Om att göra sig själv till offer – uppdaterat

Inflytelserika twittrare hyllar Rakel Chukris text om valet: “@andreasekstrom Jag lovar er att ingen svensk tidningstext är bättre än @rakelchukri om valet i @Sydsvenskan i morgon” och det är med stor förväntan jag öppnar tidningen.

Jag inser att det är ytterst riskabelt att ifrågasätta någons upplevelser (i synnerhet om det är en ung invandrarkvinna som är avsändare), men jag tycker tycker det finns en obehaglig tendens att göra sig till offer i kulturchefens text. (Länk

Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.

Antagligen är det bara jag som är överkänslig för den här typen av bombastisk retorik.

Själv känner jag hur blickar bränner fast i mig. Vilka egenskaper tolkas in i mitt bruna hår och mörka ögon? Att vara högutbildad och sekulariserad innebär inget frikort för en mörkhårig, det är tydligt i min mejlkorg. Av alla tumultartade tankar efter valet är detta den mest drabbande: känslan av att rasifieras i andras ögon.

Jag menar nog att Rakel Chukri lyckas utmärkt att rasifiera sig själv. Kanske är det en framgångsrik strategi i det nya mediesverige? Själv är jag väldigt trött på personer som ser sig själv som offer.

En blick på bussen – ja kanske räcker det för att beskriva en ny politisk karta?

Att rasifiera sig själv genom andra?

Att rasifiera sig själv genom andra?

Uppdatering:

Jag fundera vidare över varför jag blir provocerad  av texten. Nästa vecka skicka vi ut 310 ny studenter på sin första praktikvecka. En stor del av dem har någon form av det som vi slarvigt kallar “utländsk bakgrund”. Alla är placerade i kommuner där SD är representerade i fullmäktige.

Det krävs alltid stort mod för att ställa sig inför en klass och genomföra lektioner. Jag kräver att de ska bita huvudet av sina inre demoner och ta steget. Det finns inget utrymme för ursäkter och de studenter som skulle hävda att “jag har inte kunnat undervisa eftersom de tittar så konstigt på mig” har ingen framtid i svensk skola.

Det utrymmet finns inte.

Namnpublicering och relevans

Svenska tidningar publicerar enbart namn och uppgifter om brottslingens bakgrund i de fall det är relevant för förståelsen av brottet. Det är en bra regel och ändå tycks många tro att medier har en plan att inte berätta om invandrares kriminalitet. Min utgångspunkt är att sådana rykten riskerar att ge sverigedemokraterna onödigt utrymme att odla sin konspiratoriska världsbild.

I Malmö har två historier skakat om rättssamhället och vi nog många som inte känner igen oss i den här typen av brottslighet. I den första kopplerihärvan har två flickor sålt en minderårig funktionshindrad flicka. I den andra historien andra åtalas tio män för att ha utnyttjat och sålt  en annan 14-åring med nioårings intelligensnivå. Det finns personella beröringspunkter mellan de två åtalen och idag berättar Sydsvenskan att rättegången måste göras om eftersom domaren har blivit sjuk under mystiska omständigheter. Slagsmål och hot har kantat rättegången och nu tycks släktingarna ha kommit överens om att berätta samma historia.

Länk1, 2, 3, 4 – en sammanfattning av åtalet

På Flashback finns som vanligt uppgifter om de åtalades namn och vilken folkgrupp de tillhör. Dessutom betonas deras geografiska bakgrund och det kanske är en viktig detalj för att inte andra personer, i en redan hårt utsatt folkgrupp, ska drabbas av allmänhetens vrede och fördomar.

Jag gillar inte att pressen avgör vad som är relevant och är orolig för att SD ska plocka poäng – samtidigt vill jag inte delta i något som skulle kunna liknas vid “hets mot folkgrupp”. Men jag vill veta. Till sist menar jag nog att allt är relevant – till dess att motsatsen är bevisad. Idag får vi veta ålder, kön och släktskap. Vad förklarar det?

Jag vill gärna att vi diskuterar pressetik här – inte invandrarpolitik!

Valet och det röda Möllevången?

Jag läser i Sydsvenskan om stadsdelen Möllevången och funderar över vad det är som håller på att hända.

Länk

Norra Möllevången är både Vänsterpartiets och Miljöpartiets starkaste fäste i Malmö. Och Pensionärspartiets svagaste. I de gamla arbetarkvarteren försöker unga akademiker, kulturarbetare och låginkomsttagare behålla områdets identitet.

Det är oklart vad som menas med “områdets identitet” men jag anar att många har ganska romantiska föreställningar  om att kunna förena arbete och kultur, svenskar och invandrare, fattigt och rikt. De billiga krogarna och myten om en avslappnad livsstil lockar hit tusentals smålänningar med musiker- och konstnärsdrömmar. Samtidigt befolkar de Malmö högskolas mer frisläppta utbildningar och min unge släkting som läser freds- och konfliktforskning beskriver dem förvånat:
– Alla är så vänliga!

Sydsvenskan slarvar som vanligt bort materialet på nätet genom en slarvig presentation. Samla porträtten av stadsdelar och lyft det statistiska underlaget!

Idag klockan 13.00 debatterar Malmös politiker på Stortorget. Jag anar att några partier har dubbla känslor inför tanken på att möta Sverigedemokraterna. För fyra år sedan avstod Vänsterpartiet och Miljöpartiet lämnade scenen demonstrativt. Det var inte så lyckat.

Det mörka molnet över Stortorget

Det mörka molnet över Stortorget

Varför vill lärare alltid gå på kurs?

Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda  digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.

Hur var det pastor Jansson sa:
– Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?

Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.

Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar “det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
– Jag vill att någon ska lära mig!

Så här - fast tvärt om?

Så här - fast tvärt om?

Underskattad teveunderhållning

Det fanns en tid då Per Dunsö och Ola Ström dominerade barnteve. Då tyckte jag att det var ganska amatöristiskt och fånigt. När jag återser Ulla-Bella och Knegoff är det med blandade känslor. Antingen har jag blivit mer korkad – eller så är serien roligare än jag minns? Ett tredje alternativ är att jag är en sentimental idiot.

Till sist fastnade jag också

Oräkneliga äro de som rekommenderat “The wire”. Efter tio avsnitt börjar jag ana vad är som griper tag. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men inser att svenska polisserier har mycket att lära.

En recension av Widerbergs “mannen på talet” sa ungefär så här: “den första svenska filmen där biljakterna inte ser ut som fickparkeringar”.

The Wire har flyttat kartan för polisserier – och jag har tre osedda säsonger kvar!

Vem är litterat?

Vi diskuterar ofta begreppet literacy som ibland används om kommunikativa färdigheter i samband med språk. Förvirringen är stor och Langwitch ställer viktiga frågor på sin blogg:

Länk

Samtidigt försöker vi definiera digitalt lärande och idag tangerar de två begreppen varandra. Allt oftare nämns de åtta nyckelkompetenserna som EU pekar ut. Idag räcker det inte med att kunna läsa.

Bilden från Langwitch  – se Creative Commons

Sändare, mottagare eller samtalare?

Anders Mildner ställer som vanligt de skarpaste frågorna om sociala medier. (Svd)

Den senaste tiden har jag frågat folk i vilket läge de oftast hamnar när de loggar in.

Om de börjar att söka av den information som resten av världen sänder – eller om den första impulsen är att se om – och i så fall vad – deras followers har skrivit om dem.

Det var en lite känslig fråga, visade det sig.

Men ni kan säkert ana vad svaret blev när de som fick frågan väl erkände.

Trots allt är ju en av de tydligaste trenderna i vårt beteende just nu hur vi i varje ögonblick letar efter allt fler och allt snabbare sätt att distribuera våra känslor till omvärlden. Inte så märkligt då kanske att vårt primära intresse är hur andra människor förhåller sig till våra känsloyttringar.

Kanske är de båda ytterligheterna lika motbjudande. Antingen är du en hänsynslös sändare som bara är intresserad av att sprida ditt budskap – alternativt en omättlig bekräftelsesökare som måste få ständig känslomässig uppbackning i form av respons och besökssiffror. Ingen av beskrivningarna känns särskilt lockande.

Den kategorin passiva läsare som använder sociala medier som en vanlig tidning faller väl en bit utanför undersökningen?

Det borde finnas en kategori för oss som tror på det goda samtalet…

Tillfälliga möten

Tillfälliga möten

Aftonbladet och Wikileaks

Jan Helin skriver om Aftonbladets beslut att namnge Wikileaks grundare och publicera anklagelserna mot honom. Ämnet blir extra känsligt eftersom Assange skriver krönikor i AB.

“Journalistik är nu nödvändigt för att verifiera floden av uppgifter.”

Jag är lite förvånad över ordvalet och den yrvakna tonen: “nu nödvändigt” – vad sysslar man annars med?

Kolla aldrig en bra story - den kan spricka!

Kolla aldrig en bra story - den kan spricka!

Helins krönika, AB2