Jag märker att det är lätt att hamna i en kritisk position – en sorts markerat utanförskap där jag in te behöver deklarera någon egen ståndpunkt. Därför letade jag reda på en text som jag skrev på en högskolepedagogisk kurs (Tack Eva Åkesson!) och ser det som en sorts deklaration av vad jag vill driva! Läsaren får stå ut med en viss omständlighet…
Vissa böcker drabbar läsaren med oväntad kraft genom att formulera helt nya tankar som vänder upp och ner på tillvaron – andra kan vara lika omskakande genom att bekräfta det jag redan vet! Boken Pedagogik för intuition hör för mig till den senare kategorin.

Inramningen är en rapport från ett didaktiskt utvecklingsprojekt vid Lunds universitet och författarna kommer från skilda vetenskapliga discipliner. Jag kommer att fokusera på Pirjo Birgerstams bidrag och pröva hennes teser mot mina erfarenheter.

Hur kan en bok komma för sent? Jo – detta kräver en lite personlig utläggning. Min bildningsresa gick från naturvetenskapligt gymnasium över litteraturvetenskapliga studier i Lund till ett beslut att ta mig så långt från akademins värld som möjligt. Jag trodde att förskolan skulle vara ett sådant naturligt reservat där det fanns utrymme för andra kvaliteter än den formalism och låtsasvetenskaplighet som gjorde att jag inte kände mig hemma i den lundensiska myllan.

Det gick bra – jag trivdes med jobbet och lyckades nog hitta en egen tolkning av yrkesrollen som manlig förskollärare i en kvinnovärld med stark tradition av vård och omhändertagande. Samtidigt fanns det ambitioner i tiden att utveckla förskolans kvalitet. Ansatser att formulera pedagogiska plattformar och mål prövades och ibland gick det ganska hastigt – så som det gör när ett tomt fält ska fyllas och det inte finns en stabil tradition att luta sig mot. Barnstugeutredningens bräckliga blandning av utvecklingspsykologiska teorier (Piaget och Homburger Eriksson) och radikala direktimporter (Freire m.fl) gav inte någon stabil grund att bygga verksamheten på. I stället passerade i rask följd dialog-, ansvars-, montessori-, antiauktoritär-, dialektisk-, naturinriktad-, reggio-, struktur-, lekingrepps- och gammal hederlig förmedlingspedagogik.

Vi som arbetade längst ner i hierarkin kunde ibland drabbas av en sorts matthet inför allt det nya som presenterades i grälla färger och med vidlyftiga teoretiska överbyggnader. Ofta i en sorts förvirrad eklekticistisk form där motsättningarna doldes bakom slagord som ”barnet i centrum” och ”barn har tusen språk”. Det var kort sagt en röra och ibland var personalen orolig för att ha satsat på förra årets modepedagogik. Samtidigt uttrycktes krav från Malmös borgerliga regim på att förskolorna skulle profilera sig. Pedagogiken blev ett konkurrensmedel för att locka till sig föräldrar som i denna modell sågs som kunder.

Nåja – idag är lokalt målskrivande en självklar del av ett nationellt skolutvecklingsprojekt – men då fanns det något som gjorde mig misstänksam mot detta plötsliga behov av tydlighet och enhetlig pedagogik. Det stämde liksom inte med min bild av verksamheten som var hårt individualiserad. Personalen var ofta djupt privat i sin yrkesroll. Barnsyn och kunskapssyn var förankrat i de egna erfarenheter och antagligen fanns det starka rötter till förskolans tradition som styrde verksamheten – snarare än målrationalistiska övervägande och pe-dagogiska nyheter.

Jag befann mig alltså i en sorts mellanposition och kunde inte riktigt formulera en strategi för att lösa denna motsättning. Jag reagerade med trots – och slog bakut mot alla teorier, mål och tvångsplaner som ofta drevs igenom i ett uppifrånperspektiv. Varför kunde vi inte bara få vara ifred? I ett försök att skapa en sorts plattform för mig själv hittade jag på något som jag kallade ”Intuitionspedagogik” men jag tror inte att Birgerstam & co skulle ha känt igen sig i mina ganska omogna tankar. Det fanns olustiga drag av antiintellektualism och populism som jag inte är stolt över. Frågan är om boken skulle ha kunnat hjälpa mig att kommunicera mitt budskap? Nu blev det lite väl enkelt för motståndarna som ganska enkelt kunde avfärda mig.

Kanske skulle jag haft stor nytta av bokens inledande definitionsförsök där författarna försöker ringa in begreppet intuition. Jag kommer inte att kunna återge alla dimensioner och nyanser som är möjliga att urskilja, men tror att denna skapade polaritet mellan det vi kallar förnuft (varför tycker ingen att det är ett märkligt ord?) och intuition kan ge vissa ledtrådar till en förståelse av hur jag ser på min roll som lärarutbildare idag.

Intuition – Förnuft
Mångdimensionellt helhetstänkande – Endimensionellt aspektseende
Syntetiskt sammanhållande – Analytiskt sönderdelande
Strategi – Taktik
Handlingstänkande – Objektstänkande
Spontant tänkande – Viljestyrt tänlkande
Omedvetet implicit – Medvetet explicit
Emotionellt värderande tänkande – Neutralt tänkande
Fritt flytande uppmärksamhet – Fokuserad uppmärksamhet
Konkret situationsberoende tänkande – Abstrakt generellt tänkande
Erfarenhetsbaserat tänkande – Teoribaserat tänkande
Inifrån inlevande perspektiv – Utifrån betraktande perspektiv
Vist och omdömesfullt – Klokt och lärt
Estetiskt tänkande ?

I författargruppens utgångspunkter finns ett försök att skilja ut pedagogiska aspekter i ett lärande som är inspirerat av det intuitiva. Projektets mål har varit att pröva om det är möjligt att använda metoder flyttar tyngdpunket mot vänster i tabellen ovan. De lyfter fram följande arbetsformer och känslolägen:

∑ Sammansatta problem
∑ Problematiserande arbetsuppgifter
∑ Värdeladdade och provokativa arbetsuppgifter
∑ Meningsfulla och verklighetsrelaterade uppgifter
∑ Långsiktiga tolkningsbara mål
∑ Tillåtande klimat
∑ Inlevelse och delaktighet
∑ Lek, humor, sagor, konst och musik
∑ Balans arbete-vila
∑ Återkoppling till student
∑ Skilda uttrycksformer för upplevelser, tankar och värderingar (?)

Jag är osäker på om författarna menar att de tre kategorierna i den avslutande punkten bör särhållas i princip och vilka konsekvenser detta får för den holistiska grundsynen. Men sådana invändningar kommer vi att få leva med när vi släpper taget och ger oss ut i den osäkra farkost som det intuitiva utgör.

Jag föreställer mig att listan skulle kunna vara en alternativ utgångspunkt att utvärdera kurser. Ofta mäts måluppfyllelse och relevans utifrån dunkla utgångspunkter. Det som är möjligt att utvärdera är faktiskt studenten upplevelsen av det som har hänt under kursen. Ibland har lärandet skett på andra fält än det som beskrivs i kursplan. Listan utmanar tänkandet på kvantifierbara learning outcomes och öppnar dörren mot en diskussion om flow. När upplevs studierna som svåra, roliga och meningsfulla?

Huvudproblemen på en lärarutbildning borde vara att bekymra sig över vad det är en lärare behöver kunna och hur denna kunskap utvecklas. Idag löses problemet genom detaljerade utbildningsplaner och kursplaner som reducerar studentens bildningsresa till en uppsättning mål som ska uppnås och examineras. Risken är stor att denna utbildningskonstruktion uppmuntrar till ett instrumentellt beteende. Studenten lär sig skolkoden och tappar i värsta fall intresset för den egna utvecklingen.

Balansen mellan mellan rationalitet och intuition beskriver Birgerstam som ömtålig och betonar att det inte råder någon principiell motsättning. Frågan är snarare vem det är som hjälper vem? Rationaliteten största värde menar Birgerstam är ”att vara en hjälpreda åt intuitionen – och inte tvärtom” (a.a. , s.13). Jag förstår värdet att inte fastna i en ofruktbar polaritet – men menar att det är nödvändigt med ett tydliggörande av det intuitivas kompromisslöshet. Om vi beskriver känslor som något suspekt riskerar denna misstro att svämma över och reducera studenternas tilltro till sina erfarenheter.

Intuitionspedagogiken utmanar högskolans tradition på många plan. Framför allt är det betonandet av det komplexa som stör en rationell modern utbildningsdiskurs där mät- och bedömningsbarhet står i centrum. Behovet av generella kommunicerbara kriterier ställs mot beskrivning av lärande som en personlig akt. Från oreflekterad kunskapsreproduktion till ett sökande efter villkoren för kunskapsproduktion. Birgerstam ställer de viktiga – men ofta förbisedda frågorna:

∑ Vad är jag här för?
∑ Vart är jag på väg?
∑ Vad behöver jag kunna?
∑ Vad kan jag redan?
∑ Hur ser mina luckor ut?
∑ Vad förväntas av mig?
∑ Vad förväntar jag av mig själv?
∑ Vad är rimligt utifrån kursramar?

Dessa frågor vore högintressanta i en utbildningssituation där studenten har inflytande över innehåll och undervisningsformer. Om de i stället upplever sig som brickor i en utbildningsfabrik väcker frågorna antagligen olust.

Elisabet Malmström fördjupar frågeställningar kring begreppet tolkning och betonar människan som en meningsskapande varelse. Intuition är redskapet som förenar den studerandes aning om det kommande yrkets krav med en förhoppning om kontroll över det egna lärandet. Det självstyrda lärandet bygger på en tolkning av yrkets svårigheter och en avsikt att bemästra dessa.
Behaviorismens betonar betydelsen av att den studerande har kontroll vad som belönas i ett yttre system. Fenomenologin arbetar i stället med inre behov av att söka kunskap. Den inre drivkraften att förstå omvärlden och organisera erfarenheterna leder till en form av självreglerat lärande. Malmström reser frågan om det är möjligt att odla barns intuitiva förmåga och menar att det betonandet av läs- och skrivfärdigheter hotar den intuitiva förmågan. Respekten för det skrivna ordet är stor i högskolekulturen och jag tror att den Sokrates som Jesper Svenbro beskriver i Myrstigar skulle ha delat dessa farhågor. Den läsande blir alltid utsatt för en form av övergrepp och texten är till sin natur djupt auktoritär. Därför vill Sokrates inte skriva ner sina tankar – därför bör det skrivna ordets position som högsta kunskapsform ifrågasättas.

Boken har ett djärvt anslag och ställer krav på läsaren. Är detta ett utslag av låtsasradikalism och berömt s.k. flum? Är det möjligt att integrera intuitiva arbetsformer i en målrationell helhet? Riskerar vi att skapa ytterligare förvirring? Och till sist – vad händer om vi inte gör någonting…

Andra bloggar om: Bedömning, Lärarutbildning, Estetiska processer, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Förskola, Politik, Skola, Personligt, Utbildning,