Det är inte så länge sedan pedagogik och psykologi var samma ämne. Pedagogiken hämtade sin auktoritet från experimentell psykologi och genom vetenskapliga studier fanns det starka förväntningar på att kunna bevisa vilken undervisningsmetod som egentligen var bäst. 60- och 70-talets läromedel var uppfyllda av detta starka självförtroende på att genom djupa psykologiska kunskaper hitta “det rätta” – metoden som passar för alla barn.

Sedan dess har en del hänt. Samhället har utvecklats mot större heterogenitet och det är svårare att odla myten om det neutrala barnet som följer normala utvecklingskurvor eller befinner sig på väl definierade och avgränsade stadier. Det finns en ökad medvetenhet om olikheter och individualiserad undervisning utifrån lärandestil breder ut sig i klassrummen. Lärarens auktoritet när det gäller hur barnet tänker och lär sig är ifrågasatt från olika håll. Yrket har kanske blivit en aning mindre tekniskt och allt  fler talar om mötets betydelse.

Samtidigt finns det en längtan efter stadig grund. När politiker blir allt mer påstridiga och klåfingriga måste lärarna bli skickligare på att motivera sina val utifrån ett barnperspektiv.
– Vilka behov har barn?
– Hur ska vi förstå barn?
Risken finns annars att det finns politiker som verkligen tror på målstyrningen och att det räcker med att peka och hota!

Mitt eget förhållande till ämnet är problematiskt. Jag minns under min första lektion på gymnasiet hur jag trodde att läraren hade någon form av mystisk förmåga att se in i min hjärna och avläsa mina tankar.

Psykoanalysen har präglat stora delar av 1900-talets kultur och jag har svårt att ta de på allvar som menar att Freud hade fel och blivit omodern. Jo – han ska naturligtvis läsas som ett barn av sin tid, men som inspiratör när det gäller att se människan som ett äventyr är han fortfarande oöverträffad. Vi är inte herrar i vårt eget hus och den förolämpningen har inte blivit mindre intressant.

Nu breder beteendepsykologin ut sig och i Nannyakutens fotspår är det allt mer rumsrent att tala om belöning och bestraffning. Ingen ifrågasätter effektiviteten – det är biverkningarna som är problemet.

Jag ska inte göra en genomgång – men funderar över vad som är viktigt för en lärare att kunna. Räcker det med att kunna sätta namn på teorier – eller bör man även kunna använda dessa som redskap för att analysera och förstå vad som händer i mötet mellan människor? Då kanske vi inte kan behandla psykologi som en anekdot – det räcker inte att ha kunskap om psykologi. Vi måste även utbilda studenterna i färdigheten psykologi.

Fast nu tog jag det nog ett steg för långt.

Sen återstår svårigheterna att hitta en bok som lyckas förena psykologins motstridiga traditioner på ett sådant sätt att dess olika försvarare blir nöjda. Dessutom ska vi försöka övertyga studenterna om att det som står i böckerna är vetenskapligt – samtidigt som det är ganska tydligt att det finns en djup och allvarlig konflikt inom ämnet. Alla kan inte ha rätt och här gäller det att välja en förklaringsmodell som passar…

Min oro handlar nog till sist att vi använder en retorik som hyllar kritiskt och självständigt tänkande, men för att kunna göra upp  med något krävs djupa kunskaper. När  studenterna ska jämföra Piaget och Vygotskij är det en ganska orimlig uppgift om inte grunderna finns. För att förstå  Dion Sommers kritik av den traditionella utvecklingspsykologin bör man först ha tagit sig in i den. Risken är stor att de svarar: så som de tror att vi vill att de ska svara…