Alla är överens om att skolan är viktig och att läraren är en historiskt betydelsefull person. När jag möter 320 nyantagna lärarstudenter vibrerar allvaret i luften. Det är en brokig skara från samhällets alla grupper, men de har två gemensamma egenskaper som hänger samman med läraryrkets utsatthet: de vill vill vara duktiga – de vill ha kontroll.
Som lärarutbildare måste jag förhålla mig till all denna duktighet och detta galopperande kontrollbehov – som ofta finns i exponentiellt koncentrerad form hos lärarutbildare. Ingen tycker om att ha fel eller erkänna att tillvaron är övermäktigt komplicerat – men jag tror att lärare hatar det mer än andra. Vår uppgift är att gestalta tillvaron som meningsfull och god. Inte kaotisk och slumpartat. Jag försöker att markera ett avstånd till denna perfektionism, men jag vill inte utsätta studenterna för onödig ångest.
Idag skulle jag introducera Malmö högskola nya Learning management system (LMS) och samlade 320 studenter i vår vackra aula för att visa den digitala teknikens möjligheter. Jag ville avdramatisera svårigheterna med att ladda upp filer och glädjen i att ge respons i avgränsade digitala forum.
Detta var också dagen då leverantören valde att uppdatera till en ny version av programmet och ingenting fungerade. Verkligen ingenting.
Varje lärares värsta mardröm är att vara beroende av en teknik som trilskas. Nu vet jag hur det känns att vara tvungen att hitta på – och känna 640 medlidsamma ögon som försöker trösta mig i eländet.
– Men Mats, vad ska vi göra om ingenting fungerar den dagen vi ska lämna in våra examinationsuppgifter, frågar en orolig student.
– Hmmmm, då får ni väl hitta på något, stammar jag och glömmer bort att min uppgift är att skapa trygghet genom att ha svar på allt.
Efteråt kommer en student fram och uppmuntrar mig:
– Detta var den bästa föreläsningen hittills. Jag har lärt mig att inte vara rädd för att saker inte ska bli som man har tänkt sig!
Sakta konstruerar vi en lärarroll som inte bygger på duktighet och kontroll. En dag ska jag våga möta min rädsla för att misslyckas utan att skämmas. Men då måste visionen som styr skolan formuleras i andra termer än effektivitet och mätbara mål. Så länge lärare finner sig i att vara syndabockar kommer vi antagligen att återskapa bilden av den gode läraren hos våra studenter. Jag letar efter en väg mellan de absurda kraven och den uppgivna cynismen.
Samtidigt väljer folkpartiet en ledare som har gett den beskäftiga tvärsäkerheten ett ansikte inom skolpolitiken. I DN (länk1 Länk2)väljer han att beskriva sig som “ödmjuk” – jag kan inte nog varna för personer som måste påpeka denna egenskap för sin omgivning. Förmågan att ge enkla svar på de svåra frågor hyllas i en svårt politiserad rapportering i en f.d. hedervärd tidningen.
Över hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.
Tysta tankar 