Jag har tidigare tipsat om Sydsvenskans språkserie. Idag interjuas en av mina hjältar Eva-Kristina Salameh som reder ut några vanliga missförstånd.
– Jan Björklund är ute och cyklar, säger Eva-Kristina Salameh irriterat. Hon syftar på ett förslag från Folkpartiet att förbjuda undervisning i svenska skolor på andra språk än svenska.
– När jag började som logoped 1978 saknades kunskaper om de flerspråkiga barnens språkutveckling. 2009 finns kunskaperna, nu är problemet attityden.
Jag har en lite underlig position och är därför en aning svävande i den debatt om genusvetenskap som rasar på Svd utifrån Tanja Bergkvists artikel. Min bakgrund som man i förskolan gör att jag har stött på en hel del underligheter i feminismens och genusvetenskapens namn. Jag har upprepade gånger kritiserat genuspedagogiken för att vara normativ och kompensatorisk. Just nu jobbar jag med att rekrytera män till lärarutbildning och det blir ett ganska meningslöst projekt om könsskillnader i grunden ses som obehagliga och farliga sociala konstruktioner.
Egentligen borde jag glädjas över att debatten äntligen kommit igång – men sen läser jag igenom inläggen en gång till och upptäcker att det är ingen debatt. Genusvetarna har dragit sig undan och låter det hela blåsa över.
Jag förstår dem – tonläget är uppskruvat i falsett och argumenten ofta en blandning av naiv puristisk vetenskaplighet (empirism-positivismen) och allmänt revanschistiska hatutbrott mot sossesverige. Ur detta kan inget gott komma.
Det har varit svåra veckor för medierna. Den tokiga rapporten om islamiseringen av Rosengård tillsammans med de rasistiska polisuttalandena har fått landets alla tidningar och tevekanaler att vända blicken mot Malmö.
Behovet av en lagom arg, lagom välformulerad, lagom svartmuskig, lagom musikalisk och samarbetsvillig invandrare har varit stort. Därför är det inte konstigt att Behrang Miri (hemsidan) har dykt upp i varenda tevesoffa och debattprogram den senaste veckan. Tyvärr är rollerna oändligt förutsägbara och replikskiftena känns som vore de huggna i sten.
I gårdagens Ekdahl var det dags igen. Anklagelserna slungas mot politiker som vill diskutera möjligheterna att återkalla medborgarskap som utfärdats på falska grunder avfärdas som “att fiska i grumligt vatten” och ” en fullständig avsaknad av empati”. I det här uppskruvade tonläget bevakas rollerna in i framtiden.
De onda svenska politikerna som inte fattar – och den gode Behrang Miri som genom sin organisation RGRA (Rörelsens gatans röst och ansikte) formulerar invandrarnas position.
Det är möjligt att Rosengård behöver den här typen av symbolfigurer och att det finns utrymme för en ny mediehjälte vid sidan om Dallas – men det är ingen riskfri väg. Gunstlingen hotar att bli förutsägbar och utsliten innan månadsskiftet. Då spottar media ut honom och snokar upp någon ny figur att utnyttja.
Man ska veta att det finns många som har det värre.
Man ska inte använda ordet “man” i onödan – om man inte försöker dölja vem det egentligen är som bär fram åsikten.
Så…
Jag har tidigare kritiserat Lärarutbildningsutredningens HUT:s syn på IT-frågor och känt mig ganska ensam i mina bekymmer. Därför är det skönt att läs Umeås remissvar. Länk
Nu har jag stora förhoppningar om att Malmö högskola lyckas formulera sig lika väl.
Filmen med tanten som klippte till Mercedesen med handväska är en reklamfilm för IKEA.
Det känns hårt att erkänna hur lurad jag blev – antagligen handlar det om mitt desperata behov av goda sagor där ondskan besegras av den lilla människan.
Att vara lärare innebär många möten och ibland undrar jag vem alla dessa studenter är som flimrar förbi i listor och vid föreläsningar. Namn, ansikten och bakom bokstäverna liv fyllda av erfarenheter och förhoppningar.
Jag använder wordle för att synliggöra dem och försöker se mönster i molnet av namn.
Nästa steg är att jag försöker koppla samman namnen med de sociologiska moln som Palme och Broady använder för att beskriva olika studentgrupper.
Alla har någon gång hört fel. I Svd presenteras en ny bok med samlade felhörningar och jag kan knappast svälja frukosten av skratt.
På lärarutbildningen diskuterar vi begreppet reception och grundtanken är att det mest intressanta i kulturprocesser händer i mottagarens huvud och i mötet mellan olika tolkningar. Avsändarens avsikt är oftast ovidkommande. Vi bestämmer oss för en betydelse som verkar meningsfull för oss och sedan biter vi oss fast vid den.
Jag kommer nog att komma på fler exempel under dagen. Har du några roliga felhörningar att dela med dig av?
Kulturutredningen sågar förslaget om att estetiska ämnen stryks som obligatorium i gymnasiet.
”Detta skulle enligt vår uppfattning kunna få allvarliga konsekvenser för gymnasiets förmåga att förmedla estetisk kompetens till alla elever”, skriver Kulturutredningen i sitt betänkande som presenterades på torsdagen.
Jag har tidigare skrivit kritiskt om Lärarutbildningsutredningen HUT:s syn på IT och genus. När det gäller det estetiska fältet är bristen på engagemang och kunskap om möjligt ännu mer himlaskriande.
Det ska bli spännande att se om alliansen kan sy ihop en skol- och kulturpolitik av detta. När Björklund vill förstatliga skolan väljer kulturministern Lena Liljeroth att presentera en utredning som förespråkar ökat kommunalt ansvarstagande.
P2 har sänt fem långa program om Herbert von Karajan (länk) och jag har motvilligt låtit mig dragas in i kulten av 1900-talet störste personlighet inom den klassiska musikindustrin. Många röster har försökt beskriva hans storhet, men jag är fortfarande inte helt övertygad – kanske handlar det mer om marknadsföring än verklig kvalitet?
I det femte avsnittet diskuteras idealet med exakt dirigering. Om målet är att få alla musikerna i en symfoniorkester att spela fullständigt synkroniserat måste dirigenten inse att han inte kan uppnå detta genom styrning. Det fungerar alltså inte att använda dirigentpinnen – synintrycken ger inte musikerna den trygghet de behöver för att våga spela inifrån.
Det verkliga samspelet uppstår när dirigenten lägger en tydlig grund för pulsen – men markerar att musikerna måste förlita sig på varandra. De måste lyssna på helheten. I det samspelet växer den vackraste musiken fram. Det är inte rädslan att spela fel som driver musikerna. De vill vara en del av orkestern.
Karajan tycks ofta ha haft en ganska tillbakadragen roll som dirigent. Små parallella rörelser “som om om han modellerade något” och ibland menade en kännare att han viftade helt mot takten “för att tvinga musikerna att lyssna på varandra i stället för att stirra på dirigenten”.
Ofta blundade Karajan samtidigt som han dirigerade. Effekten när han någon gång tittade var stark. Då förstod alla att här gällde det att skärpa sig.
Och nu tänker jag att detta har något med läraryrket att göra. Ett auktoritärt ledarskap blir i längden ett kvalitetsproblem.
Relationer verkar med musikerna verkar ha varit mycket distanserade. Konsertmästaren i Berlins symfonikerna hade efter 30 års nära samarbete samtalat med Karajan utanför orkestersalen en (1) gång.
Tysta tankar 