Om att skjuta sig i foten

ork3.jpgNu beträder jag ett känsligt område och skriver försiktigt. Det handlar om hur Lärarutbildningen marknadsför sig och hur vi tilltalar blivande studenter.

Bakgrunden är att vårt huvudämne Barndoms-och ungdomsvetenskap (BUV) har nästan 500 sökande till 280 platser. Flera andra huvudämnen har svårigheter att fylla sina platser. Ur samhällets och lärarutbildningens perspektiv är det en bra idé om vi kan locka över en del av de studenter som inte får plats på BUV till andra huvudämnen. Men jag menar att det är förolämpande mot studenterna att i det brev som gått ut till alla studenter rikta den direkta uppmaningen:
Välj i stället huvudämnena Svenska i ett….o.s.v (här följer en uppräkning av de andra huvudämnen som riktar sig mot förskola och grundskolans tidigare år)

ork2.jpg

Det vore mer respektfullt att utgå ifrån att studenterna har gjort ett medvetet och klokt val. Rimligtvis har de studerat kursplaner, hemsida och diskuterat med kamrater som går utbildningen. De kanske har ansträngt sig för att få de betyg som krävs för att nå sitt mål. Då blir det underligt att utbildningsanordnaren uppmanar studenten att välja något annat!

Om vi sålde korv kanske det skulle gå att lura på kunden prinskorv i stället för falukorv (jag strök alla elakare liknelser) men här handlar det faktiskt om vuxna människors livsval!

Formuleringen är kränkande mot studenterna – men även mot oss som arbetar på BUV och framhärdar i tanken på att huvudämnet har nått sin framgång av egen kraft och att det finns en kvalitet som är värd att försvara och utveckla.

Det går inte lika bra med selleri!

Däremot hoppas jag att många blivande studenter kommer till Lärarutbildningens öppna hus den 20/8 kl 17.00 och jag tror att en hel del av de som inte fick plats på BUV kommer att finna sig väl tillrätta på andra huvudämnen.

Men vi ska erbjuda alternativ – inte uppmana till negativa val!

Genuspedagogik – hej vad det går!

Svenska dagbladet hyllar den nya genuspedagogiken – det gör inte jag.

cranach_judith.jpg

Det kommer en flod av handböcker (en till) som ska hjälpa pedagogerna att omsätta jämställdhetsutredningarnas retorik till praktiska tips. En del är oblygt normativa och upprättar nya ideal

  • Den tuffa flickan (Pippi)
  • Den känslige pojken (Alfons)

Med läroplanen i ryggen tågar personalen ut och styr och ställer i föräldrarnas livsvärldar.
– Vi har ett uppdrag att motverka traditionella könsrollsmönster och stereotypier.

Var det Lenin eller Mao som sa att man måste krossa ägg för att göra en omelett – eller hur var det nu om revolutionen som tebjudning? När det gäller barn är det inte så noga med den personliga integriteten. En kränkning mer eller mindre gör liksom ingen skillnad för de äppelkindade pedagogerna. De kämpar ju för en god sak!

Våra studenter får ibland i uppgift att göra observationer utifrån ett genusperspektiv och resultaten är ofta starkt bekräftande (tänk att det är så stor skillnad mellan pojkar och flickor) eller moraliserande (vi måste gömma allt som är könskodat som bollar, dockor, verktyg, pärlplattor o.s.v.) de kommer antagligen att älska dessa tipsböcker som gör barnen till objekt och uppfostran till projekt. Där de dessutom tilldelar sig själv en självklar plats bland de goda.

Jag lyssnade på Tina Rosenberg som var ganska förskräckt över den fyrkantiga människosynen som manifesteras i dessa uppfostringsprojekt. Det är bara förnamnet.

sko1.jpg

Samtidigt finns det också röster som försöker skapa en frihet i förhållandet mellan det gamla och det nya. Det kompetenta barnet skulle då kunna välja sin egen väg och konstruera något som inte självklart kan beskrivas som del av könsmaktsordning. Men denna teori är krävande eftersom vi då måste lita på barnet och låta det experimentera med ytterligheter. Våldslekar och sminkorgier blir en del av identitetsarbetet. Det kräver självförtroende hos pedagoger som går denna väg.

Jag blir generad när jag möter pedagoger som tror att valet mellan rosa och blått är en avgörande fråga. Upplevelsen av misslyckande när traditionella mönster tonar fram är en del av föräldraskapets prövningar. Att socialiseras innebär innebär alltid ett mått av imitation.

På högskolan råder en viss förvirring. Är vi en del av den traditionella likhetsfeminismen som intar en starkt moraliserande hållning och agerar som en utlöpare av den sociala ingenjörskonsten – eller finns det tendenser att närma sig frågan om genus utifrån en mer postmodern position?

Det innebär att se de förhatliga “rollerna” som lika sanna och viktiga som det där mystiska “jaget”. Då blir det inte självklart att det ena är falskt och det andra är äkta. Det största förtrycket blir att konstruera ett könsneutralt ideal och skuldbelägga allt som skulle kunna tolkas som könskodade aktiviteter.

Motsatser attraherar – skrämmer och lockar.

mj.jpg

Ibland försöker jag följa den feministiska debatten och blir förvånad över upprördheten kring stereotypier. En engelsk bok med titeln Dangerous book for boys väcker starka känslor. De goda råden till pojkar uppfattas som ett svårt övergrepp. Tanken på olikheter mellan barn är provocerande. I vuxenvärlden är toleransen större – eller är lusten att forma mer oblyg när det kommer till barn?

Jag känner igen ryggmärgsreflexerna från när vi gjorde Pojkaktiga sångböcker och många trodde att “det är sånger som bara pojkar får sjunga”. Ingenting kunde vara mer fel. Det är nästan tolv år sedan vi gav ut den första skivan och jag blir nästan nostalgisk. Hur tänkte vi?

bok.jpg

Jag minns att Svenska Dagbladet beklagade sig på ledarplats över den tilltagande våldsfixeringen i samhället (tio år senare fick jag ett underbart brev från Birgitta Kurtén Lindberg som sent omsider hade lyssnat på skivan tillsammans med sina barnbarn och blivit charmerad). Jag minns samtal från övre Norrland med grova mansröster som menade att det var på tiden att nån sa ifrån om fjolleriet. Jag har vaga minnen av att vi försökte öppna en diskussion om vilka ämnen som var möjliga att sjunga om. Idag när nappar och blöjor säljs med dödskallar på – ja då känns det besynnerligt avlägset.

bok2m.jpg

Tvåan var mer genomarbetad och hade nog ambitionen att verkligen ifrågasätta den kvinnliga maktutövningen på förskolan. Kanske lite väl djärvt och djupt. Häxan som metafor för den kontrollerande moderligheten – superhjältarna som redskap för identitetsarbete. Men vi spelar bra och historien hänger nästan ihop.

sangbok3.jpg

Den tredje skivan handlar om ensamhet och utsatthet. Värstingen Sonny som har förlorat tilltron till allt och alla men hittar någon form av gemenskap på pensionat Samuraj.

Det är nog dags att göra en ny skiva utifrån en manligt feministisk postmodernistisk position. Finns det?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Den kvittrande pedagogen

Jag har ofta undrat över var den ständigt glada pedagogen kommer ifrån. Ni vet hon som obekymrat kvittrar på och ställer retoriska frågor rakt ut i luften utan att någon gång bry sig om vad barnen vill eller behöver. Ett manipulativt monster som charmar och förför så länge alla lyder.

andy.jpg

Nu vet jag – Det är ett TV-program från sent femtital som bär skulden. I Andy Pandy leker Meta Velander med barnen på ett sätt som antagligen blev stilbildande för en generation av pedagoger som inte ville vara auktoritära – men som inte för ett ögonblick intresserade sig för hur barn tänker.

alva2.jpgJag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)

Ett arv att bryta – en tradition att begrava.

På sjuttiotalet försökte Barnstugeutredningen införa något som kallades dialogpedagogik. Det var ett svenskt påhitt som fick mycket kritik. Men jag saknar lite av naiviteten och nyfikenheten på barnets tankar. Få av dagens studenter känner till Paolo Freire och de flesta tror nog att befrielsepedagogik handlar om sex.

Däremot kvittrar många fortfarande på obesvärat.

På morgonteve pratar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors om att befria tanken och vikten av att förändra synen på utbildning. Det största hotet mot tankens utveckling menar han är auktoritetstro. Mitt nästa projekt borde vara att bygga ett antiauktoritärt filosofiskt spår inom lärarutbildningen (med tydliga lärandemål enligt Bolognamodellen).

Politik och ideologi är inte döda företeelser. De luktar bara lite konstigt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Läs- och skrivträning i förskola

Jag läser inte DN regelbundet och missade en godbit från ständigt denne Björklund.

Janne kommenterar på sin blogg och jag vill bara stå bredvid och heja på! Det är absurt och farligt om landets regering tror att språkutveckling enbart handlar om färdighetsträning, tester och sortering. Nervösa kommuner köper in paket som LUS och TRAS för att visa att de gör någonting mätbart.

la_lecture.jpg

För den som vill veta mer om Söderbergs tankar finns länkar till två filmer om Tidig läs- och skrivlek till höger under film. De är spännande och inspirerande (hoppas jag) men visar inte den enda eller viktigaste vägen till språklig utveckling. Leken, leken, leken…

I Malmö satsades länge på något som kallades “Språkförskolor”. Det var en uppenbar oförskämdhet mot stadens övriga förskolor.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

De tysta (tystade?) forskarna

piska.jpgNiklas Orrhenius sammanfattar diskussionen om betyg i dagens Sydsvenska på ett utomordentligt bra sätt.

En nära vän frågar efter att ha läst artikeln
– Om nu forskarna är så överens – varför syns och hörs de inte i debatten?

Förklaringsmodeller:

  1. De är blyga
  2. De vill inte riskera att förstöra sin trovärdighet genom att lämna det trygga vetenskapliga fältet
  3. De är fega och vill inte riskera att stöta sig med bidragsgivare
  4. De vill men bereds inte tillträde i debatten som styrs från DN och regeringskansli.

Jag lutar åt den senare teorin och fruktar även att forskningen marginaliseras ytterliggare genom att regeringen har övergått till enmansutredningar där s.k. experter levererar den politiskt beställd texten. Jag menar: vem är egentligen Hans Albin Larsson? Mannen som ska avgöra den svenska skolans framtid genom stadieindelningar och tidiga betyg!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

“Av akademiskt intresse…”

“Det är enbart av akademiskt intresse” – Så brukar sportjournalister beskriva matcher som är fullständigt betydelselösa. Alla medaljer är fördelade och ingen annan än de verkligt fanatiska skulle kunna tänka sig att slösa tid på att följa och beskriva evenemang som alla vet är meningslösa. Därför är det spännande att just den akademiska idrottsvetenskapen har fått 2,5 miljoner till sin verksamhet. Grattis!

skulptur.jpgJag googlade uttrycket och fann att Engels använde samma ord i ett brev till Bebel 1884 där han diskuterade revolutionens militära förutsättningar. Sportjournalisterna rör sig på historisk mark. Men Google ger lika många referenser till sidor där uttrycket används som om något är mycket viktigt.

Jag lever i två världar. På högskolan är akademin det högsta goda. Utvalda väktare försvarar kvaliteten mot oönskade angripare och i seminariernas slutna rum granskas vetenskapligheten utifrån stränga principer. Även om alla vet att vi inte vet någonting om verkligheten så är det ändå viktigt att inte veta något på rätt sätt. Denna ickekunskap måste vara underbyggd på ett korrekt sätt. Den postmoderna teoribildningen låter sig inte enkelt omsättas till metodik och didaktik. Allt är kontext, konstruktion och diskurs.

Samtidigt finns det en stark tilltro till att forskningen ska visa vägen. Björklund vill enbart ha evidensbaserade antimobbningsmetoder. Högskoleverket vill lösa professionsutbildningarnas problem genom fler lektorer och bättre examensarbeten. Till och med fack och arbetsgivare trallar med i denna våg av förhoppningar. Lärare måste få forska och rektorerna blir en sorts vetenskapliga ledare med minst magisterkompetens.

I denna världsbild representerar vetenskapen det rena – drömmen om att kunna beskriva något på ett objektivt sätt. Pedagogiken är dömd att befinna sig i ett normativt smutsigt rum. Alla tankar om hur man bör undervisa riskerar att avslöjas som tidsbundna och ofullständiga.

Skulpturen som står i lärarutbildningens entréhall heter Patterns of failure. Det gillar jag – vi som arbetar här borde tillbringa minst tio minuter per dag i meditation över det faktum att vi alltid kommer att misslyckas (åtminstone i någon betydelse) och att vi därför alltid kommer att tillhöra förlorarnas skara. Frågan är om vi lyckas bära detta förhållande med värdighet – eller om vi måste blåsa upp vår egen betydelse för att dölja ofullständigheten.

Folk brukar vara snabba att se symboliska fallosar i olika sammanhang. Denna jättepelare väcker andra associationer. Den kanske pekar på det ömkliga och sårbara i en manlig kultur. Ett monument över misslyckandet – går det att ens tänka sig?

Jag vet inte hur jag ska tolka det faktum att skulpturen har blivit smutsig och att den ska rengöras under sommaren. Det finns en underhållsplan för att vårda våra spår av misslyckande.

Bolognarationalitet och detaljerade kriterier gör att vi utbildare tvingas allt längre in i illusionen av kontroll. Utbildning är mer eller mindre kvalificerade gissningar om vad studenter behöver och krampaktiga försök att mäta detta på ett trovärdigt sätt.

Traditionen att se läraryrket som en form av hantverk är svag och dess försvarare i en utsatt position. Tyvärr är nog bilden av den rena akademin lika hotad. Högskolan är inte längre platsen för bildade samtal kring upphöjda ämnen.

Den verkliga mobbningen

Idag ropar alla på snabba åtgärder. Björklund vill skriva in vilka metoder som skolorna ska använda i skollagen. Forskarna ska ta fram underlag för program som är “evidensbaserade” (det betyder att metoden har fungerat på en skola i USA). Alla är överens om att det är viktig – alla är överens om att det är svårt.


Den största skillnaden tycks gå mellan dem som vill satsa på straff (flytta gärningsmännen) och de som tror på förebyggande åtgärder (livskunskap – värdegrundsarbete).

uglyducklinglge.jpg

Jag hör nog till den andra gruppen och mitt bidrag är en sång om utsatthet som jag vet har använts på skolor som har arbetat med utanförskap och mobbning. Det kanske är ett pekoral – men Richard Lindgren sjunger så vackert.

Det kan också vara så att ensamhet och ångest är en grundläggande känsla som är helt normal. Då blir det konstigt med alla dessa åtgärder som ska bota ett tillstånd som egentligen är själva utgångspunkten för livet. Du föds och dör ensam. Gemenskap är tillfällig. Kärlek är ingen rättighet. Livet är inte rättvist. Forgive and forget.

Ändå är det kanske möjligt att arbeta med relationer inom skolan. Jag måste bestämma mig för om jag tror att empati kan tränas fram. Om det finns en tradition att blunda för de verkliga övergrepp som sker – då är alla ansträngningar bra och alla juridiska försök att komma till rätta med problemet motiverade. Jag önskar att min tilltro till regeringens empati hade varit större. Nu skapar Jan Björklund ett system för konkurrens och sortering med ena handen och försöker trösta med den andra. Så gör en sann mobbare. Söndra och härska.

u8.jpg

Himlen gråter och fångvaktarna bekymrar sig över att fångarna är elaka mot varandra. Det kan vara så att skolan behöver mer luft.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det goda exemplet!

rb1.jpg

Ibland halkar jag ner i cynism och uppgivenhet. En kväll med ungdomarna från Rädda barnens musikprojekt botar mig den här gången. Fantastiska ledare och engagemang hos de skoltrötta eleverna som återfår glädjen genom att göra något de tror på. Och underbara tanter från Rädda barnen som skapar en värdig inramning – lite utanför det vanliga kommunala.

Till ensamhetens försvar

forskstor.jpg

Jag har varit på disputation. Min vän och kollega Fanny Jonsdottir har presenterat en omfattande kartläggning av små barns relationer. Läs hela avhandlingen här. Kort presentation här.

Fanny har ambitionen att beskriva och kategorisera barnens relationer i utanförskap, kamratskap och vänskap. Det är ett spännande ämne och möjligheten att förstå vad som kännetecknar barns relationer är lockande. Men – vad händer när man gör en sådan indelning? Går det att undvika normativitet? Finns det någon skillnad mellan självvald och påtvingad ensamhet?

Vi har en stark bild av att relationer är bra och leder till hälsa och studieframgångar. Utvecklingspsykologin är full av tankar om gemenskapens betydelse för harmonisk personlighetsutveckluing. Vi har lyft fram Vygotski och samlärandet som en överordnad tankefigur för lärande. KASAM betyder känsla av sammanhang och används som tankemodell för att förebygga problem i socialpsykologiska modeller.

Utanförskap är inte bra – det leder till depression och dåliga prestationer. Denna syn finns även i läroplan som ger personalen i uppdrag att skapa miljöer som gynnar goda relationer. Barnen tycks ha rätt till att vara omtyckta. Det blir då ett pedagogiskt misslyckande för personalen på de förskolor där det finns barn som inte blir valda. De har svikit sitt ansvar och gränsen mot kränkning och mobbning är hårfin.

Här uppstår mina problem – och jag är ändå i hög grad bärare av denna människosyn som hyllar relationer som det högsta goda. Jag har sett smärtan hos de barn som inte lyckas ta sig in i gruppen. Jag vet hur ont det gör för föräldrar som inser att deras barn inte är populära. Ändå vill jag att skola och förskola ska vara mindre besatta av relationer och gemenskap.

Förskolan bygger i viss mån på att människor är utbytbara. Personal och barn passerar förbi i ett ändlöst flöde. De befinner sig i samma rum och ibland lyckas de ha roligt tillsammans. Relationer byggs och löses upp. Alltför stor närhet betraktas som störande och hotar den allmänna trevligheten. Därför tror jag att en del barn väljer att ställa sig utanför detta. Tilliten är ömtålig och varje gång du öppnar dig riskerar du att bli sårad.

Jag tror på den ensamma människan. Vi föds och dör ensamma. Livet är en ljusglimt i ett evigt mörker. För att göra detta mindre outhärdligt klamrar vi oss fast vid varandra i ett försök att lindra den existentiella ensamheten. När jag som tonåring läste Hesses Stäppvargen var det som en befrielse. Ensamhet är ingen skam. Gemenskap är inget tvång. Du behöver inte vara populär för att vara värdefull. När du inser att andras uppskattning inte motsvarar den sanna bilden av ditt värde – först då är du fri.

Om det nu är viktigt…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Den manliga gemenskapen?

…hittade jag på stranden i Goa. Grabbgäng åker dit för att supa och vara tokiga på stranden. Fnissiga högar av machopojkar som har smitit från karriär och familj för att leva det vilda livet.

u10.jpg

Högtidligt poserande och blicken stolt mot kameran. I hembyn sitter mamman och planerar ett passande äktenskap för guldgossen.

u11.jpgFrågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.

Ungefär så måste världen ha sett ut för mina föräldrars generation på femtitalet.

Jag arbetade mycket med att konstruera en bild av manlighet när jag arbetade på förskola och gjorde en film med männen på Gubbabacken. De är ganska olika och äventyret är väl att dekonstruera samma manlighet utan tappa det som på något sätt vibrerar under ytan.

För alla som funderar över gåtan Zlatan kanske filmen om den kaxige fotbollsspelaren kan ge ledtrådar

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,