Förskolläraryrkets historia – tack Zoran!

Ny version av krutröksbilden - nu utan Zoran

Ny version av krutröksbilden - nu utan Zoran

Jag levde i en skyddad värld och var nog lite oförberedd på Zorans tankar om förskollärarna som ”kvalificerad omsorgspersonal”. Nu blev det en ganska bra diskussion ändå och Janne klargjorde föredömligt.

Länk till Skäggig dagisfröken, Mats 1, Mats 2

När krutröken skingras är det dags att fundera lite över vad som egentligen är viktigt. Genom att studera historien kan vi se hur olika tankar om yrket avlöser varandra. Just nu är det viktigt att vara en del av utbildningssystemet och för många är pedagogik och läroplan redskap för statushöjning. Genom forskning skapar vi en vetenskaplig bas för yrket som ger legitimitet i mötet med företrädare för andra skolformer.

Kanske är det i ljuset av historien som jämställdhetsdebattören Zorans uttalande blir mest stötande. Ur ett kvinnoperspektiv är det möjligt att se yrkets utveckling som en rörelse från privat till offentlig verksamhet. Från det hemlika till en mer institutionell verksamhet. Från yrkesförening till fackförening. Att ta hand om barn blir ett yrke och en samhällelig angelägenhet.

För en del kvinnor tror jag att det ligger nära till hands att tolka Zorans uttalande som manlig härskarteknik. Det manligt dominerade högstadieläraryrket distanserar sig från det kvinnligt dominerade förskolläraryrket och antydningarna om att det inte skulle behöva en pedagogisk utbildning svider mer än Zoran tycks förstå.

Lärarförbundet presenterar yrkets historia föredömligt: här, tidslinje

Tack Zoran för att jag har varit tvungen att gräva i min yrkeshistoria. Det behövs om vi ska kunna skapa en bättre skola i framtiden!

Om Editor

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Förskola, Genus, jämställdhet, Personligt, Politik. Bokmärk permalänken.

110 kommentarer till Förskolläraryrkets historia – tack Zoran!

  1. Plura skriver:

    Om man glömmer historien en stund så är det så att det är en tvegga situation vi befinner oss i. Bara för att dagiset blev en förskola som fick en läroplan -98 har det inte inneburit att den varit en skola.

    Om vi blickar in i den läroplan för förskolan som gäller idag är den fokuserad på arbetslaget när det gäller riktlinjerna för pedagogiken.

    Alltså inget om förskollärare eller förskolchefer. Även om ni utbildat sådan har de inte haft någon legal status. Det är först med nya skollagen, som träder i kraft den 1 juli 2011, som begreppen förskolchef och förskollärare legaliseras. Vilket medföljer att den förtydligade läroplanen riktar in sig i sina riktlinjer mot förskollärare och förskolchefer.

    Det får en ytterligare dimension. Det har kunnat varit så att de fristående förskolorna under denna 12 årsperiod helt eller delvis kunnat strunta i att ha pedagogik med förskollärare eftersom de varit utanför lagstiftningen. Speciellt har det gällt det arbetet med systematiskt kvalitetsarbetet som många borde följt enligt förordningen om kvalitetsredovisning, men som fristående förskolor och fritidhem kunnat strunta i.

    Nu när de ska in i follan, efter som skollagen höjer förskolorna som en av tre delar av svenskt skolväsen, är de fullständigt vilsen i pannkakan inför vad de ska göra.

    Jag säget inte detta för att raljera, jag vet. Har väl aldrig i mitt liv haft så många förskolchefer från fristående förskolor framför näsan som nu inför vad den nya skollagen ska innebära för dem.

    Dessutom kompliceras tillvaron ytterligare genom att det är kommunerna som har tillsynen av det fristående förskolorna och fritidshemmen. Där måste det brustit rejält under åren. Och inte blir det bättre nu när dessutom 26 kapitelet i skollagen fortfarande ger kommunerna tillsynsrätten över allt utom om kapitel 6 om kränkningar. Där hamnar den på Skolinspektionen. Kul va!!

    Så historien är bra för att vet sin framtid.

    Gilla

  2. Monika skriver:

    Absolut och när Zoran inte svarar på mina kommentarer och när han gör det skrikande: OLIKA lärarexamina, OLIKA legitimation mm. Olika yrken, när jag ber om att få en förklaring på hur han tänker, medan han lägger ut texten till de manliga debattörerna, kan detta med manligt och kvinnligt sätt att se på barn och förskoleverksamhet vara en förklaring.

    Det är helt enkelt hans åsikter om hur det borde vara som är styrande. För mig är det läroplanen, riksdagens beslut, lärarutbildning och dess lärarexamina som är styrande för vad en yrkesgrupp är, oavsett vad vi än anser som privatpersoner. Zoran får gärna tycka att förskollärare inte är lärare, men det är en åsikt. Och en sådan behöver inte ha någon motsvarighet i en verklighet, men kan naturligtvis ha det.

    Visst är det en härskarteknik att inte svara på kommentarer så genomgående. Både här och där.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Det tråkiga är att de här striderna är så förutsägbara och har djupa historiska rötter. Det är svårt att inte se det ur ett genusperspektiv och parallellerna till rivaliteten mellan läroverksadjunkterna och folkskollärarna är tankeväckande.

      Handlar allt bara om status? Är det verkligen så enkelt?

      Just när det gäller Zorans påståenden om olika examina tror jag det handlar om ren obildning. Han tycker till och försöker väcka opinion.

      Gilla

  3. Maths skriver:

    Ja, det gäller att se vad som är viktigt. Men du får det att låta lite som om ”forskningen” nu har kunnat belägga att dagis ska vara skolform. Så är det nu inte.

    Jag vill också påpeka att det finns annan forskning, utanför den pedagogiska, som är mycket relevant för vårt omsorgsuppdrag. Men vi lär knappast få se någon uppvärdering av omsorgen inom de närmsta åren. Nu är det skola som gäller. Den intresserade kan börja titta på anknytningsteori och den senaste hjärnforskningen.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Nej usch – går det att tolka så?

      Jag menar att de självständiga arbetena har som syfte att utveckla de blivande lärarnas vetenskapliga tänkande och i Malmö är kursplanen identisk för alla lärargrupper. Därigenom skapas förutsättning för ett pedagogiskt samtal över ämnes- och åldersgränser.

      Sedan handlar det naturligtvis om en strid om pengar. Mina kolleger talar ofta om förhållandet mellan de olika forskningsfälten och rätten att utfärda doktorsexamen som en avgörande del av det strategiska arbetet för att bygga akademiska professionsutbildningar. Jag är inte helt inne i den världen men förstår att det är komplicerat och att fältet útbildningsvetenskap´inte helt enkelt låter sig definieras.

      Vilka andra discipliner som vi behöver för att utveckla yrket? Spännande fråga! Jag menar nog att sociologi och etnologi kan tillföra ett normkritiskt förhållningssätt – men det är många som knackar på dörren!

      Gilla

      • Maths skriver:

        Jag har för mig att vi hade både sociologiska och etnologiska texter när jag läste i slutet av 90-talet. Det var visserligen en lite annorlunda upplagd utbildning, som dessutom gjorde mig till förskollärare, idrottslärare och simlärare. Så visst finns det många ämnen man kan ta in.

        Trots att jag inte i första hand ser på mig själv som lärare, ser jag att jag kan ha användning av att läsa t ex didaktik. Det tvärvetenskapliga är bra, det ger perspektiv. Och vissa pedagogiska principer gäller väl i stort sätt alla åldergrupper.

        Frågan är bara var du hittar grunderna för förståelsen av de personer du har valt att arbeta med: barn och ungdomar. I den pedagogiska forskningen idag verkar barnet vara reducerat till sitt lärande och inkapslad i sin påstådda kompetens.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Jag förstår frågan och vet inte riktigt om jag kan ge något bra svar. Idén om forskningsanknytning är ganska skör och i värsta fall reduceras det som borde vara en professionsutbildning till en rekryteringsbas.

        I mina positiva stunder tänker jag ljusa tankar om att det här på sikt kommer att påverka verksamheten på ett bra sätt. Men det är inte så ofta. Eftersom jag inte tillhör de disputerades skara är mitt förhållande till forskning en smula kluvet. Minst sagt.

        Jag har ganska allmänna tankar om vad våra studenter behöver för att bli bra lärare. Å andra sidan är de individer med väldigt olika behov. Samtidigt finns ett samhälleligt tryck på att examen ska vara transparant beskriven på ett sätt som garanterar kvalitet.

        Jag ångrar att jag väckte frågan.

        Gilla

  4. Mats skriver:

    För den som är verkligt intresserad av läraryrkets historia rekommenderar jag hans Lagerbergs ”Lärarna”
    http://www.expressen.se/kultur/1.937747/hans-lagerberg-lararna

    Gilla

  5. Zoran skriver:

    Mats och Monika: Vad synd att vi behöver slänga anklagelser om härskatekniker på varandra. Trodde vi nått ett mer konstruktivt samtalsklimat, som Maths skrev.

    Jag har haft fullt upp att med min sambo ta han om vår sexmånader gamla flicka, samt vår femåring. 12-,16- och 18-åringarna får klara sig själva.

    Ändå har jag ansträngt mig för att få tid att diskutera med er. Jag skrev med versaler (ursäkta) för att inte behöva upprepa mig en tredje eller fjärde gång.

    Tyckte jag hade svarat Monika så ingående jag förmådde. Förskollärare är inte lärare, de är förskollärare med en helt annan andel undervisning och karaktär på undervisningen i sitt arbete. Det är mer av omsorg och fostran som jag ser det, än undervisning. Viktigt dock!

    Att Mats roar sig med att klistra in mitt ansikte på diverse bilder där jag framställs som ömsom basketspelare (som dunkar in poängen?) – lite roligt – eller som hotfull man i huva med revolver i högsta hugg – inte det minsta roligt – kan onekligen ses som den klassiska och svårbemötta varianten av härskartekniken ”förlöjligande”.

    Nu hoppas jag förstås att Mats egentligen håller sig för god för sånt skit. Och jag ser fram mot att se Mats själv på diverse bilder i olika poser på bloggen… 🙂

    Jag vill också klargöra att jag i denna debatt märkligt nog främst sett manliga förskollärare framför mig. Kanske beror det på att manliga förskollärare inte kan bliva vid sin läst och fokusera på den omvårdnad som jag värnar om som förälder, vad vet jag? Kanske kan inte dessa män vara nöjda att ”bara” ta hand om barnen, utan det måste vara ett lite ”finare” uppdrag. Synd i så fall.

    De manliga förskollärare jag mött har jag dock uppskattat mycket som förälder och de har gjort ett bra jobb. Jag har ansett det viktigt att män finns i yrket.

    Detsamma gäller hela lärarkåren med alla olika skolformer. I de flesta är det idag ett väldigt underskott på män. Det vore bra om könsfördelningen vore jämnare. Alltid bra att inte vissa yrken blir för enkönade. Blandning behövs.

    När det gäller min insats som jämställdhetsdebattör så vill jag nog hellre framhålla nedanstående debattartikel än den mer underhållande artikel som Mats lyfter fram. Den var mer kvällstidningsmässig än mitt angrepp på statsministern på DN Debatt från 8 mars 2005:
    http://www.dn.se/debatt/goran-persson-bromskloss-i-arbetet-for-jamstalldhet

    Om ni vill se mig som en manlig härskare som slår på kvinnor kan jag bara beklaga. Men kan ändå se något symptomatiskt i er argumentation.

    Den som inte faller på knä och ser förskollärarna som lärare är omoralisk, illasinnad, ja dålig på något sätt.

    Och tyvärr verkar ni inte ha barnens omsorgsbehov i fokus utan, som Mats lyfter fram, yrkeskårens kamp för status.

    Jag tror som sagt ni skulle få större framgång med ett fackförbund som lyfter era specifika frågor. Då slipper ni göra er till ”pedagogistas” (vad är det?) i lånta fjädrar.

    Och varför vara i ett fack som också vill företräda arbetsgivarparten? Varför inte värna yrkets särart med er viktiga avvägning mellan omsorg och pedagogik?

    Ser fram mot bildandet av det nya fackförbundet ”Förskollärarna”, som står starkt på egna ben med en egen yrkesroll.

    Gilla

    • Monika skriver:

      Det här med att hoppa över kommentarer har jag upplevt både från män och kvinnor, så det är inget som bara män sysslar med. Betänk att jag inte skrev manlig härskarteknik utan bara härskarteknik.

      Och att jag skrev här att du inte svarat, var det enda sättet att få en reaktion från dig att du faktiskt uppmärksammat mina kommentarer, som jag vinnlagt mig om skulle vara seriösa. Jag tar dig och dina uttalanden på största allvar och det är därför jag vill förstå hur du tänker.

      Då jag själv är med i SULF och uppfattar mig som lärare även om det är på universitetet blir jag lite undrande om det bara är de kategorier yrkesutövare du har nämnt som har rätten att kalla sig lärare. Jag raljerar inte, vill bara veta hur du ser på det. För jag har inte alls samma uppdrag som lärarna i grundskolan eller förskole- eller yrkeslärarna.

      Gilla

    • Janne skriver:

      En pedagogista är inte synonymt med förskollärare.

      Idén (och titeln) kommer från Italien och förskolorna i Reggio Emilia, där pedagogistan är ett slags ”pedagogisk vilde” med uppdrag att gå runt på förskolorna och ifrågasätta verksamheten och pedagogerna för att hålla dem igång och motverka stagnering. (Det här är en väldigt skissartad och lätt raljerande beskrivning.)

      Raljerande blir det förresten när du skriver följande:

      ”…tyvärr verkar ni inte ha barnens omsorgsbehov i fokus utan, som Mats lyfter fram, yrkeskårens kamp för status.”

      Du hade kunnat skriva ”håll käft och passa barnen” och uppnått samma effekt – eller affekt. Samtidigt ger jag dig väl rätt när jag erkänner att jag blir provocerad av en överlägsen attityd i ditt sätt att skriva om förskolan. För då sitter jag helt plötsligt också där i statusträsket.

      Jag passar barnen, för det är en central del av mitt valda yrke. Men jag tänker inte hålla käft när någon som du kommer och behandlar mig som din betjänt.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        De snabba slutsatserna om ”att håll käft och passa barnen” ser jag som obefogade. Det är väl snarare som så att Zoran säger att förskollärare ska vara stolta över omsorgsbiten också och inte vara tysta med att den också borde värderas i lönekuvertet.

        Gilla

        • Janne skriver:

          Där tolkar vi olika. Kanske beror det på vilka tweets och kommentarer av Zoran vi läst?

          Jag ser nämligen inget ”också” i uttalanden om att vi förskollärare ”leker lärare” och så vidare…

          Gilla

    • Mats skriver:

      Jag ber om ursäkt om du känner dig kränkt av bilderna – men du intar en utsatt position när du gör dig till tolk för de här åsikterna. Bilden med pistolen handlar om krutröksmetaforen – du tar striden och tänker inte efter före. Jag tycker verkligen mycket om den sidan och hoppa att fler informatörer vågar vara lika modiga.

      Jag anklagar inte dig för härskarteknik. Så här skrev jag:
      ”För en del kvinnor tror jag att det ligger nära till hands att tolka Zorans uttalande som manlig härskarteknik.”

      Det innebär att du trycker på knappar som finns inbäddade i underdogpositionen och jag är är rädd att du inte förstår hur viktig den här pedagogidentiteten är för en del förskollärare. Omsorg är något som förknippas med förvaring och när jag läste min förskollärarutbildning 1976 läste vi ”Daghem – Förvaringsplats eller barnmiljö?” av Gunilla Ladberg. Frågan är inte mindre infekterad idag och försöken att hierarkisera och polarisera läraryrket gör att misstänksamheten gror okontrollerat.

      Frågan om männens ställning i förskolläraryrket är komplicerad. Nog är det så att Margareta Winberg tillsatte Delegationen för jämställdhet i förskolan och du var informatör då?

      Jag förstår inte vad du menar med att män skulle vara för fina för att bara ta hand om barn? Och vad skulle vara finare? Menar du att vi skulle försöka göra oss märkvärdiga genom att se andra dimensioner än förvaring? Kanske är ett sådant påstående mer kränkande för mina kvinnliga kolleger än för oss män.

      När det gäller status är jag genuint ointresserad av den fackliga nivån och blir väldigt generad av de kampanjer som ska lyfta oss. Samtidigt är jag ganska kinkig när kolleger försöker trycka ner mig med formella meriter. Zorans påhittade definitioner om vem som äger rätten att kalla sig lärare är en femstjärnig provokation. Min reaktion är mild.

      Zoran skriver om yrkets särart och att jag borde värna avvägningen mellan omsorg och pedagogik. Jag menar att förskolläraryrket inte är så olika andra läraruppdrag. Som högskollärare försöker jag ibland fokusera på kursmål och examination, men de andra aspekterna tränger sig på. Hur mår studenterna? vad behöver de för att utvecklas?

      Janne beskriver ilskan väl. Frågan är om det är en manlig reaktion? Spelar det någon roll? Är omsorg en kvinnlig egenskap? Vad säger jämställdhetsdebattören Zoran?

      Gilla

  6. Jan Lenander skriver:

    Det gick förstås bra att skapa jämlikhet med de manliga högstadielärarna, de blev förstås inte så många, men den extra utbildningen blev en ren förlustaffär.

    Någon direkt inverkan på andra yrkeskarriärer fick det dock inte utan förskollärare tjänar fortfarande mindre än de som arbetar på bandet på Volvo för att inte tala om civilekonomer, civilingenjörer och bensinmacksägare.

    En kraftig sidoeffekt kring att duktiga människor inte väljer läraryrket blev det tyvärr men lite skit får man ta för att uppnå ankdammsrättvisa.

    Gilla

    • Monika skriver:

      Jag tjänar nog också mindre än civilekonomer, civilingenjörer och bensinmacksägare… Det är ett område där vi alla är underbetalda i jämförelse med många andra yrkesgrupper.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Du tjänar nog mer än de där högstadielärarna som tycker de har längre utbildning en förskollärare.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Monika är disputerad och lektor. Jag tror hon har längre utbildning än de flesta av oss.

        Själv ligger jag i den lägsta percentilen av adjunkter vid Malmö högskola. Att komma från förskolan och förlita sig på årliga lönejusteringar var en nitlott.

        Efter 25 år som förskollärare och tio år som adjunkt tjänar jag 31.500. Det kunde varit värre.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag har lite drygt 300 poäng (450 hp) utbildning bakom mig och även om det inte är något på doktorandnivå så är det vissa kurser av dessa som skulle kunna betraktas som ganska svåra.

          Jag funderar vanligtvis inte så mycket över min lön men när du, Monika och andra som tjänar mer tycker det är så självklart att förskollärare ska tjäna lika mycket som mig och mina kollegor så tycker jag att likhetsprincipen i så fall skulle gälla hela vägen upp till och med doktorerade.

          Gilla

  7. Zoran skriver:

    Monika: Min tanke med att vara personlig på några bloggar och twitter, var just den att min bild och drivkraft (om nu någon intresserar sig för det) är mina egna lärare. (Kanske var det obetänksamt.)

    De är riktiga lärare. De som väglett mig på kunskapens stig och varit just lärare, undervisare och även föredömen.

    När jag räknade upp alla mina bra lärare och kollade upp dem, så visade det sig att de alla var just LR-lärare , vilket kanske var en slump. Men det har gjort att jag med stolthet arbetar för LR.

    För mig finns det minst tre stora kategorier:
    universitetslärarna, lärarna i ungdomsskolan (ettan-gymnasiet) och förskollärarna, som jag anser har mer omsorg än undervisning i sitt uppdrag. Och som delvis bekräftas av statsmakten med den egna linjen och den egna legitimationen.

    Jan: Just så – och tyvärr är effekten den vi ser i svensk skola i dag. Sjunkande resultat, en kår som drivs från kommunkontoret. Minskad självsäkerhet och till och med en rädsla för ordet ”katederundervisning” med tro att det lyfter Caligula som föredöme. Sorgligt.

    Gilla

  8. Jan Lenander skriver:

    Här argumenteras friskt för att det inte ska göras några skillnader mellan olika ”lärare” och det är ovanligt lågt i tak för att vara på ”Tysta tankar”. Jag hoppas att ni vill att lärarutbildare, lärare för ännu äldre barn. också ska vara villiga att ha lika stor omsorgsbit i ert uppdrag, åtgärdsprogram vid IG, engagemang för att eleverna inte blir påkörda etc. och självklart inga löneskillnader mellan förskollärare och lärarutbildare, eller hur?

    Gilla

    • Janne skriver:

      Frågan handlar inte – i min tolkning – om att ta bort skillnaderna mellan olika läraruppdrag, utan det FAKTUM att Zoran vid flera tillfällen de här dagarna uttryckt sin bestämda åsikt att förskollärare inte ens är att betrakta som lärare.

      Självklart inser du också att låga påhopp leder till låga diskussioner.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Zoran är fel ute men att tolka det som att ett lågt påhopp är fel. Han tycker bara att omsorgsuppdraget är det viktiga.

        Gilla

        • Janne skriver:

          Nej, det är verkligen inte bara det han tycker.

          Hade så varit, hade han inte behövt ifrågasätta den pedagogiska biten av förskolans verksamhet och tycka att förskollärare ”leker lärare”.

          Kanske man måste vara förskollärare för att förstå?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Påhoppen mot män i förskolan går också att förstå mot bakgrunden av att Zoran var informatör åt Margareta Winberg vid tiden för delegationen för jämställdhet i Förskolans arbete (?)

          Det var en utredning som drev bort männen från förskolan och begravde rekryteringsfrågan på dunkla grunder.

          Nu förstår jag att han menar att vi manliga förskollärare inte har förstått vad förskolans uppdrag har gått ut på – omsorg. Ur det perspektivet är antagligen könet mindre intressant , eller rent av en belastning?

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Detta har kommit ganska mycket information om förskollärare som kvackar i läsinlärning på ett sätt som de inte har grund för i sin utbildning. Lärare på lågstadiet har vid ett flertal tillfällen tyckt att en del ”undervisning” elever fått har varit mer stjälp än hjälp.

          Det finns en befogad kritik mot vissa företeelser i förskolan och det är synd att Zoran generaliserar för mycket men jag förstår det känslomässiga engagemanget ifall han upptäckt att just hans barn drabbas av kvacksalverundervisning.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Nu har vi tramsat färdigt!
          jag är trött på ryktesspridning om ditten och datten. Du är säkert helt medveten om att det står en strid om hur barn lär sig läsa mellan formalister och funktionalister.

          Våra studenter läser bland annat den här kursen under sin andra termin (det är samma kurs för förskollärare och lärare med inriktning mot grundskolans tidigare år):
          http://www.edu.mah.se/BV130G/syllabus/

          Och jag diskuterar gärna innehållet. De flesta är nog överens om att barn lär sig läsa på många olika sätt.

          En del studenter vill gärna ha enkel och tydlig metodundervisning. Så ser inte utbildningen ut idag. Fokuseringen på reflektion kan skapa en viss vaghet och många ropar:
          – HUR GÖR MAN?????

          Men en pedagog som har en bred repertoar metoder har större förutsättningar att lyckas i sitt uppdrag än en som är besatt av ”den rätta metoden”.

          Gilla

      • Mats skriver:

        Hela diskussionen har sin upprinnelse i #merkateder och de polariseringar som gjordes där. LR bygger sin strategi på att betona kunskapsuppdraget – då blir det hotfullt med grupper som påpekar att läraruppdraget är mångsidigt och även innehåller andra dimensioner.

        Allra mest hotfullt tycks det vara att förskollärare och fritidspedagoger framhärdar i att deras lärarexamen ger dem rätt att kalla sig lärare.

        Det låga ligger i förnekelsen av riksdagsbesluten som nog ändå borde styra vårt språkbruk. Fast vi kan å andra sidan hävda språkets privata karaktär:
        – Han pratar LR-ska…

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Det verkar som att förskollärare också kan uppleva det som hotfullt ifall någon vill tona ner kunskapsuppdraget i förhållande till omsorgsuppdraget. Borde inte detta stämma till eftertanke istället och kunna innebära en förståelse för att lärare på högre stadier tycker att omsorgsuppdraget tar för mycket plats.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det hotfulla ligger i polariseringen. Den svenska modellen kanske bygger på en naiv harmonisering inom det som kallas educare och håller på att få internationell spridning.

          Bakom ligger också en strid om lekens betydelse – dvs informellt kontra formellt lärande.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Det har varit en ström av olika teorier som tar sin avstamp i miljön och omsorgen runt eleven och menar att detta räcker för att åstadkomma lärande. Flera gånger har vi lärare fått möta teorier som inte räcker till för att åstadkomma lärande som når upp till effektiviteten hos traditionella metoder annat än i vissa mycket avgränsade situationer. Jag vet inte något om Educare och då blir tyvärr Educare något oerhört provocerande och hotfullt, ytterligare någon potentiell frälsningslära som vi ska anpassa oss till som bara gör det svårare att åstadkomma lärande för eleverna.

          När det gäller leken är den ett undervisningsgrepp som jag använder mycket även uppe på gymnasienivå men jag säger förstås aldrig ”nu ska vi leka”.

          Gilla

    • Monika skriver:

      Jan Lenander

      Lite svårt att leva upp till det när det gäller studenter som är myndiga, det skulle nog uppfattas som integritetskränkande med åtgärdsprogram och engagemang för att de skall klara att ta sig hem… men jag anar en liten ironisk ton i din kommentar.

      Det är bra att du lättar upp stämningen lite.

      Vad gäller skillnaden mellan lärare, så handlar väl den här debatten om rätten att få kalla sig lärare om man får en lärarexamen efter avslutad lärarutbildning, oavsett på vilken nivå man än befinner sig i denna hierarkiska ordning. Och att även små barn skall ha rätten att få kvalificerade fostrare och lärare. Detta är väl om något att visa omsorg.

      Gilla

  9. Plura skriver:

    Måste säga att debatten är lite befäng om statusen på lärare. Nya skollagen slår fast följande om vem som får anställas som lärare respektive förskollärare i 2 kapitlet.

    Anställning av lärare och förskollärare
    20 § Endast den som uppfyller följande kriterier får anställas som
    lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning:
    1. har någon typ av lärarexamen eller förskollärarexamen enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av högskolelagen (1992:1434) eller motsvarande äldre utbildning,

    Med andra ord tolkar jag detta och den nya utbildningen av lärare som börjar till hösten så att det krävs minst 3 års högskole- eller universitetsstudier oavsett om det är förskollärare, allmän lärare eller ämneslärare framgent. Det är väl bara fritidspedagoger som har något kortare utbildning enligt den nya lärarutbildningen på akademisk nivå.

    Gilla

  10. Jan Lenander skriver:

    Finns det någon av er som är upprörda över Zorans åsikt som inte har argumenterat för att lärare ska stort fokus på omsorg?

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag argumenterar för att lärares uppdrag är mångsidigt och att läroplanens formulerin ”trygg, rolig och lärorik” bör vara vägledande för hur skolan ska organiseras.

      Uppdraget är att skapa goda förutsättningar för lärande – var fokuset hamnar är naturligtvis beroende på den barngrupp du möter! Ibland är det säker mycket effektivt med katederundervisning!

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        De flesta lärare på högstadiet och uppåt upplever det som att omsorgsuppdraget är på väg att helt ta över och minska mångsidigheten i läraruppdraget.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Det får vi väl säga är omständigheter som ligger bortom vår kontroll. I rent självförsvar kan vi välja att fokusera på kunskapsbiten och överlåta den sociala dimensionen åt andra.

        Skollagen tillåter inte det och skolorna är skyldiga att arbeta aktivt med värdegrunds- och likabehandlingsarbete.

        Gilla

    • AV skriver:

      Såhär ser jag på balansen mellan omsorg och lärande.

      När ett barn är nyfött är de vad i vården kallas HMA (hjälp med allt) och 18 år senare skall det vara en ung vuxen som klarar sig i stort själv. Omvårdnadsbehovet går från 100% till 1%. Som Mats skriver ovan är inte ens vuxenundervisningen helt fri från omvårdnad. Detta omvårdnadsbehov får föräldrar, förskollärare, skollärare hjälpa till med. Ingen går fri.

      För att omvårdnadsbehovet skall minska med åren krävs att man får (och måste) växa som människa. Fler och fler uppgifter klarar man själv. De flesta barn har ett stort driv att utveckla sig. Det är bara att studera en baby som i timmar kan kämpa med att vända på sig. Den ger sig inte trots flera bakslag, utan vaggar vidare. Men på denna resa mot självständighet behöver barnet både hjälp och medvetna utmaningar. Och resan börjar från dag 1. Det pedagogiska utvecklingsarbetet får vi föräldrar, förskollärare och lärare också hjälpas åt med. Mer och mer ju äldre barnet blir.
      Det finns fortfarande en vanlig inställning att barnen skall få leka i 6 år (låt barnen vara barn) och så kommer de till skolan som vita ark, som lärarna skall fylla med kunskaper. Då, när barnen är 7 år är det dags för SKOLA och då skall de minsann börja lära sig. Att de redan lärt sig en massa saker under 6-7 år vill man knappt se. Det är få barn som inte har någon koll på alfabetet och enkel matematik innan de börjar i f-klassen.

      Men pedagogiskt medvetet lärande för spädbarn? Ja. Det handlar om att presentera olika miljöer, t ex ta ut barnen i naturen så de får nya intryck, känna dofter, vinden, krypa på olika underlag, känna på ett blad. Även att leka utmanande lekar med barnet, t ex tittutlekar, gömma nappen, kryp till pappa.

      Självklart skall förskollärarna vara en aktiv del av denna självständighetsutveckling, ju mera desto äldre barnen blir. Den snobbism som Zoran visar om att förskollärare inte är ”riktiga” lärare som skall bliva vid sin läst är därför beklämmande. Vi är alla lärare, med samma uttalade mål, men vi arbetar lite annorlunda med olika kvot mellan omsorg och aktiv pedagogiskt lärande. Man behöver inte stå framme vid tavlan och ha barn i raka rader för att vara lärare.

      Egentligen borde jag som gymnasielärare med magisterexamen välkomna Zorans distinktion. Jag är ju en ”riktig lärare” gubevars, men det gör jag inte. Eftersom jag ser hur många elever saknar de kunskaper och den självständighet de borde ha när de kommer till mig och jag vet högstadielärare gnäller på småskolan inser jag att vi måste ta ett helhetsgrepp om barnens utveckling från de börjar i förskolan. Grunden för hur skolan skall gå sätts i förskolan. Då finns det inte plats för Zorans revirpinkande.

      That’s my 5p!

      Gilla

      • Mats skriver:

        Tack AV!
        Den här dagen börjar bra. När jag fastnar i det polemiska lyckas du förklara på ett värdigt sätt. Det känns väldigt hoppingivande.

        Gilla

    • Monika Ringborg skriver:

      Zoran talade väl om att förskollärare hade ett stort omsorgsfokus och inte var riktiga lärare på grund av det.

      Med tanke på det Mats och AV skriver, kan man väl säga att jag visar omsorg då jag sitter en hel helg och detaljresponderar studenternas texter för att de skall bli väl förberedda inför examinationen och för framtida studier på universitetet.

      Omsorgstanken är kopplad till ålder, helt klart.

      Jag har under tolv år träffat studenter på termin 1, termin 4 och när de skriver examensarbete, som skall bli förskollärare och även de som är ute i verksamheten och vill kompetensutveckla sig. De är generellt sätt ambitiösa och har ett tänk som innefattar hela individen. Tillsammans med dem träffar jag de som har en ämnesinriktning och lärare för yngre och äldre åldrar. Jag delar inte upp mina studenter, utan förväntar mig precis lika mycket av dem. De får presentera sig i början, berätta varför de blir lärare, vilken inriktning de har valt. Men denna information använder jag inte sen i syfte att dela upp dem och undervisa dem olika.

      Nu kommer detta förändras, vilket jag ser på två sätt. Det främjar lärandet med heterogena grupper, men känslan av grupptillhörigheten (yrkestillhörigheten) försvinner.

      Men oavsett inriktning, oavsett var de skall undervisa och fostra, så är de lärare med olika grad av fokus på omsorg.

      Gilla

      • Monika Ringborg skriver:

        Det är kanske förskollärarna som är de riktiga lärarna då de ser till hela individen. Kanske något vi andra skulle ta till oss vilken åldersgrupp vi än är lärare för.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Det känns lite stötande med ett angrepp på lärare om att de inte ser hela individen när det bara är en skillnad i vart vi vill lägga fokus.

          Jag vill ha riktiga förskollärare, lågstadielärare, mellanstadielärare, matematiklärare, NO-lärare och lärarutbildare som alla skapar den för sin elevgrupp lämpliga blandningen av omsorg och andra förutsättningar för lärande.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Det var nu inte enskilda lärare som jag angrep, om det nu var ett angrepp … utan snarare att läraruppdraget inte lämnar utrymme för det.

          Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Det handlar väl om man tror att det är lämpligt att renodla yrkesrollerna eller inte. Det kanske är så att Zoran anser att det är bra med riktiga förskollärare men tycker det känns olustigt med obehöriga ”lågstadielärare” i förskolan.

        Gilla

      • Monika Ringborg skriver:

        Jan Lenander
        Jag förstår inte riktigt det där tänket. Lågstadielärare har inte funnits sen flera decennier tillbaka. Dessutom går förskollärarna en inriktning mot förskolan, så obehöriga lågstadielärare kan de aldrig bli.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Däremot har jag exempel på förskollärare som ägnat sig åt undervisning som de inte har utbildning för. Det är det jag menar när jag poängterar att de är obehöriga!

          Gilla

        • Mats skriver:

          Du menar okvalificerade?

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Ja, men vad enskilda förskollärare gör är en sak, uppdraget och utbildningen en annan.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          De kan vara väl kvalificerade på andra områden så därför föredrar jag att använda uttrycket obehöriga när en verksamhet drar igång med fel personalkategori.

          Vad enskilda förskollärare gör kan ha stor inverkan på barnen och skapa mycket starka känslor hos föräldrar som ser just sina barn drabbas. Jag håller inte med Zoran men jag har mött föräldrar i liknande situation och har stor förståelse för hans och deras reaktion.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Men hur har de dragit igång med fel personalkategori, när de utbildas i riktning mot förskolan.

          Absolut, men jag skrev bara att vad en enskild förskollärare gör är en sak och uppdraget och utbildningen en annan. Man kan inte definiera förskollärare efter enstaka förskollärare, vilken påverkan dessa än har på verksamheten.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Det finns ganska omfattande kritik av att man drar igång sv/ma undervisning med lärare som har förskollärarutbildning men inte utbildning i detta. Då är det fel personalkategori.

          Det här är ett svårt område med olika varianter på utbildning och olika syn på vilka undervisningsmetoder som ska användas. Jag vill inte gå för djupt in i en svår diskussion men upprepar min förståelse för föräldrar som blir djupt upprörda på sina barns vägnar.

          Gilla

        • Monika skriver:

          Men vilka är det som drar igång sv/ma undervisning. Vilka är ”man”?

          Jag talar inte om enskilda exempel, utan om utbildningen, uppdraget mm. Jag utgår inte från dem som inte följer uppdraget och har lagt läroplanen på hyllan.

          Jag kommer ihåg att Björklund fick stark kritik för att han ville införa språkundervisning på förskolan eller om det var i förskoleklassen. Är det denna ”man” du hänvisar till eller är det initiativ från kommuner … vilka är ”man” som drar igång.

          Gilla

      • Mats skriver:

        Tack Monika! Omsorgsbegreppet är komplicerat och laddat på ett sätt Zoran inte riktigt hade koll på.

        Jag tror inte det finns något ´rent´ lärande bortom relationen, men i den förmedlingspedagogiska visionen kanske det går att skala bort interaktionen och då blir föreläsningen en rent teknisk akt som lika gärna skulle kunna ske över en skärm.

        För barn och studenter med starkt inre driv fungerar det bra. Om jag verkligen vill spela gitarr är det en styrka att inte behöva ha en relation till läraren. Fördelen med youtube är att man kan spela tillbaka och ta om. De flesta föreläsare har inte den funktionen!

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Omsorgsbegreppet har blivit oerhört laddat eftersom det har förts en ren kampanj under lång tid för att lärare ska ha mycket mer fokus på detta. Det blir då lite absurt att deltagarna i denna kampanj är så snarstuckna när någon tycker förskollärare ska ska ha mer omsorgsfokus.

          Det finns en hel del information som visar att skolor med större kunskapsfokus lyckas bättre med omsorgen.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Men du missar kärnan i upprördheten – det var att Zoran inte ansåg att omsorgsfokuset hos förskollärare gjorde dem till riktiga lärare.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Jag menar naturligtvis att det INTE gjorde dem till riktiga lärare.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Nu vet jag inte vad jag skriver. Jag skrev rätt från början.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          De är inte heller riktiga lågstadielärare/grundlärare utan riktiga förskollärare. Man är inte en riktig lärare när man undervisar elever som man inte har adekvat utbildning för att undervisa. Det är lika dumt som att jag skulle hävda att jag var en riktig förskollärare, jag har inte kompetens.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Men de nya lärarstudenterna har möjlighet att jobba på förskolan med tanke på att alla får samma grund. Allt det här pratet om riktig och oriktig mm. är ju intressant, men så länge som alla blir lärare när de får examen, kan man inte påstå att någon grupp inte är riktig.

          När jag läste till fritidspedagog praktiserade jag i grundskolan, på förskolan och i särskild undervisningsgrupp i årskurs 9. Det var viktigt att vi som läste till fritidspedagog fick praktik på alla stadier i grundskolan.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Olika utbildningar för de yngre barnen är en riktig djungel och det blev inte bättre av den enorma valfriheten som gjorde att vissa grundkunskaper kring bland annat läs och skriv varierade så kraftigt.

          Kompetensen har verkligen blivit ett luddigt område och det är väl kanske därför vi har en så svårforcerad debatt. Föräldrar som upptäcker att personalen inte kan tillräckligt möts av alla dessa luddiga argument medan de blir allt argare över att situationen inte fungerar.

          Luddigheten innebär att man inte kan säga att någon grupp är riktig. Det breda spektrumet av olika kompetenser gör att man inte med säkerhet vet om någon har det som behövs utan att undersöka individens kunskaper i detalj.

          Gilla

  11. Zoran skriver:

    Mats:
    I lagstiftningen skiljer man tydligt på lärare och förskollärare. Noteras av mig med belåtenhet.
    Men bevara mig för en yrkesutbildning som inte tycker man ska ge elever svar när de frågar ”HUR ska vi göra?” Snacka om att sänka nivån. Och vem drabbas? Jo, mina barn som kommer få sämre undervisning, med hänvisning till att det är komplext eller komplicerat… Gud, ge mig lågstadieläraren tillbaka som visste vad hon gjorde när hon lärde mig läsa och skriva!

    Gilla

    • Monika Ringborg skriver:

      Ja, men de kommer tillbaka Zoran – men nu kommer det heta Grundlärare.

      Gilla

    • Mats skriver:

      Den här diskussion lär fortsätta.

      utredningarna betonar vikten av att metoderna är vetenskapligt underbyggda – men det finns andra strömningar som förlitar sig på traditionens kraft.

      Om allt handlar om att tradera ett hantverk kanske vi inte behöver slösa tid på högskoleutbildningar?

      Hur ser LR på seminarietraditionen?

      Gilla

    • Mats skriver:

      Förskollärare är en delmängd av den stora mängden lärare i den nya skollagen.

      Det är givetvis viktigt att skilja kunna skilja mellan del och helhet. Hur menar du?

      Se även grundlärare, ämneslärare och yrkeslärare.

      Gilla

    • AV skriver:

      Jo, men de skiljer också mellan ämneslärare och skollärare för de lägre åren. Eftersom mitt arbete som ämneslärare innehåller mer pedagogisk lärande och mindre omsorg än Grundlärare, är jag då mer lärare än de? Jag som dessutom är specialist på mina ämnen, till skillnad från de som bara läst några få poäng i olika ämnen. Jag förespråkar visserligen djupare och mer inriktade ämneskunskaper på grundskolan, men jag slutar inte kalla dem lärare för det.
      Eftersom förskollärarens uppdrag innehåller betydande del pedagogiskt lärande, om än i mindre grad än mitt uppdrag, är de lärare. Olika men ändå lika.
      Varför detta revirpinkande?

      Sen byter du fokus om att vi sänker nivån på lågstadielärarna som inte lär ut hur man stavar, räknar, läser och utan håller på med komplexa frågor? Har jag uppfattat det rätt?
      Så förskollärarna skall inte hålla på och ”leka lärare” och jobba med undervisning på förskolebarnens nivå och låta de barn som är redo lära sig läsa, skriva och räkna redan tidigt. Sen klagar du på att barnen inte får göra det i lågstadiet? För mig låter det som om du tror det händer något magiskt när barn fyller 7 år. Då är de inte bara barn utan upphöjs till elever och då skall de minsann börja lära sig.
      Om du tycker barnen får för lite HUR-undervisning i lågstadiet, varför klagar du då på samma undervisning för de barn som är redo redan tidigare? Låter motsägelsefullt i mina öron.

      Gilla

    • Mats skriver:

      Zoran!
      Din oro är berättigad och frågan om var de metodiska delarna är inte tillfredsställande löst i den utbildning som nu sjösätts. 25 veckors VFU har blivit 20 samtidigt som allt fler mål trängts in och skruvats upp.

      Det var naturligtvis mycket enklare att utbilda lärare förr i tiden då alla visste hur en lärare skulle vara och de dessutom rekryterades från en homogen grupp. Insocialiseringen var oproblematisk – idag har vi andra tankar om mångfaldens betydelse!

      Gilla

  12. Zoran skriver:

    Jag deltar i denna diskussion med förutsättningen att jag uttalar mig som förälder, är ej lärare. Gör det också på min lunch, ej på arbetstid…

    Men jag tror nog att jag har de flesta lärare men även allmänheten, samt lagstiftarna, med mig när jag menar att innan skolan är det ett helt annat uppdrag. Det sköts av för-skollärare med tyngdpunkt på den avgörande omsorgen och med vissa pedagogiska inslag.

    Den finns inga betyg, unga uppställda kunskapsmål, som ska uppfyllas, inga åtgärdsprogram som ska sättas in om inte eleverna når målen. Eller finns det särskilda specialförskollärare som sätts in om barn (som alltså inte är elever) inte lärt sig knäppa på sig skorna vid vid en viss ålder.

    Något magiskt sker inte vis sju års ålder. Kan lika gärna vara vid sex års ålder eller någon annan ålder, men då skolan börjar är det andra utvärderingsbara resultat som ska uppnås.

    Så har jag som förälder sett på skolan. Och min förhoppning är att vi kan dra en tydlig skiljelinje mellan omsorgsfokus i dagis och undervisningsfokus i skolan med tydliga mål att uppnå och betygskriterier som kan utvärderas.

    Förskollärarens jobb är ansvarsfullt. (Måste det alls påpekas?) Han eller hon ska ”analysera (och dokumentera) verksamheten”, som Skäggig dagisfröken beskriver. Men också: ”Samtidigt byter jag blöjor. Torkar snor, blod, spyor och bord.” Just det omsorgsbiten är övervägande i jobbet.

    Kan man inte stå för det så blir jag som förälder bekymrad. Jag vill ha professionella yrkesmänniskor som tar hand om mina barn, leker med dem, är vuxenförebilder som fostrar och vägleder. Men sedan vill jag att de möter lärare som kan undervisa och lära ut de kunskaper som mina barn behöver. De har då också fått rollen som elever. Elever behöver lärare. Barn behöver förskollärare.

    Tänk att det fanns en tid då man inte ens fick säga att läraren lärde ut saker. Gu’bevars, han eller hon var ju bara handledare. Det känns ju helt verklighetsfrämmande i dag.

    Min kritik var inte riktad mot lågstadielärare utan mot lärarutbildare som kan tycka att det är så komplext att lära ut ett HUR och istället säger att det finns så många metoder. OK Men lär ut dem då ordentligt.

    Vad jag förstått så klaqar lärarstudenterna på att det är för lite metodik och för mycket teori. För lite HUR. Läraryrket bygger på mycket teori, men det utförs i en praktik som måste bygga på beprövad erfarenhet.

    Som sagt bara mina åsikter som en förälder som undrar om inte flummet kan ta slut någon gång. Låt lärarna vara lärare, heter det ju.

    Gilla

    • AV skriver:

      ”Men jag tror nog att jag har de flesta lärare men även allmänheten, samt lagstiftarna, med mig när jag menar att innan skolan är det ett helt annat uppdrag.”

      Uppdraget i stort är egentligen det samma, detta barn skall bli en vuxen deltagande medborgare. Sen jobbar vi på olika nivåer. Men övergången är glidande. Ett stort problem vi har idag med stadieindelning med vattentäta skott emellan är att vi inte förbereder för nästa steg. Högskolan gnäller på att gymnasieeleverna inte har förmågor och kunskaper som krävs, vi i gymnasiet klagar på högstadiet osv. Problemet är att vi inte pratar. Förskolans uppdrag är att förbereda barnen för skolan. Slutet på 5-årsverksamheten skall ligga mycket nära f-klassen. Och för många barn överlappar det betydligt. Så hur skiljer sig uppdraget åt för femåringen som är lite före och sexåringen som är lite efter i sin utveckling? Förskolläraren måste jobba som en skollärare och skolläraren måste fånga upp barnet med förskoletänk.

      ”Den finns inga betyg, unga uppställda kunskapsmål, som ska uppfyllas, inga åtgärdsprogram som ska sättas in om inte eleverna når målen. Eller finns det särskilda specialförskollärare som sätts in om barn (som alltså inte är elever) inte lärt sig knäppa på sig skorna vid vid en viss ålder.”

      Inga kunskapsmål? Har du läst Lpfö 98? Där är listat 21 mål om utveckling och lärande. De flesta uttalat kunskapsmål. Även om det inte finns betyg så utvärderas ditt barn hur det uppfyller målen. Åtminstone på utvecklingssamtalen med mina barn har vi pratat om hur de arbetar med förskolans mål och tränat barnens färdigheter. Här diskuteras både saker som barnet gör bra och saker vi föräldrar kan vara uppmärksamma på och hjälpa våra barn med. Ett bra hjälpmedel även för oss som har välfungerande barn och redan jobbar med barnens utveckling. Och skulle ett barn ha betydande svårigheter med de viktigaste sakerna anpassar en bra förskola arbetet med det barnet. Så åtgärdsprogram finns också.

      Förskollärarna förnekar inte det viktiga omsorgsarbetet, de vill bara också ha cred för det lärararbete de gör och erkännas som lärare. Besök barnens förskola under en dag så får du se hur de arbetar.

      ”Min kritik var inte riktad mot lågstadielärare utan mot lärarutbildare…”

      Ok, då är jag med dig. Och håller till viss del med. Själv läste jag sista året det var PPU (40p) för oss som hade en annan utbildning innan (PhM Biologi o Kemi). Det var nog det flummigaste året jag läst. Mycket gamla tänkare och lite didaktik. Visst skall man kunna lite om Piaget och Wygotsky, men balansen. Egentligen var det praktiken och kanske 5 seminarier som var givande.

      Sen behöver det inte vara flum bara för att man har andra undervisningsformer än läraren vid tavlan och barnen i bänkarna. Förskollärarnas och fritidspedagogernas ”kontrollerade kaos” där barn gör olika saker överallt behöver inte vara det minsta flummigt. Läraren i skolan behöver heller inte alltid vara primus motor i centrum. Flum blir det när lärarens ämneskunskaper är dåliga och man har få metoder att lära ut och kompenserar det med att skicka ut eleverna att ”forska” utan verktyg. Men det är en debatt bortom förskola-skola-lärare-debatten.

      Gilla

      • Monika skriver:

        Detta att man kan uppfatta studierna som flum, speciellt då det handlar om PPU-kurserna, kan ju bero på att ens förväntningar är helt andra än vad uppdraget som lärarutbildningen har. Speciellt om man har läst på universitetet som har en helt annan typ av pedagogik.

        Man kanske förväntar sig metodik, dvs. exakta metoder hur man skall lära ut, pedagogiska tips, färdiga lösningar mm. Men här visar återigen forskningen att en situation inte är den andra identisk lika och att man alltid måste undersöka vad den aktuella situationen handlar om. Forskningen visar också att en speciell metodik inte garanterar lärande. Hur eleven lär är också viktig och att h*n vill lära sig.

        Det kan ju uppfattas som flummigt om man räknar med att man skall få den rätta lösningen som gäller överallt.

        Sen vet jag inte vilken PPU du gick. Den kanske var flummig! 🙂

        Gilla

        • AV skriver:

          PPU i Örebro 2001.
          Visst, kommer jag från en lite annan tradition på naturvetenskapen, men på högre nivå är det färre ”rätta lösningar” och färdiga svar än ni humanister tror. Problemet är att dit kommer sällan högstadielärare.

          Men nu skall man vara försiktig med att utgå från sig själv. Jag är pedagogbarn, så pedagogik och lärande var vanliga samtalsämnen hemma. Ärligt talat kände jag att halva kursen lärde mig att name-dropa snyggt på idéer jag redan hade.

          Nej, jag förväntade mig inga färdiga paketlösningar, men gärna en välfylld verktygslåda med metoder, infallsvinklar och bra typer av övningar. Och en givande diskussion om för-/nackdelar med dem i olika lägen. Så att man kan skapa sig egna verktyg så småningom. Sedan gärna en bra diskussion runt juridik, vad man får/inte får/måste göra. Till sist kanske något om hur man motiverar elever att gå vidare. Vad kan man säga till en elev som har dåliga erfarenheter av skolan och tappat motivationen?

          Det tycker jag inte är för mycket begärt när man skall ut och jobba.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det låter rimligt och jag tror att det går att hitta i såväl gammal som ny lärarutbildning.

          Gärdenfors menar i och för sig att just motivationsforskningen är ett svart hål i Sverige. Vi forskar hellre om problem och svårigheter men undviker frågor om hur hjärnan stimuleras. Han har nog en poäng och jag tror att rädslan för det normativa håller på att släppa.

          I bästa fall kan jag kombinera med en dos relativism:
          – Det här brukar fungera för mig!

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          ”Vad kan man säga till en elev som har dåliga erfarenheter av skolan och tappat motivationen?”

          Ja, det beror på ”vem” eleven är?

          Vad man behöver göra är väl att försöka först få fram de dåliga erfarenheterna och varför h*n har tappat motivationen. Det finns inget enkelt svar på det?

          Men på lärarutbildningen kan man ha ”fall” som man diskuterar och kan genom andras lösningar få många alternativ när man väl hamnar i den situationen.

          Gilla

        • AV skriver:

          Monika: Det var precis därför jag skrev ”vad kan man säga” och inte ”vad säger man”. Självklart vet jag att det inte finns en trollformel som får alla elever att älska skolan.

          Men några typfall, som du säger, kunde vara bra att diskutera runt. Även om varje fall är unikt, så finns det ofta gemensamma nämnare. Som sagt en bra verktygslåda, kunna anpassa verktygen och använda dem i rätt läge.

          Med åren har man givetvis fyllt verktygslådan själv, men det kunde ha besparat ett antal misstag i början att få med en grunduppsättning verktyg.

          Gilla

      • Maths skriver:

        Kunskapsmål? Nej, vi har inga sådana. Vi ska inte utvärdera barnen, det är verksamheten som ska utvärderas. Begreppet mål är här väldigt förvirrande, för det handlar snarast om en vision, en vision av vad en verksamheten ska innehålla. Därför håller Zorans argument.

        Gilla

    • Mats skriver:

      Diskussionen om skolifieringen av förskolan är oerhört viktig och de exempel du tar upp går säkert att fundera vidare på.

      Lpfö98 är ganska allvarlig och lägger ett stort ansvar för både utveckling och lärande på förskollärarens och förskolechefens axlar:

      http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442

      Även om det saknas Mål att uppnå tror jag att en del av det diagnostiseringsraseri som vi ser i skolan även fått fäste i förskolan. Och det jobbar specialpedagoger i förskolan – både med enskilda barn och med handledning för personalen.

      Delvis kanske det här handlar om begrepp. (Vad är skillnaden mellan barn och elever?) Delvis handlar det om kunskapssyn (Vad innebär det att lära ”ut”?)

      Samtidigt finns det ett visst medvetande om vad det är för kunskaper som går att lära ”ut” och vilka som måste erövras.

      Kan vi lära ut självständighet, initiativförmåga, kritiskt tänkande, kreativitet och solidaritet?

      En del av de här förmågorna måste erövras inifrån om de ska bli bestående. Peter Gärdenfors skriver i Lusten att lära om det informella lärandets betydelse och oroar sig för att skolan utifrån modern hjärnforskning lyckas göra allt fel!

      Förskolan lyckas ibland göra något rätt.

      Om lärarutbildningen – jag antar att du följt debatten och hoppas att du läst Frankes utredning. Tyvärr är slutresultatet ”mer av allt” och kraven på mer forskningsanknytning tillsammans med HSV:s beslut att mäta kvalitet genom att granska examensarbetena oroar mig. Det är mycket som får stryka på foten när lobbygrupper har tjatat in sina intresseområden.

      Värst är bristen på estetiska ämnen som nu trycks samman under 15 hp. Vart tog helhetssynen vägen?

      Gilla

  13. Monika skriver:

    Zoran

    Lärarutbildare utför ett uppdrag. De kan inte bestämma själva vilket uppdraget är. Dessutom finns det i kvalitetskraven numera att utbildningen skall forskningsanknytas i högre grad än vad LHS klarade av, på grund av för få disputerade lärarutbildare där. Ett annat krav är att alla skall vara disputerade, vilket kommer ta lång tid innan det kan uppfyllas. Men så ser det ut.

    Debatten och kampen om jag får kalla den så från en del grupper riktar sig mot dem som faktiskt uppfyller uppdraget på ett professionellt sätt. Det är uppdraget som skall förändras, inte lärarutbildarna som skall köra sitt eget race. Det är det första.

    Det andra är enligt min erfarenhet, att det går utmärkt att konkretisera svåra teoretiska perspektiv så att dessa går att anlägga ute i verksamheten för studenterna – detta ligger dock på lärarutbildarnas bord.

    Man kritiserar fel grupp – det är politikerna man skall kritisera och vända sig till först och främst om man t.ex. anser att lärarutbildningen inte skall knytas till forskningen.

    Gilla

    • Monika skriver:

      Forskningen med bl.a. Marton som guru i spetsen har bl.a. kommit fram till att Hur skall komma efter Vad. Man skall först fråga Vad det innebär för någon att kunna t.ex. matematik eller Vad det innebär att kunna läsa osv. För att sen ställa frågan Hur skall detta kunna uppnås. De menar att om man ställer Hur-frågan först, t.ex. hur skall jag lära ut matematik, så kommer man aldrig fram till vad det innebär att kunna matematik?

      Hur och Vad – tidigare blev det bara Hur man skulle lära ut något?
      Vad och Hur – numera, om man ställer Vad-frågan först, måste man också ställa Hur-frågan.

      Det här bygger på forskning och visar, som jag bedömer det, att man på ett helt annat sätt än tidigare har möjlighet att uppnå målen. Det finns ingen metod, som är fix och färdig. Utan beroende vad något innebär för en elev, konstruerar man metoden. Det blir helt andra uppgifter och ett helt annat upplägg.

      Forskningen har sina poänger! 🙂

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Martons tankar är dock inte någon ursäkt för att man inte ska hinna fram till HUR-frågan. Det viktiga är att det finns en koppling. Jag anser att en lärarutbildning som ska verka i Martons anda bör avgränsa antalet VAD situationer så mycket att man tidigt i utbildningen funderar kring vilka HUR som hänger samman med dessaa situationer.

        Min personliga slutsats är att vi bör ha mycket mer fokuserade lärarutbildningar och inte försöka skapa en lärare för allt. Jag ser tydliga tendenser hos politikerna att försöka åstadkomma detta och tycker att det är synd att så många av lärarutbildarna är motståndare till det jag tycker är det bästa.

        Gilla

      • Monika skriver:

        Ja, fast jag är egentligen inte motståndare till någonting utom till auktoritär undervisning som regel. Men den kan behövas i vissa situationer då det råder kaos.

        Vad-frågan går snabbt att svara på? jag förstår inte varför man inte skulle hinna med Hur-frågan.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Undervisning med tydligt ledarskap som regel är för mig en självklarhet och jag förstår därför inte varför vissa lärarutbildare ska agera motståndare mot försök att följa upp och styra över skolan med hänvisning till att det handlar om auktoritära metoder.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag missuppfattade din kommentar som att det skulle finnas några svårigheter med att nå fram till hur och att därför Martons tankar minskade möjligheten att ta in mycket metodik tidigt.

          Jag argumenterar därför kraftfullt för att Martons tankar går väl att tillämpa i samband med tidig och omfångsrik metodikundervisning. Det finns bra sätt att hinna med HUR-frågan.

          Gilla

  14. Zoran skriver:

    Tack för ditt svar Monika!

    Bäst är väl om forskning och beprövad erfarenhet kan samspela.

    Men nog är det ett problem att studenter kan säga att de inte har fått lära sig hur de ska lära ut?

    Man kan ställa hur många filosofiska frågor som helst, men det måste snabbt bli verkstad tänker jag som förälder.

    Man kan också fråga sig om det är rätt personer som söker sig till läraryrket i dag? Läser ”Vem blir vad – och varför?” och blir bekymrad.

    http://www.lr.se/lararnasriksforbund/opinionochdebatt/undersokningar/arkiv/vemblirvadochvarfor.5.15b211251268a18575180003650.html

    Gilla

    • Jan Lenander skriver:

      Jag anser inte att det finns någon forskning som pekar på att vi ska ha mindre metodik. Se min kommentar ovan kring Martons tankar.

      Jag anser också att svensk skolforskning borde ha mer fokus på att studera det som är beprövad erfarenhet och hitta avgränsningar och förbättringar.

      Gilla

      • Monika skriver:

        Det blir inte mindre metodik, men större variationer. Det handlar bara om en perspektiv-vändning.

        Gilla

      • Monika skriver:

        Ett exempel

        Om jag börjar med Hur-frågan

        Hur skall jag lära ut multiplikationstabellen?

        Och så har jag en metod för detta. Målen uppnås inte, du ändrar metod men målen uppnås ändå inte för alla. När terminen är slut har du använt dig av de metoder som du brukar göra, men 20 procent av eleverna kan inte multiplikationstabellen.

        Om du börjar med Vad blir frågan

        Vad innebär det för eleverna att kunna multiplikationstabellen?
        Och du får en hel del svar på detta

        Hur lär jag ut detta för att nå ett lärande hos eleven för dessa svar. Om du får 10 svar kanske du behöver använda dig av fem olika metoder.

        När du börjar med Hur-frågan fastnar du där med din på förhand givna metod och det kanske bara är rena turen att 80% av eleverna har lärt sig multiplikationstabellen eller också är det föräldrarna som har lärt sina barn den.

        Nu är detta bara ett exempel, så leta inte efter mina didaktiskmatematiska brister. Jag vill bara visa på principen.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Du hanterade det didaktiskt matematiska utmärkt och gjorde det lätt för mig genom ditt val av ämnesområde. Jag fick dock ändå inte riktigt svar på vad du ser som den ökade variationen. Men funderar lite kring att Martons variant leder fram till att fem olika angreppssätt och metoder behöver användas för samma sak under kursens gång och det innebär större initial planering än att köra igång med en metod och sen se vad som behöver bytas ut.

          Ur lärarutbildningssynvinkel känns det dock som att man ändå kan komma igång tidigt med didaktiken genom att fokusera på några självklara central VAD. Martons tankar kan även användas under själva lärarutbildningen och didaktik-lärare kan använda lärarstudenternas tankar för att skapa många alternativa VAD-HUR kedjor och sen kan lärarutbildaren eventuellt lägga till en egen normativ bild av de vanligaste kedjorna. Martons tankar elegant exemplifierade i en lärorik didaktiska undervisning.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Jag tror vi är ganska överens!

          Gilla

    • Mats skriver:

      Bekymrade kan vi alla bli. Idag är det inte givet att det är medelklassens barn som befolkar lärarutbildningen. Det finns prestigeutbildningar som lockar med högre ekonomiskt utbyte.

      Vem blir vad och varför?

      Bra frågor och nu är det skarpt läge. Teorin om att ökade krav leder till ökad status kommer att prövas till hösten och det ska bli spännande att se om vi får ett ökat söktryck.

      Det kan också få motsatt effekt.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Ökade krav ger inte automatiskt ökad status. Det beror på om man upplever att de ökade kraven gör en värdefullare. SKL mfl agerar fortsatt kraftfullt för att sänka lärares status.

        Just idag känner jag mig oerhört pessimistisk och tror att det är så många som pratar skit om lärarna att söktrycket kommer att sjunka ytterligare. I år blir lärarna omsprungna av ytterligare några andra yrkesgrupper. Det är ett uselt yrke om man inte sett till att ordna bra ekonomiska förutsättningar på något annat sätt.

        Gilla

    • Monika skriver:

      Zoran

      Absolut och det finns ett samspel mellan forskning och beprövad erfarenhet i det vetenskapliga förhållningssättet som nutidens lärare skall ha när de kommer ut som lärare. Frågan är om de får användning för detta när de kommer ut i praktiken.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Jag är rejält skeptisk till vissa skolforskares försök att överföra en ytterst smalt verifierad teori till en stor generell metodförändring. Jag hävdar att svensk skolforskning måste ta hjälp med att arbeta med små stegvisa förbättringar vid implementeringen. Jag vill lägga lite mer tyngd på skolforskarnas ansvar för implementeringen. Att använda de nyutexaminerade lärarna som förändringsagenter är något jag tycker riktigt illa om. Det sätter dessa i en helt ohållbar situation.

        Gilla

  15. Zoran skriver:

    Tack för mycket intressanta synpunkter och info.

    Jag har förstått att krav på mer omsorg kan uppfattas negativt. Och att en raljerande hållning förlänger en konstruktiv dialog.

    Tydligt för mig är att förskollärare är just förskollärare och inte lärare, ja, inte grundlärare eller gymnasielärare i alla fall – som är den grupp lärare jag och majoriteten av befolkningen ser som ”lärare”.
    Och det handlar inte om revirpinkande.

    Sedan känner jag mig efter dessa diskussioner något tryggare med att det nog inte är så att någon förskollärare ”leker” grundlärare och åtar sig ett undervisningsuppdrag man inte har utbildning för.

    Jag är mycket tacksam för den omsorg som ges mina barn på det jag fortsätter kalla dagis.

    Jag hoppas att fler män vill arbeta både som förskollare och barnskötare. Det är väldigt bra. För övrigt så tycker jag mycket om Björntomtens och Tittmyrans jämställdhetspedagogik, som de hämtade från Island.

    Tack Mats, Maths, Monika, Janne, Plura, AV och ett särskilt tack till Jan Lenander, som verkar förstå mig, trots att han inte helt delar min syn på dagis och förskollärare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s