Vi firar Mors dag under ganska måttfulla former. Pizzeria Empoli i Sjöbo är ett bra exempel på lyckad integrationspolitik. Bara konsten (se nedan) gör resan värd och maten är god och riklig.
Jag läser Niklas Orrenius bok om rasismen i Sverige Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det kan bli en spännande valrörelse och pressens försök att tiga ihjäl SD har misslyckats.
Jag tar tunnelbanan till kusten och hamnar efter en halvtimme i den ganska bedagade byn Whitley bay. Det är kallt och blåsigt. Efter några kilometers promenad söderut längs den öde kustlinjen går jag in på en thésalong och försöker värma mig. När jag suttit några minuter kommer mina kollegor L. och K. in genom dörren. Vi stirrar på varandra och konstaterar att världen är obegripligt liten och en kort sekund tror vi oss ana den fulla betydelsen av serendipity.
Eller hur är det Humphrey Bogart säger i Casablanca:
– Of all the gin joints, in all the towns, in all the world, she walks into mine.
Tillsammans firar vi 150-årsjubileumet av Fish n´chips födelse. Det känns mycket värdigt.
I dag åker Mikael och jag hem från Newcastle. Vi kommer nog att sakna helt olika saker. Min kropp behöver inte fler köpcentrum och Fenwick, Grainge, Hendon och alla de andra shoppingställena är lika tröttande här som hemma. Men det är ofta vackra byggnader och en del släpper även in dagsljus!
Per Myrberg – Fritiof i Arkadien
Förstora bilden!
Staden delas av floden Tyne. På den södra sidan i Gateshead ligger Konsthallen The Baltic (med Sune Nordgren som f.d. chef) och det nya konserthuset. Jag räknar till sex broar av skiftande storlek och ålder. Kanske är broar ett av civilisationens viktigaste framsteg – vi måste kunna nå varandra för att utvecklas och en bro är en vacker symbol för denna vilja.
I bakgrunden skymtar Millenium bridge som är ett äventyr i sig.
Stödstrukturerna monteras ned
Jag försöker förstå vad budgetnedskärningen på 6 000 000 000 pund inom den offentliga sektorn innebär för det engelska utbildningsväsendet. Våra värdar här i Newcastle förklarar att hela det stora IKT-projektet stryks rakt av och det lönar sig inte att gnälla om goda resultat eller kompensatoriska åtgärder. Den tiden är förbi.
Gamla metoder kommer till heders igen
Samtidigt går rykten om att centralstyrningen ska bli mindre och att skolor med “outstanding results” i inspektionerna ska befrias från de kommunala bojorna och bli privata enligt svensk modell. De har liksom bevisat sitt ansvarstagande och släpps nu fria. Man skulle också kunna spekulera i varför och hur de har arbetet upp den här kvaliteten?
Men Mikael och jag har det bra! Läs mer på hans blogg!
Vi bor ganska när Monumentet över Earl Grey som uppfördes 1838. Jag är fascinerad över ett folk som uppför ett minnsemärke över mannen som smaksatte the med med citrusoljan bergamott. Så gott är det inte.
Samtidigt måste man beundra de här människornas påhittighet när det gäller att förgylla vardagen och deras uppfattning om vad en “flash mob” egentligen är tycker jag är befriande oglamourös.
Det är varmt i Newcastle och jag fotograferar en affisch med ett bekant namn.
Neil Tennant, Mark Knopfler och Eric Burdon har jag inte hittat några spår av än.
Jag är installerad i Newcastle och hunnit gå en promenad ner mot floden. På andra sidan tronar det det mäktiga konserthuset.
Vi vandrar upp mot S.t James park och puben The Strawberry som är Newcastlefansens träffpunkt.
Länk på egen risk. Fotbollssäsongen är över. Ölsäsongen har bara börjat och jag prövar (heter det “provar”?) Wylam. (Länk till bryggeriet).
Jag funderar över det osannolika i att en svensk fotbollspub skulle heta “Jordgubben”. Sådana namn är reserverade för förskoleavdelningar. Den engelska manligheten följer inte enkla kategoriseringar.
I morgon ska vi leta efter en pub med ännu mesigare namn. Det lär finnas ett ställe som heter “Vitsippan” som har väldigt god öl…
Ungefär så säger Arne Melberg i Filosofiska rummet om “Montaigne – en tidig bloggare” (Länk)
När jag läste litteraturvetenskap 1974 var Melberg en del av de unga farliga intellektuella som hotade den gamla litteraturhistoriska traditionen med nya franska och filosofiska perspektiv. Hans texter om Lars Ahlin var snåriga och vi brottades med att förstå dekonstruktionen av författarrollen som gjorde läsningen dubbelbottnad. Våra lärare talade föraktfullt om “kejsarens nya kläder” och jag förstod nog inte riktigt vad de bråkade om.
Nu påstår Melberg något som vid första anblick verkar banalt “De som klagar på bloggen som form är inte bloggare” – men när jag funderar vidare kanske inte är så enkelt. De som fördömer bloggenren gör det ofta från ett formalistiskt utifrånperspektiv. En texts värde kan inte enbart bedömas utifrån läsarens aspekt och det finns ingen given kvalitet i själva texten som går att värdera utifrån neutrala kriterier. Det är graden av autenticitet som gör bloggformen spännande och traditionen av att skriva självreflekterande har djupa rötter i 1500-talets Italien.
Det är svårt att tänka sig en blogg utan avsändare eller med “allvetande” berättarröst. Även anonyma bloggar bärs upp av det som vi lite mystiskt kallar “en röst”.
Montaigne lever
Jag försöker översätta till en annan genre. De som förfasar sig över bloggarnas privata karaktär bär sig åt ungefär som en tonåring som tror sig veta vad sex är utifrån de kunskaper som går att inhämta via porr. Ur detta perspektiv verkar det vara en ganska meningslös och ibland till och med motbjudande syssla. Min poäng är:
– Det är roligare att vara med än att se på!
Missa inte Spanarna (Länk)!
Kanske går det att se Hallbergs spaning (han är sist i programmet) som ett inlägg i debatten om statens förmåga att garantera kvalitet – annars kan man bara njuta av formuleringskonsten och se paralleller till annan pompös aktivitet i samhället. Roligare än så här blir det inte i min radio.
Tysta tankar 