Vi bor på det österlenska höglandet (147 m.ö.h.) och när det blåser västliga vindar skakar huset. Det säkraste sättet att hitta lite lä är att ta sig ner till Knäbäckshusen där den branta kusten ger bra skydd mot vinden. Det är en geologiskt spännande plats och ofta drabbas jag av filosofiska bryderier kring tillvarons och kustlinjens föränderlighet.

Den gamla sjöbotten har  sedan inlandsisen drog sig tillbaka stigit ungefär 20 meter och det är lätt att hitta spår av olika tidsåldrar i de skikt som erosionen blottlägger. Stolta träd rasar varje år ner mot havet och jag beundrar deras försök att klamra sig fast vid en sandig jord som inte längre finns.

Förstora - kolla jordlagren!

Ett sätt att förstå socialdemokratins misslyckanden i de senaste valen har varit “Vi har tappat kontakten med rötterna”, Bilden av en partielit med maktfullkomliga pampar som inte förstår  rörelsen har varit en återkommande analys av socialdemokratins problem och kanske är den giltig fortfarande. Samtidigt  tror jag att den här hetsen mot politiker riskerar att bli ensidigt personfixerad och göder dessutom politkerföraktet på ett obehagligt sätt.

Jag tror att det är rimligare att tänka “Rötterna har tappat kontakt med jorden”. Det starka partiet som skulle skydda de svaga, motverka orättvisor och hjälpa de utsatta – det partiet gick vilse i sina försök att hitta ett objekt för sina omsorger. På samma sätt som rötterna famlar i luften på stranden famlar också socialdemokratin efter någon att ta hand om. 

Den utlovade skattesänkningen för pensionärerna beskrevs i Publik service som att “Vi som alltid har fått sleva i oss hela gräddtårtan nöjer oss inte förrän vi har fått även den sista biten av marsipanrosen”.

Under tiden famlar rötterna i luften:
 – Jag behöver någon att krama. Krama mig!

Landhöjning som politisk metafor?