Detta trodde jag inte skulle ske. Men erbjudandet från förlaget Bakhåll är alldeles för bra för att låta bli och jag ingår numera i något som kallas kärntruppen.
I det generösa introduktionspaketet ingår bland annat en introduktion till Kafkas författarskap som är lysande.
Kanske är det den klassiska novellen Förvandlingen som känns mest drabbande. Jag går och lägger mig som en ganska engagerad och kreativ universitetsadjunkt och vaknar som – en skalbagge?
Antagligen kommer jag att läsa om de samlade skrifterna i den nyöversättning som har fått lysande kritik.
Det känns bra att kunna sätta ord på den ansträngda situationen inom lärarutbildningen och Kafka är alltid aktuell. Och fruktansvärt rolig!
Jag går på kvällspromenad genom en stad där affärerna har stängt och kunderna återvänt till förorterna. Skyltdockorna vilar sig och det finns något inåtvänt i poserna som lockar mig.
Den senaste tidens oro och krav på handlande har gjort mig en smula trött. Kanske skulle man söka jobb som skyltdocka? En odisputerad sådan.
Stämningen på jobbet är en aning spänd. Logiken bakom de s.k. turordningskretsarna visar sig vara helt obefintlig och enligt de centrala personalhandläggarna är det centrala begreppet “arbetsbrist” enbart en teknisk och juridisk term som i stort sett låter arbetsgivaren byta ut vem som helst.
Det är bra när åsikter renodlas. Den duktige läraren, engagerade handledaren och stridbare LR-fackrepresentanten Lars Hemzelius ger Folkpartiets skolpolitik både ansikte och underkropp i en debattartikel i Sydsvenskan. Läs och gråt!
På samma sätt lyckas Anna Anka ge röst åt en riktigt reaktionär kvinnosyn och det är väl bara att gratulera KD som har fått ett representativt språkrör. Konstigt nog tycks kvinnoförbundet tveka inför en del av Ankas åsikter.
Det har varit en spännande vecka och jag har träffat alla våra 330 nya studenter i mindre grupper. De är fortfarande fulla av entusiasm och kastar sig in i övningar som jag trodde skulle vara svåra och utmanande. Under två lektionstimmar lyckas vi nästan förtränga de sidor av utbildningen som handlar om prestation, sortering och bedömning.
Jag bläddrar i Björkvolds bok Den musiska människan och häpnar över hur väl han lyckats beskriva skillnaden mellan barnkultur och skolkultur. Frågan är om det finns utrymme för ett barnkulturellt perspektiv inom den lärarutbildning vi håller på att skapa? Varslen slår tungt mot lärare med inriktning mot bild och musik.
På måndag ska jag föreläsa om musikens betydelse för människans utveckling. Det är ett ganska stort ämne och jag är en aning orolig över att ha för många infall. Tidigare var jag mest intresserad av frågan om “Musiken är ett medel för lärande – eller ett mål i sig?”
Det känns som en aning sofistikerad frågeställning. Idag handlar det snarare om huruvida finns utrymme för musik över huvud taget.
Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå vilka tankar som ligger bakom inplaceringen av kurser på avancerad nivå i en grundutbildning. Tyvärr har jag inte blivit klokare och menar att det är ett patetiskt och farligt försök att öka en utbildnings status genom att skruva upp kravnivån utan att fundera över vilka studenterna är och var de befinner sig i sin utveckling mot läraryrket. Utan resurser blir det bara ett försåtligt sätt att sortera bort de studenter som inte passar in i akademiseringen.
Den som har försökt vrida ett snurrande cykelhjul vet vad jag talar om. Det finns en inneboende kraft i rörelsen som inte låter sig styras av proklamationer.
Jag läser på Skolporten om en ny avhandling av Joakim Krantz som diskuterar den politiska styrningen av Lärarutbildningen:
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– I botten av den här kritiken ligger en politisk misstro mot lärare och lärarutbildare och de anspråk som riktas mot dem går ut på att de ska uppvisa engagemang och lojalitet mot den politiska styrningen. Lärarna måste hela tiden visa på effekter och resultat, vilket leder till att deras professionella självständighet begränsas. I de självutvärderingar som lärarutbildningen gör ligger hotet om att förlora examensrätten och skvalpar. Det blir väldigt tydligt att myndigheterna använder examensrätten som ett maktmedel och det här leder till att självutvärderingarna mer handlar om att visa sig duktig än att hitta vägar till utveckling.
Det flyger många nya ord i luften och ibland använder vi dem en aning lättvindigt.
Dagens projekt är att förstå hur termin sex på en lärarutbildning kan beskrivas som “avancerad nivå”. Så här skriver samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund:
Grundnivån omfattar tre års studier (sex terminer) och leder till en kandidatexamen. För en sådan examen krävs exakt 180 högskolepoäng, med tre terminers fördjupning i ett ämne. Om du har läst mer än så kan du inte inkludera detta i din kandidatexamen. Men du kan alltid be om kurs- eller studiebevis för kurser som inte ryms i din examen.
Vissa yrkesexamina på grundnivå är undantagna från regeln om 180 högskole-poäng. På samhällsvetenskapliga fakulteten gäller detta socionomutbildningen som omfattar 210 högskolepoäng.
Diskussionen om akademiskt språk och vetenskaplighet känns lite instängd när jag öppnar Pedagogiska magasinets senaste nummer om Kvalitet – mönster eller monster?
Annars har jag bråda dagar och hinner antagligen inte fira besökare nummer 200.000. Men om det blir du – ta gärna en skärmdump och maila mig mats.olsson(snabel-a)mah.se.
Kanske hittar jag på något pris – det är populärt med tävlingar.
Diskussionen om Lärarutbildningens framtid rullar vidare. I veckan fick vi en konsekvensbeskrivning och riskanalys som antyder att vi som blir kvar ska jobba hårdare och bli bättre på att sälja oss – och att det finns stödåtgärder för dem som mår dåligt. Det känns en aning otryggt och framtiden för adjunkterna är dyster.
Disputerade kolleger är bekymrade över att jag polariserar och ställer grupper mot varandra. Drömmen om syntesen är stark och i en avlägsen framtid är vi alla reflekterande (och disputerade) praktiker. Jag tycker att resonemanget är en aning idealistiskt och menar att den pågående processen är mer annektering än syntetisering.
Vi för ett allvarligt samtal om villkoren för akademisk professionsutbildning och prövar exemplet musiklärare. Antagligen är det en bra idé om du först lär dig spela ett instrument. Kanske bör du även gå ett par år på en folkhögskola och träna dig på att samspela med andra. Därefter är det dags att söka till Musikhögskolan – om du klarar inträdesproven kommer du antagligen få en utbildning som försöker täcka in olika genrer av det som vi kallar musik. Du kommer säkert möta erfarna lärare som ger dig goda pedagogiska råd.
Det finns chans att du även kommer möta sociologer som analyserar musiken funktion ur ett samhällsperspektiv och psykologer som belyser musikens betydelse för individens utveckling. Till sist kommer du att få undervisning i forskningsmetodik och hjälp att skriva ett examensarbete. I bästa fall kompetterar de olika delarna varandra.
I dag finns en uppenbar risk att den senare analytiska delen tränger ut det som vi i brist på annat kallar praktiska kunskaper. Vi är några stycken som tror på en lycklig förening av de båda världarna.
De mer illusionslösa kollegerna menar att tilltron är borta. Det papper som facket har skrivit under har stora likheter med Münchenöverenskommelsen 1938. Trots försäkringar om “peace in our time” packar adjunkterna väskorna och lämnar den polska gränsen.
Tysta tankar 