet, som inte är förenlig med relationen politisk styrning och expertmyndighet, gör att jag väljer att avgå, säger Anders Flodström.
Konflikten handlar främst om att regeringens fokus ligger på att studenternas självständiga arbeten ska utgöra grunden för bedömning av utbildningarnas kvalitet. Också Högskoleverket menar att resultaten från de självständiga arbetena är en viktig bedömningsgrund men anser att även innehållet i och examinationen av utbildningarna måste granskas.
Det är på samma gång sorgligt och hoppfullt. För oss som arbetar med akademiska professionsutbildningar har det varit en plåga att kvalitet skulle mätas enbart genom bedömning av det avslutande examensarbetet. Flodström tar strid för att se utbildningar som en helhet och då måste även andra delar bedömas. Kanske finns det en gnutta hopp i och med att bandet mellan akademin och regeringen nu synas. Det är dags att ta strid för Högskolornas frihet från politisk styrning.
Vi börjar med lärarutbildningen.
DN, svd1, svd2, Sydsvenskan, LN
Jag lyssnar på intervjun med Anna Ekström som varit ordförande i delegationerna för jämställdhet i förskolan och fortfarande basar för delegationen med inriktning mot skolan. Hon har en hel del kloka tankar, men fokuserar starkt på farorna med stereotypisering av enstaka män. Delegationen ville gärna skydda dessa män från sig själv på ett olustigt sätt. Risken fanns att männen inte var tillräckligt goda förebilder och då blev rekryteringsarbetet ointressant eller genusteoretiskt oförsvarbart.
Hon redogör för förslaget om rekryteringsåtgärder för män till förskolan i form av sommarkurser liknande de som skall väcka flickors slumrande teknikintresse.
Intervjuaren: Vad hände med förslaget?
Anna Ekborg: Så vitt jag vet har det inte blivit något av i någon av landets kommuner. Men om det skulle finnas något exempel skulle jag bli hemskt glad och vill gärna veta mer.
Jag funderar över de 12 miljonerna (eller var det mer) som delades ut till genuspedagogiska satsningar och undrar över hur de har utvärderats. Nog är det rimligt att ordföranden ska känna till om förslagen har fått några konsekvenser för verksamheten. Särskilt som Anna Ekström belönades med ordförandeskapet i DEJA och förhållningssättet lever vidare i DJ
Läs mer om statliga jämställdhetspolitik på Newsmill
Den här våren har varit lång och kall, men nu känns det som om tveksamheten är över och jag lutar mig tillbaka. Det blir sommar i år också.
Skomakargesällerna tog paus mellan hägg och syren (Länk). Så klok är jag inte men försöker ta vara på de dofter jag kan. Ganska bokstavligt talat.
Mer om Håkan Syrén
Jag läser löpsedlarna om Carl Philips objudna flickvän och tänker att den där kungen verkar inte helt pålitlig. Min lille vän har varit stel och tillbakadragen sedan tillkännagivandet av bröllopet och nu börjar han yra om en kort romans med Viktoria på 90-talet och att han också borde få vara med om festen.
Läs mer om MLV
Jag läser titlarna på de ansökningar som har fått bidrag av DJ och blir fundersam:
Linköpings universitet Lärarutbildningen – för män med engagemang för jämställdhet 1 063 547 kr
Är det inte lite underligt att peka ut nödvändigheten av ett engagemang just hos denna grupp? Om männen utgör 5% av de antagna vid t.ex. förskollärarutbildningen menar jag nog att det avgörande ansvaret för att förändra strukturerna ligger hos majoriteten. Männen riskerar alltid att stereotypiseras och reduceras till symboler. Jag tänker att de i första hand måste lära sig att hantera motstridiga förväntningarna – kanske kan man kalla det “engagemang för jämställdheten” men jag ser andra tolkningar som oroar mig.
Min erfarenhet är att de här männen ogärna vill pråla med sitt engagemang och gärna undviker att se sig som förebilder för “den nye mannen”. De har ofta fullt upp med att manövrera i de komplicerade skolkulturerna utan att avkrävas ett särskilt engagemang för något så komplicerat som jämställdhet. Läroplanens formuleringar om att motverka traditionella könsroller borde gälla för båda könen i lika hög grad. Männen kanske redan har gjort sin insats genom att göra ett kontroversiellt utbildningsval?
Jag måste nog läsa hela projektansökan!
En gammal inbjudan till nätverksmöte
… att avslå Borås och Malmös gemensamma ansökan om bidrag till att arrangera en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar.
Kanske är inte tiden mogen för stöd till manliga nätverk. Att ge stöd till män är antagligen alltför svårsmält ur ett likhetsfeministiskt perspektiv och dessutom svårt att förena med teorin om könsmaktsordning. Jämställdhetsarbetet bedrivs på upptrampade stigar och fokus ligger som vanligt på att motverka de orättvisor som drabbar kvinnor. Delegationen tolkar direktiven om att minska könsobalanser på ett ganska självständigt sätt.
Delegationen ska stödja insatser och föreslå åtgärder som främjar jämställdhet i högskolan. Följande problemställningar ska särskilt uppmärksammas:
a) könsbundna utbildningsval till högskolan,
b) minskningen av andelen män som söker sig till högre utbildning,
c) skillnader mellan kvinnor och män vad avser studietakt, avhopp och benägenhet att avlägga examen,
d) kvinnors och mäns skilda möjligheter till forskarkarriär,
e) den ojämna könsfördelningen på högre tjänster och befattningar inom högskolan.
Samtidigt känns det lite surt att Norge ska lyckas med någonting som vi i rättviselandet Sverige betraktar som omöjligt – att rekrytera män till förskolan. I Trondheim är 20% av de antagna män och det är ett resultat av långsiktigt arbete. (Länk till menn i barnehage)
Jag gratulerar Linköping och Linnéuniversitetet som har lyckats få bidrag till någonting som har med män att göra. De ansökningarna kommer jag att läsa med stort intresse.
Tysta tankar 