Jag diskuterar Alex och Sigges pod med en (kvinnlig) vän. Hon är djupt irriterad över att de bekräftar varandra och ser deras framgångar som en del av samhällets maktordning.

Där jag hör nyfikenhet och risktagande hör hon poserande och koketterande. Det är verkligen olika. Efter 174 avsnitt är jag imponerad av kvaliteten och allvaret. När jag läser intervjun med Sigge i Resumé anar jag att det ligger mycket arbete bakom framgången.

Länk

Det senaste avsnittet i vilket Sigge påstår att de som verkligen tycker illa om dem inte har lyssnat på podden.

Min grundtes är att det är bra att människor bekräftar varandra och det ligger nog i parpoddens natur att de som samtalar ska tycka om och uppmuntra varandra. Annars vore det konstigt.

I ett anfall av nyfikenhet lyssnar jag på en En varg söker sin pod och blir bekymrad. 

Länk

  
Draget av ömsesidig bekräftelse är slående och kritiken av SVT:s prästdatingprogram är slapp och förutsägbar. Slutet växer en aning men helheten känns sluten – en pod som stryker sina lyssnare medhårs.

Det är lite sorgligt att mina favoritpoddar görs av män.