Jag läser Alexander Agrells intervju med Keith Jarrett och blir nyfiken. Går Kölnmagin att återskapa?
Jag läser Alexander Agrells intervju med Keith Jarrett och blir nyfiken. Går Kölnmagin att återskapa?
Jag har sett klart första säsongen av Treme och tröstar mig med ljudspåren. Det går en rak linje från tradjazzen och Armstrongs 30-tal till den här ruffiga musiken
Länk
Jag tar en liten paus i serien med citat från Strindberg. Det jag tar med mig från läsningen av En blå bok är känslan av att han brottas med sig själv.
I Fronesis temanummer om Kritik finns många drabbande avsnitt. Den här texten bränner till:
Sharon Rider: Om det finns någon kritik som jag saknar, är det självkritik. De stora omvälvande filosofiska pro- jekten har oftast börjat där: Sokrates prövar sin egen förmåga till visdom, Kant granskar filosofins och kunskapens förutsättningar och anspråk, Nietzsche frågar sig om ens vetenskapens vilja till sanning, inklusive eller kanske framför allt hans egen vetenskaps sanningsanspråk, är vad den ger sig ut för att vara. Problemet med hela begreppet »kritiskt tänkande«, liksom »ideologikritik«, är att det hänvisar till en verksamhet som bara riktas utåt, inte inåt. Det tycks inte finnas någon möjlighet till genuin konfrontation med de antaganden som kanske är de djupaste, och mest problematiska, nämligen de vi själva utgår från. För att ta ett enkelt exempel: notera att man inom humaniora obekymrat talar om »forskning«, som om »forskning«, med eller utan citationstecken, skulle vara dess essentiella verksamhet. Jag skulle vilja hävda att det bästa humanistiska tänkandet är just detta, tänkande, och inte forskning i modern, byråkratisk mening. Det bästa som en Nietzsche eller en Marx gjorde uppstod förvisso i ett forskningssammanhang, men utgjorde inte »forskning« i sig. Vad jag vill säga med detta exempel är att det visar på ett närmast oantastligt antagande, en dogm i vår tid, nämligen att det inte finns något värde i att bedriva den sorts initierade självkritik som jag efterlyste ovan, det vill säga att bedriva ett transcendentalt tänkande, ett tänkande där tänkaren granskar förutsättningarna för sin egen tankeverksamhet.
Jag är mycket intresserad av förutsättningarna för min egen tankeverksamhet. Det tror jag Strindberg också var. Han skulle varit en utmärkt bloggare.
Helena bekymrar sig över att en del av Skolverkets satsningar på Entreprenöriellt lärande har karaktären av frälsningsläror. I debatten prövas åsikter och jag tycker nog att det finns en viss öppenhet mellan positionerna. Samtidigt puttrar den gamla korkade motsättningen mellan fakta och förståelse under ytan. Alla tycker om baskunskaper men ingen vågar definiera vilka de verkligen är.
Själv lutar jag åt att ansluta mig till pastor Janssons hållning.
Den här bloggen sätter en ära i att inte låta sig definieras. Jag funderar på att höja den akademiska nivån under året och texten om kritikens villkor är en bra start.
Länk till intervju av Leila Brännström om Kritikens läge.
Frågan vad som är akademins uppgift? Att vara kritisk och genomskådande kanske är lockande, men i längden innebär det en ganska ofruktbar position. Världen är trött på sanningssägare.
Anders Johansson: Jag är inte säker på att kritiskt tänkande nödvändigtvis går ut på att påverka människors idéer för att i förlängningen förändra deras beteende. Om kritik leder till det är det givetvis bra, men sambandet är nog inte så enkelt. Žižeks (och Sloterdijks) iakttagelse är väl helt riktig i det avseendet: ideologikritiken har inte den kraften, eftersom människor inte är så endimensionellt rationella.
Jag upplever att det finns något auktoritärt och självgott okritiskt över den sortens traditionella ideologikritik. Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till. Om tänkandet ska vara kritiskt måste det kritisera sig självt i högre grad än så. Återigen tror jag att den frigörande potentialen ligger i tänkandet självt, inte i något förment frigörande budskap. Uppgiften – om man nu ska tala om »mobilisering« – är att tvinga eller locka läsaren att börja tänka, snarare än att tänka åt honom eller henne.
Kanske är kritikern en obotlig besserwisser som bäst avnjuter sin upplysthet i de avskilda seminarierummen. Vi bär alla George Costanza inom oss.
https://twitter.com/erikstahl/status/156391904311902208
Vi måste omvärdera den här mannen. Han borde stå staty på varje svensk skolgård.
När jag var 14 år sa en av min äldre brors kamrater till mig:
– Du Mats, varför är du så ironisk hela tiden?
Sedan den dagen är jag misstänksam mot den här skämtsamma formen av distanserad elakhet. Jag tycker om allvarliga människor och hyser en viss förståelse för religionen. I den här texten tar Strindberg ställning för de som vågar tro på någonting.
EN RELIGIÖS TEATER
Läraren talade: Det ser ut som om människorna
icke hyste höga tankar om sig själva, ty när de på
teatern få se en riktigt elak satir, då njuta de, utan
att ta åt sig likväl. Det gäller ju bara de andra. Det
fanns i min ungdom en teaterförfattare, som efter att
ha varit satiriker slutligen fattades av medlidande med
mänskorna, och som han själv genom ett gott och
relativt lyckligt liv fått mildare känslor, såg han
människorna i en ljusare dager. Nåväl, han skrev en pjes
med bara ädla människor, känslofulla, ömhjärtade.
Vad hände: publiken trodde först det var ironi, men
i andra akten upptäcktes sveket. En stämma ryter från
parkett: fy f-n, det är ju allvar; och under ett
stigande äckel gick pjäsen fram; åhörarne skämdes för
varandra och på författarens vägnar; några sprungo
ut, och de kvarvarande skrattade: skrattade åt
godheten, uppoffringen, försakelsen, förlåtelsen. De
kände icke igen sig, ansågo skildringarna onaturliga;
det gick inte till så i verkligheten, människorna voro
inga änglar. Det är farligt således att tala väl om
människorna, ibland. Men nu är att märka, det religiösa
människor icke besöka teatern, emedan teatern är
gudlös. Den grekiska tragedien började med offer åt
gudarne, och alla tragedierna handla om mänskans
vanmakt i kampen mot gudarne. Varför göra icke våra
religiösa en teater, där man får se hur det onda
beskrattas och avslöjas.
Jag skulle gära se en politisk teater där det onda beskrattas och avslöjas. Strindbergs religiositet är fortfarande en gåta för mig. Men jag gillar allvaret. Allt är bättre än ironi.
Ibland korsar budskapen varandra. Jesper Juuls kloka ord i Kropp och själ om barnuppfostran blir dramatiska mot bakgrund av den tokige innebandyföräldern som lämnade sitt barn på parkeringsplatsen.
I en annan tråd diskuterar vi idrottens för- och nackdelar.
En pojke i tioårsåldern från Stockholmsområdet blev övergiven av sin far sedan Storvreta Cup i innebandy avslutats i Uppsala. Enligt pojkens pappa så hade sonen spelat så dåligt att han inte fick åka med hem i bilen.
Jag brukar inte förfasa mig. Idag gör jag det.
https://twitter.com/sakine/status/155568562243772417
Jag är glad att Sakine Madon lyfter den här aspekten. Det finns hopp för feminismen.
Men dessa “radikala” tankar som att kvinnor helt utan egen vilja opererar brösten påminner om när folk trodde att kvinnans själ kunde blåsa bort om hon åkte tåg. Tänk, så synd det är om denna sköra varelse, som omöjligen kan tänkas fatta rationella beslut. Skulle män som knaprar anabola dumförklarats på samma sätt hade skribenten ifråga skrattats ut på fem röda.
Nu är det snarare normalt – för att inte säga självklart – för feminister att framhäva kvinnans påstådda svaghet. Rena motsatsen till den feminism jag föll för.
Första gången jag reagerade för den här tendensen var när jag som ung läste löpsedeln “Hon var tvungen att prostituera sig för att kunna köpa en häst”.
Låt oss fokusera på verkligt förtryck. Det finns.