Vi avslutar två intensiva teknikveckor i förskollärarutbildningen. 260 blivande förskollärare bygger hus av återvinningsmaterial åt påhittade hjältar. Jag tycker mycket om variationen och allvaret i deras tolkningar.
En del grupper tycks ha genomgått spännande grupprocesser. Det blir lätt så när man ska materialisera sina idéer. Vi diskuterar hur många beslut det ligger bakom ett sådant här bygge. Alla tycker inte lika mycket om fria uppgifter..
Jag kan tänka mig att en sådan här grupp väcker starka reaktioner. Vackra bilder med kloka ord om betydelsen av närhet – behöver vi mer sådant?
Mitt korta svar är – ja.
Jag skojar. Den är inte utflippad. Någon har vänt på ordningsföljden och rubbat hierarkin. Plötsligt rockar världen.
Jag möter studenter som snart ska gå ut på VFU. Vi diskuterar om de har något intresse som de kan utnyttja i mötet med barnen. Min tes är att nördar är intressantare pedagoger – din hobby gör dig intressant.
Jag har ägnat en del helgen åt att försöka förstå varför 650 medlemmar i facebookgruppen Förskolan.se gillar den här konstiga texten.
Det finns en obehaglig moraliserande och självbelåten ton som gör mig bekymrad. Hur ser vi egentligen på föräldrar?
Eller är det vår stress och frustration som uttrycks i sådana här texter?
Jag tror alltså inte att skuldbeläggning av föräldrar ökar yrkets status. Vi måste närma oss den här typen av etiska dilemman utifrån andra utgångspunkter. Ett konsekvent barnperspektiv?
Ibland känns det som om förskolor och huvudmän krånglar till det.
Den här bilden på avgående rektor och minister är lysande.
https://twitter.com/cchristersson/status/576752560649928704
Vår tillförordnade rektor twittrar. Hurra för det!
Om jag ska regna lite på paraden så har vi fortfarande problem med könsbalansen på våra stora yrkesutbildningar.
Tysta tankar 