Jag läser Skolverkets Redovisning av uppdrag om Förslag till förtydliganden i förskolans läroplan – Delrapport och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det finns formuleringar som antyder att Skolverket inte vill spela med i den pedagogisering av barndomen som regeringen vill driva igenom, men Skolverket är naturligtvis en lydig myndighet
Förändringarna i läroplanen ska syfta till att förstärka förskolans pedagogiska uppdrag och leda till en ambitionshöjning i verksamheterna.
Vad är det för låga ambitioner som åsyftas? Vilka undersökningar har avslöjat dessa brister? Går pedagogerna och slöar?
I uppdraget anges som skäl för detta att förskolans potential att stimulera barns naturliga lust att lära inte har utnyttjats fullt ut.
Jag undrar över begreppet “naturlig lust att lära”? Finns det en “onaturlig lust att lära” som har spelat pedagogerna ett spratt
Förskolan ska i högre utsträckning än i dag ge tidig pedagogisk stimulans för barns språkliga och matematiska utveckling
Varför tror jag att detta innebär styrning mot strukturerad lektionsliknande undervisning? Jag måste återvinna min tro på myndigheternas ord. Fortsättningen antyder att författarna hör min oro och försöker avstyra den.
Samtidigt understryks att grundläggande förskolepedagogiska principer ska ligga fast.Detta innebär att synen på sambandet mellan pedagogik och omsorg ska kvarstå. En hörnsten i förskolans uppdrag är att erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet i den dagliga verksamheten.
Och nu känns det nästan tryggt.
Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
Tysta tankar 