Jag ser på debatten mellan V- och KD-politikerna och blir betryckt. Är genuspedagogik verkligen en vänsterfråga? Och i så fall varför?
Det vore spännande om någon kunde definiera vilka könsmönter det är som åsyftas i läroplanen. Vem vill skilja ut traditionella könsmönster från icke traditionella?
Många tror att det är möjligt att förändra samhället genom förväntningar och nytt medvetande. På Aktuellt beskriver forskare genuspedagogiska framgångar.
När det gäller barnens klassbakgrund verkar entusiasmen inte vara lika stor. Trots att alla känner till ekonomins betydelse för studieresultatet fokuserar vi på genusmönster. Teorin om att skapa individuell frihet genom att begränsa barnens fria lek känns udda.
Gör förskolan till en plats för kamp mot verkliga orättvisor!
We can also look at the way America now segregates itself by education. The greatest predictor of a child’s academic success, even more than economic class, is still their parents’ education level. But among adults, education and income are becoming more and more intertwined. College graduates couple off and use their resources to raise children who will also go on to succeed academically. When he ran the numbers, Reardon actually found that parental education couldn’t explain the entire growth the academic gap between classes. But that doesn’t mean it’s not a factor.
Even if we still have to tease out the reasons why, we appear to have reached a point where the children of the rich end up better educated, and more likely to succeed, simply because they’re children of the rich.
Ivar Arpi och jag är inte lika imponerade!
Jag arbetar för att rekrytera män till förskolläraryrket och försöker öka andelen som genomför sin utbildning. Vilka “personliga besvikelser är det jag försöker bearbeta”?
Jag vaknar tidigt ibland och det händer att det ljuva bruset från sjörapporten rinner genom mina öron. Fyra minuter senare kommer jag inte ihåg någonting alls och drabbas av insikten om vad det innebär att ha ett fullständigt faktafilter. All information behöver inte vara meningsull. Men jag tycker om namnen på fyrarna.
Jag vet inte @sjorapporten är värd att följa på twitter?
Lyssnar på P1 och Konflikt. Reportaget från Socialdemokraternas möte i Rosengård är oemotståndligt men frågan är om de politiska lösningarna är gångbara utanför rörelsen och stadsdelen.
Carl B Hamilton:
– För vem talar socialdemokratin?
På köpcentrumet Caroli city byggs det om. Ägarna möter den nya tiden med exklusivitet.
Jag ser den oändligt sorgliga dokumentären om Keith Cederholm och anar att barnfattigdom kan se ut på många olika sätt. Kanske går det att lära sig något. Just nu kan jag inte sätta ord på vad det skulle vara.
Så här känner jag mig:
Bilden hittade jag på blocket. Den ger utrymmer för tolkningar.
Jag snubblar över Madonnas show under Superbowl och man kan väl lugnt säga att “de slarvar inte med detaljerna i det landet”.
Jag är inte så svag för den här formen av bullrig underhållning men i slutscenerna bränner det till. Like a prayer är fortfarande en bra låt.
Jag läser Kristian Lundbergs tokhyllade text om Malmö med en viss trötthet. Författarens litterära maner slår igenom och han är lite för angelägen om att visa upp sina erfarenheter. Jag blir inte berörd och muttrar över exotiseringen av min stad. Stockholmstidningarna tycks inte få nog av de här skräckskildringarna. Jag blir inte berörd.
I min andra hand håller jag Per Svenssons bok Malmö – världens svenskaste stad. Han är inflyttad och närmar sig ämnet med kylig journalistisk precision. Historisk bakgrund, sociologi och politiska nätverk – Svensson beskriver de komplicerade processerna och gör dem begripliga för de oinvigda. Jag räknar mig inte till dem. Snarare nickar jag ofta instämmande och läsningen blir bekräftande.
– Jojo, det vet väl alla…
Boken om Zlatan är svårare att förhålla sig till. Han är besvärlig och pendlar mellan att vara obehagligt beräknande och charmigt oberäknelig. Vi som följt honom genom åren har svårt att distansera oss från framgångssagan och anekdoterna lyser upp de ändlösa beskrivningarna av konflikter kring övergångar. Kanske lär jag mig här något om Malmö ändå.
De här tre texterna pekar åt olika håll. Just nu vill jag bara att de skall sluta skjuta.
…och då brukar den outtröttlige Brian Kotts pigga upp med en ny lista.
Tysta tankar 