Jag hittade bilden i en Veckojournal från mitt födelseår 1955. Vad kan det vara som får de allvarliga herrarna att släppa loss mitt under ett möte och se så förtjusta ut. Enligt texten är detta ett “ögonblick alla har väntat på” och illustratören har fångat den uppsluppna stämningen hos mötesdeltagarna. Männen i styrelserummet strålar av lycka – makten är mjuk, makten är glad.
Så frågan är: Varför är de så glada?
Svar i morgon!
P.S. Varför ser inte reklamen ut så här idag?
Jag läser igenom mina senaste inlägg och tycker att bloggen har blivit lite väl pretentiös. Allvarliga påståenden i viktiga frågor – politiska ställningstagande och teoretiska klargöranden, men det var inte därför jag började blogga. Jag var mer intresserad av att hitta gränsen mellan privat och offentligt – hur personlig är det möjligt att vara som tjänsteman? Vad bygger vi lärare vår trovärdighet och maktposition på inför studenterna? Kommer makten uppifrån – eller är det nödvändigt att visa vem man är i mötena?
Så efter denna lilla omväg tar jag chansen att testa gränserna för vad en blogg kan innehålla. För mig är det ett äventyr att öppna albumet med barndomsbilder. Alla mina åsikter om genus och skola – handlar de egentligen bara om mig själv?
Jag är född i Helsingborg och skulle kanske kunna kalla mig Sundets pärla. Nu har jag ingen relation till staden. Ser pampiga byggnader och anar att det är en ganska småborgerlig stad som har byggt sitt välstånd på handel.
Min bror är 2,5 år äldre än jag. När jag bläddrar i bilderna ser jag hur ettrig jag antagligen var. Han försöker freda sig men det verkar svårt. Kan man be om ursäkt femtio år senare?
Vi flyttade till Bagarmossen och jag tror bilden är från ett kalas i höghuset där vi bodde. Jag hittade clowndräkten i en låda nyligen och måste beundra mammas hantverk.
På sommaren hyrde vi ett hus i Söderby. Jag vet inte om bilden går att tolka utifrån psykoanalytisk teori, men jag ser något stolt i blicken och sättet att manövrera strålen kanske går att koppla till spirande manlighet? Nu när jag brutit igenom nakenvallen finns det inte många tabun kvar.
Min släkt på fars sida är bönder sedan många generationer och jag har matjord upp till knäna när det gäller gener – om man tror på sånt… Men det gör vi ju inte!
Jag älskade mina cowboykläder och gick ogärna ut utan dem.Det var nog en ganska dålig kvalitet för trycket på benen flagnade snabbt bort – eller så slet jag ner det? Bröderna Cartright var givna förebilder och jag kan fortfarande namnen på skådespelarna.
Vad har jag lärt mig av min far? Hur mycket av honom ser jag i mig själv? Bloggen skulle kunna handla om hur mycket jag saknar honom – så modig är jag inte än. Det blev väldigt tomt när han dog.
På sommaren bodde vi också på en ö i Stockholms skärgård. Ingen ström, ingen affär, ingen telefon – hur vågade min mamma vara ensam med två barn där? Jag borde fokusera mer på spiken.
Rivaliteten med min bror tog olika former. Här har han blivit biten av en ål och vågar inte hålla odjuret. Den odräglige lillebrodern tar chansen att visa sig duktig. Stön.
Vi bodde längs farleden och på den tiden kom den nya tiden i form av bärplansbåten Sirena som förkortade restiden till Finland åtskilligt. Vi brukade gå över ön på kvällen för att se underverket och hisna över svallvågorna som efter några minuter nådde fram till strandkanten.
Vi hyrde ett hus i vid Emån och jag lärde mig älska den mörka hemlighetsfulla skogen. Hunden Buster var ett exempel på att uppfostran är svårt och jag vet inte om vi lyckades lära honom någonting. Han var nog mer familjemedlem än hund.
Det är möjligt att ironisera över det könsstereotypa femtitalet och vilken rigid mansroll jag fostrats in i. Jag tror inte att jag skulle ha vågat gå till skolan som Lucia – det är min lilllasysters krona.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts uppgörelse med frågan om manlighetens existensberättigande. Fanns det någonting i hela den tradition av våld och förtryck som faktiskt är värt att försvara? Vad vill jag föra vidare till min son?
Kanske var jag känslig för alla signaler och anpassade mig snabbt efter omgivningens förväntningar – men när jag ser på bilderna finns det något annat som lyser igenom. Jag tror det är en längtan efter att ingå i någon form av gemenskap som kanske var manlig, men det kan också handla om vanlig vuxenhet.
På den sista bilden är jag funktionär vid ett familjerally som min fars företag ordnade. Jag har tagit plats i den manliga vuxna gemenskapen och håller ordning på deltagarna med hjälp av tidtagarur.
Samtidigt har jag vita (alldeleles för tighta) Lee-jeans som jag ängsligt tjatat mig till på Engelbrektsboden. Vuxenheten var skör.
Jag är lite bekymrad. Barn och elevombudsmannen (BEO) har ett viktigt uppdrag och på hemsidan formuleras det så här
- Informerar om barn- och elevskyddslagen, men ger också råd om hur den ska användas.
- Hjälper barn och elever tillrätta så att hon eller han kommer till rätt ombudsman i de fall ombudet inte själv ska ha hand om ärendet.
- Följer utvecklingen inom området.
- Upprättar kontakter och samarbetar med de andra ombudsmännen, kommuner, elevorganisationer med mera som berör området.
- Företräder barnet eller eleven i domstol i en skadeståndstvist.
I ett uppmärksammat mål har ombudsmannen krävt skadestånd på 150.000 :- för lidande i ett mobbningsmål. Övergreppen är fysiska och väldokumenterade av förövarna själva. Kanske väljer BEO att markera i ett tydligt fall?
Det är viktigt att vi förstår rollerna här. BEO företräder barnet – BEO är inte en myndighet som kan döma eller ålägga kommunen att betala. BEO kan enbart kräva.
BEO:s funktion borde vara att hjälpa barnet – men också att skapa klarhet i den ganska grumliga lagstiftningen som uttrycker att upplevda kränkningar är det samma som verkliga kränkningar och därmed straffbara = skolans ansvar. Idag när Lars Vilks prövar yttrandefrihetens gränser är det extra viktigt att tydliggöra kränkningsbegreppet.
Om en elev i en sådan situation ger klart uttryck för att han eller hon känner sig kränkt och illa behandlad av de bråk som pågår, måste elevernas uppträdande gentemot denne anses som kränkande. (ur beslut 07-09-14)
Lagen öppnar dörren för ganska mycket godtycke och vi måste fundera över barns eget ansvar. En tradition menar att barn definitionsmässigt inte har ansvar och att frågan därför är fel ställd. Men – om de mobbar varandra utanför skolan och på internet åtnjuter de inte samma juridiska skydd och rätt till skadestånd. Jag ser svårigheter i att hålla isär dessa olika världar och risken är att skolan återigen står som syndabock för samhällets och familjens misslyckande.
Jag vill att BEO ska vara en vägledande myndighet för hur vi ska tolka lagen – ombudsmannen bör inte driva egna kampanjer med retoriska övertoner. Därför blir jag bekymrad när BEO väljer att ge sig in i en mycket känslig fråga: Idoluttagningen. I en debattartikel i Aftonbladet manar han till bojkott av programmet eftersom juryn sänder ut budskapet “det är okej att mobba barn”.
Med hänvisning till värdegrunden och alla barns lika värde blir alla former av tävlingar riskabla och oetiska. Om alla har samma värde är ju själva jämförelsen fel. Risken finns att skillnader som kan relateras till värde upptäcks.
BEO ser problemet med att deltagandet är frivilligt men löser det genom att ifrågasätta deltagarnas mogenhet.
Ett argument som ofta förs fram som ett försvar för programmet Idol är att de tävlande utsätter sig frivilligt för detta. Men är verkligen alla som möter juryns hårda domar tillräckligt mogna för att inse konsekvenserna av att förnedras inför en stor tv- publik. Spelar det egentligen någon roll att det sker frivilligt? (ur debattartikel)
Jag menar nog att själva frivilligheten är viktig och att det är problematiskt om BEO tar på sig uppgiften att skydda barn från sig själva. Ibland gör vi bort oss och tanken på att staten ska förhindra detta leder farligt fel.
Vem ska skydda barnen från de stöttande föräldrar och lärare som har inbillat dem att de är bäst i världen på att sjunga? I fotbollsvärlden brukar 12-åringar ha en tillnyktringsfas när de inser att vägen till proffskontraktet är lång och svår. Idoljuryn säger ibland det som måste sägas – även om de sökande upplever sig som kränkta. I det som kallas curlingbarnssyndromet är alla motgångar kränkande och någon annans fel. Jag vill inte att BEO ska reduceras till en Curlingombudsman som vårdar myten om att alla barn är stjärnor. Myndigheten banaliserar sin uppgift.
BEO bör fokusera på de verkliga kränkningarna. I ett samhälle som bygger på bedömning och sortering blir det mycket underligt om en ombudsman tolkar “lika värde” som att alla jämförelser är kränkande.
Andra bloggar om: Bedömning, Estetiska processer, Mobbning, Normativitet, Personligt, Politik, Skola, Utbildning, Värdegrund, jämställdhet, media
Svenska dagbladets serie om genuspedagogik avslutas idag med läsarreaktioner. Jag blir berörd av pappan Harry som berättar om sina erfarenheter från att starta ett föräldrakooperativt vänsterdagis. Alla drömmar, allt engagemang, alla ideal och alla storstilade förhoppningar om att skapa den nya tidens människa genom förebildlig verksamhet på alla plan skulle förverkligas genom barnen.
Resultatet är barn som blev fullständigt underbara och helt fantastiska – men på ett totalt annorlunda sätt än föräldrarna kanske avsåg. Budskapet kan tolkas som att det inte är meningsfullt att planera barns utveckling utifrån rationella kriterier. Det blir liksom inte som man tänkt sig. Därför är föräldraskap och läreri den stora resan in i ödmjukhet. Att våga släppa kontrollen och se sig som medpassagerare kan vara fruktansvärt plågsamt. Alternativet är värre.
Det kanske är riskabelt att diskutera lärarskap och föräldraskap i samma mening. När det gäller genus tror jag att det är nödvändigt. Reaktionerna på serien tyder på att många läsare inte är beredda att lämna över ansvaret för barnens genusfostran till samhället.
Paul Simon balanserar på gränsen till pekoral i låten Father and daughter. På Youtube finns några filmer där privatpersoner har bildsatt sången. Lite trevande och rörande – men fullständigt oemotståndligt.
När utredningen för jämställdhet i förskolan presenterade sitt delbetänkande skedde det under rubriken “Låt män slippa vara män”. Igår puffade Svd för att dagens avsnitt om genuspedagogik skulle ha samma rubrik. Jag är glatt överraskad – dagens artikel är ett under av intelligenta formuleringar och nyanserade påståenden. Etnologen Marie Nordberg diskuterar likhets- och särartsfeministiska positioner utan att falla för frestelsen att moralisera.
Men frågan kvarstår ändå: varifrån kommer tanken på att bygga en dikotomi mellan att vara man och pedagog. På något sätt förutsätts männen välja mellan dessa roller. Tanken på att det går att hämta kraft ur sin identitet är inte närvarande.
Jag prövar vilka andra positioner som hotar bilden av den goda pedagogen:
Vilka påståenden är meningsfulla och vilka är uppenbart kränkande?
Varje utsaga innebär enlig mig att den som yttrar sig har en föreställning om hur gruppen:
Jag tror inte att skillnaden mellan dessa tre tolkningar är uppenbar för Tomas Wetterberg och medlemmarna i den grupp som skrev betänkandet om Jämställdhet i förskolan.
Det är möjligt att se sig själv som en oproblematisk blandning av dessa aspekter:
När jämställdhetskommitén trumpetar ut sitt glada stridsrop att män ska slippa vara män är det ett ytterligt suspekt budskap. Vad är det vi ska slippa? Vad är det vi inte får göra som skulle kunna uppfattas som så hotfullt att kommittén väljer detta som huvudpunkt för sina ansträngningar i jämställdhetsarbetet?
Bakom budskapet finns också en stark värdering: männen hotar centrala värden i svensk förskola och nu samlar sig etablissemanget för att slå tillbaka. Det likhetsfeministiska samhällsprojeket (att visa fram mjuka empatiska män) kanske är intressant på en privat nivå – men som pedagogiskt program tror jag att bäst-före-datum har passerat.
Det centrala kravet borde vara att slippa den typ av fördomsfullt bemötande som påståendet ger uttryck för. Jag avgör själv om jag är ett offer. Jag bestämmer själv vad det är jag vill slippa. Det borde vara rimligt. Även i en överhettad genuspedagogisk kampanj
Därför är det bra att dagens artikel inte släpper fram dessa ideologer utan låter män som hittat en egen hållning uttala sig. De verkar vara ganska oberörda av propagandan och har (kanske med hjälp av varandra) formulerat en personlig yrkesroll.
När jag var 25 år hade jag behövt budskapet: det är okej att bejaka traditionellt manliga egenskaper. Du behöver inte omdefiniera hela manligheten själv.
Idag kanske det är annorlunda.
Därför är jag glad att Svd-redaktionen släppte den korkade rubriken “Låt män slippa vara män”
… är centrala begrepp i genusvetenskapens (Hirdman) analys av maktordningar. Därför blir det så provocerande att barnen (och särskilt pojkarna) lägger så stor vikt vid att markera en tillhörighet som i de vuxnas ögon associeras till det förtryck som alla ser i samhället utanför förskolan. När genuspedagogerna betonar färgvalets avgörande betydelse för barnens utveckling så är det alltså en stor ideologisk fråga.
I dagens avsnitt av serien om genuspedagogik i Svd ger etnologen Marie Nordberg en del bra exempel på hur det fungera, men visar också på förhandlingsutrymmets betydelse. Positionerna förändras och mäktiga barn kan gå utanför normerna. Bra så – då kan genuspedagogiken vara ett frihetligt projekt.
Problemet för mig är att jag misstror genuspedagogernas grundläggande förståelse av barnens lekar. Bilden av pojkarna som störande orosmoment sitter djupt och Matti Bergströms tankar om vilda eller svarta lekars betydelse har aldrig riktigt sjunkit in.
Under 25 år arbetade jag för att förändra förskolan (läs mer) mot något som inte ryms inom den traditionella kvinnliga könsrollen, men ser nu i backspegeln att det var förgäves. Idag är verksamheten präglad av måltänkande, dokumentationskrav, skolförberedelse och instrumentell empatiträning.
Ett exempel är den prisbelönade genusförskolan i Växjö där föreståndaren i tidningen Förskolan skröt över att de hade stängt lekhallen “eftersom de inte kunde stå för barnens lekar där”. Problemet var att barnen lekte olika när personalen iakttog och när de trodde de inte var observerade.
Vid dessa oövervakade tillfällen hände det att barnen organiserade leken i hierarkier och att vissa barn tilldelades passiva roller. Den ansvarstagande personalen reagerar med ryggmärgen (förbud) och stänger aktiviteten.
Jag anklagar personalen för att använda sina erfarenheter av tvåsamt likställda väninnerelationer som mall för hur den kollektiva verksamheten ska bedrivas. Parrelationens enkla speglande är inte möjlig att värdera den vilda leken utifrån. I ett fotbollslag är det vanligt med olika funktioner och olika status. Hierarkier är inte alltid alltid onda – de kan vara funktionella. En del är glada om de bara får spela i samma lag som Zlatan.
Återigen cementerar genuspedagogiken den kvinnliga maktutövningen på förskolorna och legitimerar den genom kompensatoriska åtgärder.
Männen är marginaliserade (om de inte väljer anpassningens ljuva sötma) och morgondagens rubrik “Låt männen slippa vara män i förskolan” väcker mina värsta aningar. Det räcker med att läsa utredningen Jämställdhet i förskolan för att ana vad som komma ska.
Ibland blir det tydligt att lärarutbildningen bedriver ett underligt projekt – likt Magrittes konstnär försöker vi skapa något som bara finns inne i våra huvuden; den perfekte läraren.
Eller möjligtvis som en oändligt komplicerad konstruktion i kursplaner och examensordning där upphovsmännen önskar att alla goda egenskaper och förhållningssätt ska frambesvärjas ur ett stycke materia genom att kursmålen adderas till varandra.
Historiskt sätt snurrar motsättningen mellan form och materia i mitt huvud. Sven-Eric Liedman försöker reda ut frågan under 500 svårsmälta sidor i en bok Stenarna i själen (Svd) som jag inte riktigt vill släppa, men som ibland bjuder väl stort läsmotstånd.
I den första metaforen finns den blivande läraren som en inneboende idé i de studenter som jag möter under första terminen. Likt blomman finns i fröet och som den gode trädgårdsmästaren vattnar och beskär för att leda mot ett vackert resultat.
I den andra liknelsen är utgångspunkten en bräda som ska hyvlas, sågas, formas, filas, putsas o.s.v. tills den färdiga produkten är färdigställd efter den idé som bara fanns i hantverkarens huvud. Då är studenten ett objekt för de planer vi har och de metoder vi använder för att producera arbetskraft till framtidens skola.
Platon och Aristoteles brottades med dessa begrepp, och för mig är det inte bara filosofi utan själva kärnpunkten i hur vi ska förhålla oss till studenterna. Jag är inte säker på att vi kan hantera båda modellerna samtidigt. Hur ser studenterna på sig själv?
Dessutom lär det finnas andra sätt att beskriva hur människor utvecklas…
Andra bloggar om: Bedömning, Bologna, Högskola, Litteratur, Lärarutbildning, Normativitet, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund
Lärare möter ständigt moraliska utmaningar. De ser olika ut och det är ofta svårt att hitta principer som hjälper oss i svåra stunder. När Tännsjö (se länk) kritiserar skolans värdegrund för att vara vag och auktoritär pekar han samtidigt på en avgörande svaghet. En grund bör vara stabil – något man tar till i svåra stunder när allting svajar. Det handlar alltså inte om en scoutmoral som påbjuder allmän snällhet och hjälpsamhet.
När prövas vår moral på allvar? Frågan för dagen är om genuspedagogiken har någon hållning till livets viktiga frågor – eller handlar det bara om träning i empati. Att känna rätt.
Skolan är målstyrd men värdegrunden bygger på fem på ytan enkla men motsägelsefulla regler.
- Människolivets okränkbarhet
- individens frihet och integritet
- alla människors lika värde
- jämställdhet mellan kvinnor och män
- solidaritet med svaga och utsatta
I Lpo94 (till skillnad från Lpfö98) finns dessutom grumliga formuleringar om krsten tradition och västerländsk humanism som kan göra vem som helst nervös…
Det är alltså inte avsikten eller konsekvenserna som står i centrum utan troheten mot reglerna. Alternativet är en nyttofilosofi som försöker minimera lidandet och maximera njutningen på planeten jorden. Ger skolans regler pedagogen något stöd i svåra situationer? Går dessa regler att förena med genuspedagogikens människosyn? Finns det någon sådan?
I våras prövades min moraliska hållning. En fågelunge kom krypande i gräset. Hårlös och ömkligt pipande var det ingen vacker syn. Inget bo eller omtänksam förälder i närheten. Jag tror inte att den hade stor chans att överleva
Min far som var jägare har lärt mig att djur ska inte behöva lida. Kaniner med pest ska man döda. Detsamma med fågelungar utan hopp. Det handlar inte om mina känslor inför dödandet. Astrid Lindgren hade nog sagt att det finns saker man måste göra – annars är man bara en liten lort.
Alternativet är att bära in fågelungen i skogen och hoppas på ett under. Eller låtsas som att den inte finns.
Vilket regelssystem kan jag luta mig mot? Vilken ledning får jag av värdegrunden? Hur ska en lärare agera i denna situation? Kan man förklara för barnen att den rätta handlingen är att slå ihjäl djuret? Enligt mig finns det bara ett anständigt sätt att agera. Jägarstolthet som värdegrund.
Hur hamnade jag i dessa tankar – jo diskussionen om genuspedagogik påminde mig om en tid då Hans och jag (under de informella och politiskt halvkorrekta artistnamnen Hassan und Massan) åkte runt på förskolor med gitarr och flöjt. Det brukade vara uppskattat av personalen ända tills vi spelade barnomsorgens nationalsång “I ett hus i skogens slut”. Textraderna:
Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig
annars skjuter jägarn mig
orsakade ofta problem och jag minns upprörda samtal med bekymrade pedagoger som försökte övertyga oss om att på deras förskola sköt minsann inte jägaren någon hare. (De hade skrivit egna verser där jägaren i stället kittlade haren) Barnen kunde enligt pedagogerna inte hantera den bistra sanningen.
Kanske förstod jag redan då att denna längtan efter att lägga världen till rätta för barnen är farlig och ända in i märgen skadlig. Min tilltro till genuspedagogiken har inte ökat sedan dess.
Njut av en riktig jägarsång.
Svd presenterar svensk genuspedagogik i en lätt romantiserande artikel 2. Det känns lite fånigt att hänvisa till sig själv men de kritiska rösterna kring dessa satsningar är väldigt få.
Om utredningen Jämställd förskola
Andra bloggar om: Förskola, Normativitet, Värdegrund, Genus, jämställdhet, Skola, Personligt, Politik
Slaget om skolan går vidare… Jag är orolig för att politiseringen av frågorna kommer att förstöra samtalsklimatet – men efter Folkpartiets senaste utspel är alla medel tillåtna.
Under tiden fortsätter DN att sprida myter om den farliga svenska skolan och den dåliga lärarutbildningen.
Våld och hot är vardag på Sveriges största arbetsplats – skolan. 2007 kan bli det värsta året någonsin, redan har nära 300 anmälningar kommit in till Arbetsmiljöverket. Trots det får de flesta lärarstudenterna ingen utbildning alls i konflikthantering.
Retoriken har förvandlat lösa rykten till sanningar – mina erfarenheter från skolbesök och lärarutbildning är helt annorlunda. Våld och hot är inte vardag. Jan Björklunds behov av att svartmåla skolan för att kunna visa handlingskraft, ställa krav och skapa tydliga regler styr nyhetsrapporteringen på Sveriges största morgontidning. Min respekt för den liberala journalistiken har varit större.
Tysta tankar 