Bedömning i förskolan?

Jag leder ett seminarium om bedömning och vi diskuterar huruvida det är barnen eller verksamheten som ska bedömas.

Sedan läser jag ESO-rapporten och känner mig mycket gammal.

Som vanligt är det omtanken om de utsatta barnen som får utgöra den ideologiska överbyggnaden till de här åtgärderna:

Barn från utsatta miljöer och barn med inlärningssvårigheter, beteendeproblematik eller psykisk ohälsa har ofta svårt att klara skolan. Hur ska barn med svårigheter kunna identifieras och stödjas tidigt i livet? Under vilka omständigheter är det möjligt och lämpligt att försöka göra det? Att svenska grundskolelevers prestationer försämras, att andelen som klarar gymnasiet minskar, att vi får fler unga i aktivitetsersättning och att den psykiska ohälsan bland unga ökar, kan delvis bero på att insatser inte vidtas i tid.

20120320-182022.jpg

Mej lurar de inte. De här testerna handlar om en individualiserad kunskapssyn som gör barnen till stödprojekt. Tack – men nej tack!

Vad är en dålig lärare?

I USA bedöms lärares undervisning enligt mallar. Artikeln belyser några konsekvenser.

On top of all that, I’m a bad teacher. That’s not my opinion; it’s how I’m labeled by the city’s Education Department. Last June, my principal at the time rated my teaching “unsatisfactory,” checking off a few boxes on an evaluation sheet that placed my career in limbo. That same year, my school received an “A” rating. I was a bad teacher at a good school. It was pretty humiliating.

Read and weed!

20120304-164201.jpg

Rosa pedagogik?

Ur intervjun med redaktören:

Vilka är strategierna?
– Den ena strategin är könsneutralitet som i praktiken ofta inneburit att det maskulina lyfts fram som norm och att bara det feminina setts som könat. Man byter inte namn på byggvrån eller snickarrummet utan bara på dockvrån. Den andra strategin är den kompensatoriska pedagogiken som går ut på att få barnen att överskrida könsnormerna. Flickor får öva på att vara stora, starka och modiga medan pojkarna övar på att vara snälla och prata om känslor. Det bygger på tydliga föreställningar om flickor och pojkar och riskerar att förstärka snarare än problematisera stereotyper.

Mina erfarenheter är helt omvända. Det är inte det maskulina som lyfts fram som norm i förskolan och jag skulle uppskatta att det är mindre än 5% som har välutrustade snickarrum.

Om vi utgår från två så vitt skilda verklighetsbeskrivningar finns det en uppenbar risk att bilden av metoder och problem blir helt annorlunda.

20120302-183645.jpg

Jag gillar författarnas försök att omvärdera 70-talets dialogpedagogik och hoppas att Freire åter blir ett namn på den pedagogiska kartan. Annars hade jag gärna hört Daniel Kallos försvara kritiken mot kritiken av det som han kallade ” den rosa pedagogiken”. Första gången jag mötte Kallos var 1977 och jag tror inte att metodiklärarna vid förskollärarutbildningen i Malmö har glömt hans kraftfulla framträdande i E122. Det var väldigt livat.

En ovanlig text om genuspedagogik

Hyllningarna till genuspedagogiken blir allt färre och på Newsmill tycks stödet vara minimalt. Många verkar vara mycket upprörda och debatten har gått i stå.

Jenny Strömstedt skriver mycket optimistiskt om en framtid utan förtryckande könsmönster:

Det beror på mig att mina flickor aldrig plockat upp svärden. Deras intressen formas av facebook, skola, kompisar och för all del morfar som blev lättad när han fick ett pojkbarnbarn eftersom han då äntligen kunde släpa med någon på hockey. (Han har gjort en Juholtare på den numera).
Dessutom kostar könsroller. I skilsmässor, pengar och ond bråd död. Det är inget löst antagande att ett jämställt samhälle ger lyckligare relationer, bättre föräldrar, färre trasiga barn och mindre våldsamma vuxna. Jämställdhet är inget annat än frihet.
Men utan människor som obekvämt ifrågasätter våra invanda mönster sker inga förändringar. Det kan vara någon ur genusfolket, eller en helt vanlig hen.
Och ingen kommer någonsin förbjudas att leka med bilar.

Jag menar nog att det avslutande löftet är väl generöst och en aning naivt. Det finns många exempel på pedagoger som har tolkar sitt uppdrag mycket bokstavligt och särskilt pojkar har fått känna på normativitetens svarta baksida.

Samtidigt gillar jag att hon lyfter det personliga ansvaret för att förändra samhället. Men då kanske vi också ska göra det tillsammans. De här obekväma människorna finns överallt och jag är inte säker på om det är rätt att anställa särskilda pedagog i den rollen.

De sexistiska strukturerna är sega och jag är rädd att en del av de genuspedagogiska insatserna riskerar att motverkar sina goda syften. Kategorisering för korrigering känns som en alltför enkel lösning.

I Pedagogiska magasinet diskuterar Ingemar Gens och jag olika sätt att se på leken.

20120226-092933.jpg

Om att vara förebild genom att vägra vara förebild

Jag tycker mer och mer om Skolverkets rekryteringssatsning.

Vilket sjukhus var det som annonserade efter teveriesnygga semestervikarier? Alla medel är inte tillåtna.

20120224-052308.jpg

Niklas tipsar om den här filmen. Plötsligt läser jag salvelsefulla studenttexter om värdegundens betydelse med en ny inlevelse.

Länk till Dox – Girl model.

Vygotskij goes neoliberal

20120214-161417.jpg

Det är en lockande titel Lena Sjöberg har gett sin artikel i den utmärkta tidskriftem Demokrati & Utbildning från Örebros universitet

Hon har undersökt 72 lärarstudenters svar på en uppgift om hur de vill arbeta och jag ler igenkännande. Den godhjärtade normativiteten är svårsmält och författarens dom i slutorden är skoningslös:

20120214-160908.jpg

Vem satsar på klasspedagogik?

Många tror att det är möjligt att förändra samhället genom förväntningar och nytt medvetande. På Aktuellt beskriver forskare genuspedagogiska framgångar.

När det gäller barnens klassbakgrund verkar entusiasmen inte vara lika stor. Trots att alla känner till ekonomins betydelse för studieresultatet fokuserar vi på genusmönster. Teorin om att skapa individuell frihet genom att begränsa barnens fria lek känns udda.

Gör förskolan till en plats för kamp mot verkliga orättvisor!

We can also look at the way America now segregates itself by education. The greatest predictor of a child’s academic success, even more than economic class, is still their parents’ education level. But among adults, education and income are becoming more and more intertwined. College graduates couple off and use their resources to raise children who will also go on to succeed academically. When he ran the numbers, Reardon actually found that parental education couldn’t explain the entire growth the academic gap between classes. But that doesn’t mean it’s not a factor.

Even if we still have to tease out the reasons why, we appear to have reached a point where the children of the rich end up better educated, and more likely to succeed, simply because they’re children of the rich.

20120213-212835.jpg

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till denna forskning?

Jaha?

20120128-145213.jpg

Det känns som om vi kan de här beskrivningarna nu. Vi har koll på både bakgrundsfaktorer och undervisningsfaktorer. Frågan är om skolan kan och vill göra något åt orättvisorna?