Att vara lärare innebär många möten och ibland undrar jag vem alla dessa studenter är som flimrar förbi i listor och vid föreläsningar. Namn, ansikten och bakom bokstäverna liv fyllda av erfarenheter och förhoppningar.
Jag använder wordle för att synliggöra dem och försöker se mönster i molnet av namn.
Nästa steg är att jag försöker koppla samman namnen med de sociologiska moln som Palme och Broady använder för att beskriva olika studentgrupper.
Kulturutredningen sågar förslaget om att estetiska ämnen stryks som obligatorium i gymnasiet.
”Detta skulle enligt vår uppfattning kunna få allvarliga konsekvenser för gymnasiets förmåga att förmedla estetisk kompetens till alla elever”, skriver Kulturutredningen i sitt betänkande som presenterades på torsdagen.
Jag har tidigare skrivit kritiskt om Lärarutbildningsutredningen HUT:s syn på IT och genus. När det gäller det estetiska fältet är bristen på engagemang och kunskap om möjligt ännu mer himlaskriande.
Det ska bli spännande att se om alliansen kan sy ihop en skol- och kulturpolitik av detta. När Björklund vill förstatliga skolan väljer kulturministern Lena Liljeroth att presentera en utredning som förespråkar ökat kommunalt ansvarstagande.
Sanna Rayman tar upp viktiga problem inom SFI-undervisningen men kan naturligtvis inte avhålla sig från en sällsynt slapp eftersläng:
Som vanligt alltså. Alla vägar leder till lärarutbildningen, denna kunskapens sorgebarns moder.
Denna gången gäller kritiken “försörjningen” – alltså mängden lärare som examineras ut. Det är en komplicerad fråga att avpassa antalet platser till antalet sökande och ett förväntat behov. En stor grupp obehöriga befolkar idag SFI.
Jan Björklund driver hos K G Bergström förstatligandet av skolan som en kommande folkpartistisk valfråga och det är med ganska rundahänta löften om höjda löner och ökad status han försöker locka väljare.
Jag, som är statligt anställd vid en högskola, vet att det finns en hel del kommunanställda lågstadielärare som genom generösa påslag vid kommunaliseringen fortfarande befinner sig högt över min löneposition. Vilka pengar är det Björklund tänker använda för framtida löneökningar?
Dessutom är jag nyfiken på hur han ser på de lärare som arbetar inom förskola och fritidshem? Omfattas de också av denna plötsliga generositet?
Troligen inte – troligen aldrig på tiden…
Läraryrkets status är komplicerad fråga. Förenklingsminister Björklund är inte lämpad att ta hand om den. Lärarutbildningsutredningen HUT:s allmänna och förvirrade tankar om statushöjning genom tester och höjda krav är inte ägnade att höja förtroendet för en regering som har gjort den ofrivilliga komiken till sin egen konstart.
När andra grupper beskriver status som en form av personlig frihet, flexibilitet och autonomi – då tror fp att vägen mot professionalitet går genom detaljstyrning, kontroll och hierarkier.
Spåren från Postverket, Televerket och Statens Järnvägar förskräcker. Utförsäljning och slakt är väl ord som först dyker upp – snarare än långsiktig välskött verksamhet.
Jag arbetar med att försöka rekrytera män till skolans värld men det är en svår uppgift. Om jag talar om vad det är för kvaliteter som männen förväntas tillföra riskerar det att bli fördomsfullt och nedlåtande mot de kvinnliga kollegerna.
Hos Killfröken hittade jag en bra gestaltning av något som jag i brist på annat kallar “ett manligt perspektiv på dans”
P2 har sänt fem långa program om Herbert von Karajan (länk) och jag har motvilligt låtit mig dragas in i kulten av 1900-talet störste personlighet inom den klassiska musikindustrin. Många röster har försökt beskriva hans storhet, men jag är fortfarande inte helt övertygad – kanske handlar det mer om marknadsföring än verklig kvalitet?
I det femte avsnittet diskuteras idealet med exakt dirigering. Om målet är att få alla musikerna i en symfoniorkester att spela fullständigt synkroniserat måste dirigenten inse att han inte kan uppnå detta genom styrning. Det fungerar alltså inte att använda dirigentpinnen – synintrycken ger inte musikerna den trygghet de behöver för att våga spela inifrån.
Det verkliga samspelet uppstår när dirigenten lägger en tydlig grund för pulsen – men markerar att musikerna måste förlita sig på varandra. De måste lyssna på helheten. I det samspelet växer den vackraste musiken fram. Det är inte rädslan att spela fel som driver musikerna. De vill vara en del av orkestern.
Karajan tycks ofta ha haft en ganska tillbakadragen roll som dirigent. Små parallella rörelser “som om om han modellerade något” och ibland menade en kännare att han viftade helt mot takten “för att tvinga musikerna att lyssna på varandra i stället för att stirra på dirigenten”.
Ofta blundade Karajan samtidigt som han dirigerade. Effekten när han någon gång tittade var stark. Då förstod alla att här gällde det att skärpa sig.
Och nu tänker jag att detta har något med läraryrket att göra. Ett auktoritärt ledarskap blir i längden ett kvalitetsproblem.
Relationer verkar med musikerna verkar ha varit mycket distanserade. Konsertmästaren i Berlins symfonikerna hade efter 30 års nära samarbete samtalat med Karajan utanför orkestersalen en (1) gång.
Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av Lärarutbildningsutredningen och det som från början såg ut att bli en jämn och underhållande match håller på att urarta till rena slakten. Någon borde kasta in handduken nu innan utredningens alla brister avslöjas i Riksdagen. För det går väl inte att bygga en proposition på ett så här undermåligt underlag?
Den didaktik som intresserar sig för hur lärare väljer innehåll i konkreta klassrumssituationer eller hur innehållsliga och formmässiga val av abstraktionsnivåer i förhållande till elevens möjligheter att lära och förstå – den typen av didaktik finns inte alls representerad i förslaget.
Det är fler än jag som har svårt att förstå HUT:s tolkning av IT. På landets lärarutbildningar sitter grupper och försöker remissvara på något som inte hänger ihop samtidigt som vi inte vill förstöra våra chanser inför ansökningar om examensrättigheter genom att vara respektlösa.
Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan. Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.
1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:
statusberoende
lönefixerade
ämnesromantiker
flexibilitetslängtande
omsorgsovilliga
skolutvecklingsmotståndare (för många möten)
Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.
2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.
Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.
Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.
Tänkt scenario Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:
1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.
2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende
3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.
4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.
5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.
6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.
Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…
Ringvälten är en personlig favorit bland jordbruksmaskiner. Mina kunskaper är ytliga och fragmentariska – men till skillnad från skivharven som krossar och luckrar upp jorden tror jag att ringvälten har som främsta funktion att bryta kapillärkrafterna i jorden. Genom att bearbeta jorden med ringvält efter harvning och sådd behövs det mindre ogräsbekämpningsmedel. Fukten stannar kvar vid ytan och försvinner inte ner i osynliga kanaler.
Om vi nu beskriver skolan som en kulturaktivitet och tar fasta på den latinska betydelsen av cultura som odling – då öppnar sig ett fält av oväntade metaforer för det som vi vill ska hända i undervisningen. En uppenbar fara i denna liknelse är att barnet tilldelas en passiv roll i processen och den aktive bonden blir den som plöjer, harvar, gödslar, sår och ogräsbekämpar – på samma sätt som läraren planerar, organiserar, motiverar, bedömer och belönar barnets framsteg.
Samtidigt är det något i liknelsen som lockar mig och jag tror det är upplevelsen av oförutsägbarhet. Bonden som har gjort allt rätt och ändå tvingas se utsädet torka bort måste orka ta nya tag nästa år. På samma sätt tvingas en klok lärare inse att allt inte går att planera fram. Misslyckandet är en del av jobbet. Barnen och naturen följer sina egna lagar. Vi kan välja att lägga vår energi på att förbanna vädret eller barnens hemmiljöer – men jag rekommenderar en mer fördragsam hållning.
När det gäller undervisning tror jag att vi ofta missar det moment som jag numera kallar ringvältning – en sorts beredning av ytan som gör att det uppstår bra förutsättningar för växande.
Tysta tankar 
