Jag har mött svensk skolas framtid…

Posted on August 27, 2007 by Editor

… i form av 320 nya lärarstudenter på Malmö Högskola. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa ambitioner.

Risken är stor att studenterna väntar sig både ett personligt bemötande och ett bekräftande förhållningssätt. Jag tror inte att vi alltid klarar av att leverera detta. I stället måste de hitta stöd hos varandra och en förtröstan i att deras studier har ett eget värde – även om inte vi lärare ser och berömmer prestationen.

Bolognaprocessen bygger på tydliga mål och neutral bedömning av examination. Våra behov av närhet, individualisering och relationer hotar ett sådant system. I teorin är det möjligt att vara både stödjande (formativ) och dömande (summativ) i sin responsgivning. Jag tvivlar.

Om Egyptens gräshoppor var många och hungriga – då är våra studenter betydligt färre, men förhoppningsvis minst lika mycket på hugget. Jag ser fram emot att se dem tugga i sig kurslitteraturen…

Andra bloggar om: Bedömning, Högskola, studentinflytande, Lärarutbildning, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Politik, Bologna

I gränssnittet mellan forskning och journalistik

Posted on August 24, 2007 by Editor

Forskare beskriver verkligheten med hög precision – men de är inte särskilt skickliga på att föra ut dessa bilder av hur det ser ut. Resultaten stannar ofta i avhandlingsform och livet går vidare.

I dagens Sydsvenska lyfter Fredrik Pålsson upp samma tema som behandlades under konferensen som Mångkontextuell barndomsgruppen anordnade. Anledningen är en antologi om modern barndom av Gunilla Halldén. (Länk till tidigare blogg) Och som genom ett trollslag finns plötsligt frågan om barndomens pedagogisering på allas läppar. Jag drömmer om att den kraften ska finnas i de vetenskapliga texterna oftare.

Jag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.

Min favorithistoria är fortfarande den om lille Sven som är på Zoo med sin klass och står blundande framför elefanterna. När fröken frågar varför säger han:

– Jag vet hur det blir när vi kommer till skolan – vi blir tvungna att rita det vi har sett!

På ett djupare plan måste vi börja fundera över var alla dessa planer för hur barn lär sig och utvecklas kommer ifrån. Den nervösa kunskapssynen som regeringen ger uttryck för kommer att få konsekvenser långt ner i åldrarna.

Lotsning och ledtrådssökning i Bologna

Posted on August 24, 2007 by Editor

Pedagogik är en mystisk vetenskap. Det finns en ful och en fin sida. Ibland samtidigt.

Landets högskolor har arbetat hårt med att skriva nya kursplaner under året. De har anpassats till Bolognaöverenskommelsen och den viktigast förändringen är att fokus numera ligger på tydlighet när det gäller lärandemål och examinationsformer. Målen ska skrivas på ett sådant sätt att de verkligen går att mäta och examinationsformerna ska verkligen korrespondera med målen. Det går alltså inte att ha stickprovstentor i disciplinerande syfte. Inte heller får vi anordna obligatoriska moment som inte är knutna till examination.

Studenten kan alltså i den bästa av alla världar välja bort föreläsningar och litteraturseminarium och fokusera på den egna kunskapsresan. Det som tidigare kunde kallas obligatorisk litteratur är idag att betrakta som exempel på redskap för lärande. De starka studenterna kommer att kunna utnyttja denna konstruktion för att vinna frihet och kvalitet.

För de svaga studenterna är det mer problematiskt. De kanske har klarat sig i 12 år i skolan genom att använda strategin ledtrådssökning. Vad vill läraren att jag ska läsa? Hur ska jag tänka? Vilka frågor kommer på provet? Lönar det sig att vara aktiv under diskussionen? Räcker det med att le?

På andra sidan staketet finns lärare som tillämpar strategin lotsning. Tidig tydlig respons och kraftfulla belöningar ger goda resultat. Behaviorismen är effektiv men har vissa mindre önskvärda konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen. Baksidan är studenter utvecklar ett starkt lärarberoende och det självständiga tänkandet riskerar att tyna bort. Undervisningen blir inte “högskolemässig” (vad nu det är…)

Så nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.

Alternativet är att se svaga studenterna gå vilse i frihetens rike och hoppas att de lär sig studieteknik den hårda vägen. Utmaningen för oss pedagoger är att erbjuda stöd på ett sätt som inte upplevs som kontrollerande. Vacker tanke.

P.S. Bilden överst är från domen i Sienna – det ligger ganska nära Bologna. Min gissning är att pedagogiken hamnar ungefär där. Close enough.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik

Den normativa icke-rollen?

Posted on August 23, 2007 by Editor

Idag har jag nästan varit på konferens . Mångkontextuell barndom – ett forskningsprojekt om skola, fritid och familj i förändring och gränsöverskridande ordnar en nätverksträff för forskare om barn och barndom. Ett späckat program med många intressanta föreläsare.

Jag fick lära mig ett nytt ord: ”feministisk omsorgsetik” som enligt Gunilla Halldén betyder att omsorgsgivaren är medveten om att det kan uppstå en passiviserande effekt. Hmmm – hur blev den tanken feministisk?

Mer provocerande är kanske Tomas Saars bilder av normaliseringsprocessen av pojkar. Nu för tiden är den korrekta terminologin ”normflöden” för att beskriva hur det går till. Jag tror att det är ett försök att distansera sig från en begreppsvärld där normerna kommer uppifrån. De uppstår och konstrueras i vardagens möten.

Frågan är då om det är möjligt att distansera sig ifrån den moraliserande grundton som länge har präglat genusforskningen. De förfasande utropen då något genuskodat mönster upptäcks upplever jag som – ja och nu vet jag verkligen inte om ordet är särskilt väl valt – sjåpiga.

Pojkar som bryter rollmönster beskrivs som offer och utsatta för samhällets förtryck. Den onda normaliteten hotar att marginalisera dem och sagan brukar sluta med att de ger efter för trycket och återförs till den traditionella och trygga manligheten. Jag ser denna mytologisering av processen som delvis falsk. Ett kompetent barn kan pröva handlingar och därefter välja någon form av mönster eller roll som känns rätt. Det är naturligtvis inget fritt val – men det är inte givet att kampen förs mellan det onda (stereotypin) och det goda (inga mönster).

Historieskrivningen kring mjukismannen följer samma mönster. De stackarna ville liksom hitta sina mjuka sidor men orkade inte stå emot trycket från alla manlighetsnormer. Jag känner inte igen mig i beskrivningen.

Riktiga män citerar Gudfadern:
– I´ve tried to move out – but it pulled me back!!!!

“Skamvrån gjorde oss till robusta medborgare”

Posted on August 22, 2007 by Editor

I den överhettade skoldebattens tid är det svårt att förstå vad som är ironi. Richard Swartz testar gränserna i Svd och jag har ingen aning om ifall han menar allvar. Min teori är att han började skriva med en bestämd tanke men att krönikan förändrades efter hand. Så kan det gå när alla åsikter är möjliga. En förenkling är så god som en annan.

I DN bekymrar sig en forskare för de begåvade barnens behov. Teorierna korsar varandra. Behöver de mer krav – eller behöver de få vara i fred. Att skolan är tråkig är en upplevelse som drabbar alla; jag ser inte att en detaljstyrd skkola skulle bli mer utmanande för de duktiga.

Skolutveckling – You can´t touch this!

Posted on August 21, 2007 by Editor

Lärarutbildningen har en lång tradition av att representera makten och det rätta tänkandet. Första gången jag kom ut som mentor på VFT-besök (det som tidigare hette metodiklärare på praktikbesök) neg de äldre lärarinnorna när jag presenterade mig. Sedan kunde det bli lite underlig stämning när de förstod att jag hade mina rötter i förskolan – men det fanns ett drag av mystik och makt i att representera staten.

Många hoppades på något som kallades skolutveckling och diskussionen fördes gärna i neutrala termer som:

Höja kvalitén
Öka måluppfyllelsen
Värdegrundsarbete
Demokratimål
Mera kunskaper

Mer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.

Vi lärarutbildare kunde gå ut på skolor och förfasa oss över pedagoger som arbetade traditionellt, behaviouristiskt, förmedlingspedagogiskt och ämnesuppdelat. De hade inte sett ljuset – men våra fortbildningar skulle säkert skingra dimmorna. Mentorsbesöken var inte bara ett tillfälle att diskutera studenters utveckling. De kunde också uppfattas som en dold inspektion och ett försäljningstillfälle av normativ fortbildning.

Nu ritas kartan om snabbt. Lärarutbildningen är den ultimata syndabocken för skolans alla problem och lösningen är TYDLIGHET. Den mångtydiga reflektionen riskerar att förskjuta fokuset från de mätbara resultaten. Drömmen om att få representera någon form av evig sanning har kraschat mot folkpartiets aggressiva utbildningspolitik. Det är nog nödvändigt – men finns det några nyanser?

Går det att hitta någon form av samsyn i frågan om vad skolutveckling egentligen är? Underligt nog tycks mötet mellan Lärarutbildning, lokala politiker, fackliga organisationer, kommuntjänstemän, rektorer och lärare präglas av tillförsikt och ömsesidigt förtroende.

Idag minskar respekten för lärarutbildningen som visdomstempel och skolutvecklingen präglas av försök att skapa egna lösningar med högskolan som samtalspartner. Tankesmedjor är ett exempel. Lärarna vet all verklig förändring måste komma underifrån. Decentraliseringen, som ibland fastnade på kommunhusnivå, är möjlig – om vi verkligen tror på lärarkårens professionalitet.

Alternativet är centralism, detaljstyrning, ämnesrigiditet, åldersuppdelningar, mätkultur och en avprofessionalisering av lärarkåren.

Höstens fortbildningssatsningsatsning Lärarlyftet fokuserar på lärarens individuella färdigheter: Ämnesteori, ämnesdidaktik och formell behörighet. Jag är orolig för att den mest centrala lärarkompetensen i framtidens skola kommer att vara lydnad och osjälvständighet. Ur mitt skolutvecklingsperspektiv är detta en katastrof. Barnen kommer att möta rädda och detaljstyrda lärare – jagade av centrala prov och betygskriterier.

Bilden av en skolutveckling där barn, föräldrar och lärare formar sin skola förlöjligas som flum.

Jag säger som MC Hammer:
– You can´t touch this!

Under tiden fortsätter rektorerna att kämpa mot nedskärningar.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, Värdegrund, Normativitet, Förskola, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik, folkpartiet, Franke, skolutveckling

Kan vi sålla bland samtalsämnena?

Posted on August 21, 2007 by Editor

Jag skulle gärna ha skrivit denna krönika som beskriver problemet med dagens samtalsklimat (i Kanada). Det måste finnas något annat än resor och heminredning att diskutera.

Till listan av förbjudna ämne skulle jag vilja lägga gnäll om hur dålig dagens skola är – och hur bra allt var på den tiden då vi fick betyg i årskurs 1. (och vi ska inte tala om den underbara realskolan!!!!)

Problemet blir kanske att därefter hitta ämnen (och vänner) som lever upp till mina krav…

Den modiga lärarutbildningsutredaren?

Posted on August 20, 2007 by Editor

Regeringen (läs folkpartiet) har utsett Sigbrit Franke till ensamutredare av lärarutbildningens framtid. (Wikipedias okritiska presentation skulle man kunna diskutera) Det är antagligen ett både lätt och svårt uppdrag.

Lätt i betydelsen att direktiven är så detaljerade att varje form av självständigt tänkande är uteslutet.

Svårt i den mening att utredaren ska ge vetenskaplig legitimitet åt ganska extrema påfund som saknar förankring i stora delar av det pedagogiska vetenskapsamhället. Se länk om utredarens mod.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte stöta sig med makten i onödan. Kritiken mot lärarutbildningen har tidigare varit ytterst ytlig och svagt underbyggd. Det har byggt på traditionella kriterier och inte förstått problemet med professionsutbildning i stor skala inom akademins ramar.

Den breddade rekryteringen med nya och stora studentgrupper skapar en situation som utmanar de traditionella hierarkierna. Risken finns att vi på lösa grunder sorterar bort invandrare, män och arbetarbarn från högskolan – just de grupper som kanske skulle kunna förnya svensk skola.

Lösningen är knappast mer engelsk litteratur eller högre professorstäthet. HSV har plockat billiga poäng på svaga underlag och belöningen är ett mandat att föra ut Fp:s politik. För oss som ska administrera detta är risken för ryckighet överhängande.

Idag har jag diskuterat helhetssynens betydelse med nyantagna studenter på Öppet hus på Lärarutbildningen i Malmö. Många vill gärna ha en examen med dubbel åldersinriktning mot förskola och grundskolans tidigare år. De argumenterar klokt och menar att det finns generaliserbara kunskaper och färdigheter.

I regeringens värld är allt ämnes- och åldersspecifikt. 15 år av integrationssträvande mellan olika verksamheter är hotat. Den respekt som idag växer mellan olika lärargrupper väljer regeringen att sätta på spel.

Skolan är viktig – där satsas pengar på lärarfortbildning. Stora barn = hög status i form av pedagogik och ämneskunskaper.

Förskolan förs i värsta fall över till familjepolitiken. Läroplaner var en parantes i historien. Små barn = Låg status i form av förkortade utbildningar.

Himlen gråter.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, Normativitet, Malmö, Skola, Personligt, Utbildning, Politik, Franke, Folkpartiet

Öppet hus – att sälja en framtid?

Posted on August 20, 2007 by Editor

Idag har Lärarutbildningen på Malmö högskola öppet hus. Vi som ordnar aktiviteten har vissa förhoppningar om att kunna tränga igenom malmöfestivalens brus och locka till oss blivande studenter. Vi har även vaga tankar om vad det är för personer som kommer och vad det är för frågor de ställer.

Idealbesökaren är en person som vi lyckas motivera att under 3,5 år investera tid, arbete och pengar för att bli en del av svenskt utbildningsväsen. Hur ser denne person ut? Hur går det till när människor väljer framtid?

Vi vet bara att en högskola måste synas för att finnas till på dagens utbildningsmarknad. Konkurrensen från högkonjunkturen gör att dagens studenter väger ansträngning mot vinster. Det verkar rimligt.

När vi diskuterar upplägg försöker vi definiera målgrupp och strategi.

Vi bör informera om verkliga förhållanden. Är du behörig? Kommer det att finnas jobb? Vad tjänar en lärare?

Vi bör försöka beskriva utbildningen i positiva ord. Här är vackert, trevligt, lugnt, intressant, utmanande – och du kommer att ha 3,5 roliga och utvecklande år med massor av nya vänner. Frågan om den utbildningens detaljerade utformning – hmmm – nja, kursplaner kanske inte är så lockande vid ett sådant här tillfälle. Samtidigt tycks dagens ungdomar vara kräsna konsumenter som fattar beslut efter moget övervägande. Det lönar sig nog inte att ljuga.

En arbetskamrat gissade att det även kommer att dyka upp studenter som redan är antagna, men nyfikna på vad det är de har sökt till. Strategin är då att inte skrämmas. Det kommer att gå bra – här finns mat, toaletter och vänliga lärare.

På ett djupare plan måste vi ställa oss frågan varför någon skulle vilja bli lärare i världens mest utskällda skola. Vi har en utbildningsminister som inte missar något tillfälle att håna skolan och en opposition som försöker distansera sig från tidigare beslut. Det känns avlägset att försöka vifta med Olof Palmes ord “Skolan är en spjutspets mot framtiden”. Jag är inte säker på att ett sådant slagord har en rekryterande effekt. Men det är inte ett vanligt jobb – de moraliska kraven är stora.

Forskare pekar på att dagens studenter inte enbart ser på utbildning som ett nödvändigt ont inför framtida belöningar. Studietiden bör också i någon mening vara lustfylld.
– Annars pallar man inte!
Frågan är hur vi lovar detta utan att devalvera utbildningens status? Hur kul får det vara?

Mitt svar är: Hur kul som helst!

Andra bloggar om: Högskola, studentinflytande, Lärarutbildning, Malmö, Skola, Utbildning, Politik

Lucifereffekten – vi och dom

Posted on August 18, 2007 by Editor

Min favoritkognitionsforskare Peter Gärdenfors (hur pompöst är det att ha en favoritakademiker inom varje fält???) har skrivit en spännande understreckare i SvD den 18/8. Den handlar om Lucifereffekten och människans (och djurens) behov av att dela in våra liv i Vi och Dom.

Varje gemenskap tycks ha en svart sida av bristande empati gentemot de grupper som befinner sig utanför gränsen och Lucifereffekten är ett annat ord för upptäckten att vår humanitet är ett tunt islager vänlighet ovanpå brunnar av möjlig ondska. (puh – metaforen gick ihop!)

Alla deklarationer om mänskliga rättigheter och värdegrunder bygger på att vi vill ta ansvar för alla människor, oberoende av deras tilltillhörighet. En obehaglig tolkning av forskningsresultaten skulle vara att denna solidaritet är en biologisk anomali.

Ett mer uppmuntrande sätt att se på frågan är att betona behovet av överenskommelser – eftersom vår natur är så svart och människans historia ett svart hål av ondska och konflikter

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Högskola, Värdegrund, Normativitet, Utbildning, Skola, Personligt, Politik, kognition, moral, etik, ondska

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Lärarutbildning