På tisdag klockan 15.15 föreläser Ann-Marie på Orkanen i D138. Jag tror det finns några lediga platser och du kan anmäla dig här:

Det är Malmö Stad som arrangerar!
Vem har skrivit det nya läroplansförslaget för förskolan?
Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.
Matchen mellan könen slutar 12-0. Jag tror att dessa experter gärna beskriver såväl sig själva som förskolan som “könsneutrala”. Ett bättre uttryck vore “könsblinda” och jag har svårt att ta deras tankar om genus för något annat än en oblyg partsinlaga.
Gruppens sammansättning är ett svårslaget rekord i bristande mångfald inom svenska utredningar. Att utbildningsministern är man innebär ingen tröst.
Den 30/9 redovisades regeringsuppdraget att föreslå en ny läroplan för förskolan av Skolverket.
Länk i nytt fönster
Jag muttrar mig igenom ordmassorna och svär en smula inför försöken att skriva in skolförberedelser. Den namnkunniga expertgruppen sätter sitt akademiska rykte på spel genom att delta i den här spretiga produkten.
Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.
Jag hoppas de fick bra betalt.
Rivaliteten mellan Stockholm och Göteborg går nog att skönja mellan raderna. Mitt tips är att Göteborg fick sista ordet när det gäller lärandet och betoningen av vuxennivån. För de som är intresserade av teoretiska svårigheterna att förena sociokulturella och fenomenografiska perspektiv erbjuder texten stora möjligheter till textkritisk dekonstruktion.
Det finns avsnitt som jag gillar. Skolverket återupptäcker det naturvetenskapliga fältet. När jag gick min förskollärarutbildning i mitten av 70-talet var det en viktig tanke att uppmuntra barns experimenterande och Socialstyrelsen gav ut en serie häften med Råd och anvisningar. Ett av dem handlade om naturvetenskap och var utomordentligt handfast och inspirerande.
Sedan dessa har andra vindar blåst och sådana här praktiska ämnen marginaliserats från både högskola och förskola. Förslaget diskuterar i termer av personalens kompetens – jag antyder att det kan ha att göra med personalens könssammansättning att göra. Pedagogerna väljer bort sådant som inte passar bort i en traditionellt kvinnligt kodad kultur. Reggio har estetiserat verksamheten och miljön har blivit ett heminredningsprojekt i tidens anda.
I regeringsuppdraget nämns att förskolan kan stimulera intresset för naturvetenskap och teknik. Dessa områden har idag ett förhållandevis litet utrymme i förskolan samtidigt som förskollärare själva säger sig ha otillräckliga kunskaper om vad områdena innebär och hur man kan arbeta med dem i förskolan.2 Skolverket föreslår att läroplansmålen också för dessa områden förtydligas och kompletteras. Dessutom föreslås satsningar på fortbildning och kompetensutveckling inom området riktade till förskolans personal.
Utifrån detta perspektiv är det mycket märkligt att Lärarutbildningen i Malmö varslar pedagoger med inriktning mot yngre barn, naturvetenskap och teknik.
Skolinspektionen anmärker på elevinflytandet i 18 av 21 skolor i Malmös omkrets. Jag jämför den blygsamma notisen med de krigsrubriker som kvällstidningarna brukar använda för att blåsa upp tveksam betygsstatistik.
Frågan är kanske vad det är barnen förväntas bestämma över i en skola som är detaljstyrd av skollag, läroplan, kursplan, kommunal skolplan, lokal arbetsplan, IUP och föräldraråd? Underst i denna massiva överbyggnad är det meningen att rektor ska se till att eleverna upplever någon form av delaktighet och inflytande.
Jag anar att Skolinspektionen inte vill befatta sig med sådana här komplicerade frågor. Det är lättare att peka finger åt de syndare som inte lyckas skapa en illusion av demokrati.
Verklig delaktighet uppstår när lärare får och vågar lyssna på barn som vet vad de vill och kan uttrycka det.
Kanske måste vi då ompröva den sofistikerade fjärrstyrning av undervisningen som nationella prov utgör.
Jag arbetar i ett fantastiskt hus, har underbara arbetskamrater och ett spännande uppdrag. Ändå är det något som oroar mig.
Björklund har firat triumfer genom att skylla alla problem i svensk skola på det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Nu försöker Carin Jämtin upprepa bedriften på lokalplanet genom att anklaga den borgerliga kommunledningen för missförhållandena i Stockholms skolor.
På politikerspråk kanske det kallas “att utkräva ansvar” men från mitt perspektiv är det en sällsynt idélös text som publiceras i Svenska dagbladet. Skulle detta vara alternativet till Björklunderiet?
Jag åker runt på VFT-besök och det är ganska ansträngande att vara stöttande och bedömande mentor samtidigt. Betygsättning är en grannlaga uppgift och kriterierna för termin sju krävande på många plan.
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten
• kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna tvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.
Vi diskuterar vad som krävs av studenten i fråga om att kunna knyta sin undervisning till undervisningsmål och betygskriterier. De duktiga studenterna fattar snabbt poängen och rabblar kursplaner och lokala arbetsplaner. Allt ska relateras till mål och allt ska kopplas till teorier om lärande.
Samtidigt vet jag att det barnen minns bäst av dagen är det bländande skenet från brinnande magnesiumband. Jag undrar om det fortfarande går att köpa?

Nästa möte är den 14/10 kl. 17.15-19.00 i sal A440 på Orkanen Nordenskjöldsgatan 8. Länk till anmälan
Vi kommer att diskutera erfarenheter av att tillhöra ett underrepresenterat kön inom utbildningsväsendet.
Länk till inbjudan pdf – sprid gärna!
————————————————————————
Det manliga nätverket arbetar vidare. Förhoppningen är att vi hittar en form som känns angelägen för deltagarna. Då måste det finnas utrymme för att prata om egna erfarenheter. Annars är det inget nätverk.
Det är en svår fråga och min rädsla för att framstå som fördomsfull styrde länge mina tankar. Sara Azmeh Rasmussen beskriver problemet och jag inser att det är skönt att få sin världsbild formulerad av någon annan.
Medan jag och de flesta andra är synliga, blir kvinnan innanför niqaben osynlig, identitetslös. För identitet är inte ett namn på ett ID-kort, inte heller en kulturell och politisk markering. Identitet förmedlas till klasskamrater, kollegor och andra genom ansiktet och kroppshållningen. När människor är dolda men samtidigt närvarande, leder det till orimliga påfrestningar och ett obehagligt psykologiskt klimat i skol- och arbetsmiljön.
Niqab skapar utan tvivel en ohållbar situation i skolor och på arbetsplatser, där åtskillnaden, som ju är avsikten med plagget, blir en barriär mellan bäraren och omvärlden. Den täckta kvinnan är frånvarande och samtidigt närvarande, hon reser en mur mellan sig och världen, och kräver samtidigt att bli behandlad som en fullvärdig individ och att bli inkluderad i gemenskapen.
Det är svårt att tänka sig många yrken som kan utövas på ett professionellt sätt med ansiktet dolt. Men arbete inom barnomsorg ställer än högre krav på kommunikation och förmedling av värden. Om religiös tro får någon att leva i en paradox, att befinna sig fysiskt i samhället, men samtidigt söka en symbolisk isolation, kan inte denna dubbelhet bli andra medborgares ansvar.
De praktiska och yrkesmässiga argumenten är nog för att rättfärdiga ett förbud mot ansiktsslöjor i vissa offentliga rum. Men den principiella sidan av saken är väl så viktig, och den handlar om den demokratiska paradoxen och toleransens gränser.
Hur hårt kan vi spänna den elastiska toleransen innan den brister?
Kanske är det viktigt att förstå var gränserna för toleransen går? Det är ingen mänsklig rättighet att bli lärare och när Alias rättighet att välja yrke krockar med mina tankar om att män och kvinnor ska kunna arbeta tillsammans – ja då tar jag ställning för den senare principen. Den är överordnad andra hänsynstaganden.