Sverigedemokraterna har haft kongress och försökt definiera svenskhet utifrån religion och kultur. Ett farligt, bisarrt och omöjligt projekt. Jimmie Åkesson lyckades dölja de värsta motsägelserna i debatten med Mona Sahlin och fick ta en del helt onödiga poäng.
Men går det att prata om svenskhet utan att hamna i rasistfällan? Stefan Wermelin har producerat en underbar radioserie om svensk humor . Monologen “den ensamma hunden” bör varje svensk kunna minst två repliker ur. (Länk från sidan ovan)
Där slutar min nationalism.
Men jag är öppen för andra tolkningar. Som att “Bilskolläraren” med Carl-Gustav Lindstedt och “Bunta ihop dom och slå ihjäl dom” med Lars Ekborg skulle kunna vara avgörande för förståelsen av vad som knyter samman vårt land.
Där den danska regeringen drev frågan om litterär kanon som en nationell identitetsfråga – där prövar jag tanken på att humorn är kärnan i självuppfattningen.
Vilka skämt bör varje svensk känna till? Vem skriver kursplanen till skolämnet?
1) Resor med moster Augusta – gästspel från dramaten på Hipp – varm sommarkväll – kvavt – fina platser på andra raden. Jag vaknar av att Ernst-Hugo Järegård står lutad över mig och spottar fram orden. Resten av salongen är bortkopplad – all energi är riktad mot mig. Jag fattar vinken och sätter mig upp.
Så ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.
Allt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.
Sanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?
…Ingegerd Tallberg Broman har skrivit två viktiga debattinlägg. Det ena tillsammans med Ingrid Pramling och Gunilla Dahlberg i 
Ibland lär man sig viktiga saker! Under min förskollärarutbildning mötte jag Stig Erberth. Han var biologilärare och visade mig skillnaden mellan mullvads- och sorkhögar. I en mullvadshög är hålet i mitten (eftersom mullvaden knuffar upp jorden) medan sorken gräver ut jorden bakåt – alltså hamnar hålet i sidan av högen. Dessa kunskaper ser jag som helt avgörande och alla som menar att fakta är ointressanta – de har inte varit i naturen med Stig och hört honom berätta om smådjurens fortplantning och avföring. Genom att sätta ord på företeelsen blir den verklig och gripbar.
När jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.
Tysta tankar 