De stora elefanterna dansar

Det finns institutioner du inte vill stöta dig med om du arbetar inom högskolan. Högskoleverket och Utbildningsdepartementet hör givetvis till makthavarna och vi kan inte nog markera respekten för det demokratiska regelverket. Vetenskapsrådet och KK-stiftelsen är mer diffusa till sin karaktär – samtidigt som deras pengar är starkt åtråvärda. Dessutom finns det något som vi i brist på annat skulle kunna kalla  “vetenskapssamhället” där vissa forskare sätter agendan för debatten.

När Tomas Kroksmark kritiserar Roger Säljö och Ulf P. Lundgren är det upplagt för en rejäl strid. Bakom de oskyldiga frågorna om de 136 KK-stiftelsemiljonerna till LearnIT döljer sig en maktkamp som jag tror handlar om vilken forskning som ska prioriteras i framtiden.

På sidan 75 i senaste numret av pedagogiska magasinet kan vi följa den tredje (men säkert inte den sista) ronden i striden. Ett bra gräl livar upp och om jag skulle satsa en hundring blir det på Kroksmark som verkar sitta på de bästa korten. KK-stiftelsens hantering av satningen på att utveckla IT inom landets lärarutbildningar imponerar inte.

Länk

“En pedagogisk tragedi?”

Uppdatering:

Social sortering i skolan – den färdiga rapporten!

Ursprungligt inlägg:
Rasmus och Fredrik har skapat debatt om den sociala sorteringen i Malmös gymnasieskolor. Jag läser de hätska kommentarerna på Sydsvenskans hemsida och förstår att  det här är en känslig fråga. Vi är många som är beroende av att tro på institutionen skola som “Den stora möjliggöraren” och bilden av den rättvisa skolan hänger nära samman med myten om de fri valen.

Länk Sydsvenskan
Länk LUT:s hemsida

Jag funderar över ordvalet i rubriken. “Tragedi” är antagligen ett av svenska språkets mest missbrukade ord och jag har ett vagt minne av en novell (Hesse eller Böll?) där en dagstidningssättare rättade alla artiklar där ordet användes felaktigt. Den grekiska dramaturgiska urbetydelsen är att något är förutbestämt och ödesmättat. Individen kan inte höja sig från sina förutsättningar och Oidipus kan inte undfly sitt öde. “Tragedi” betyder alltså inte “tråkig händelse”.

Kanske träffar ordet “tragedi” rätt för en gångs skull. Det mesta verkar vara välorganiserat och de som bryter sorteringsmönstren tar stora risker.

spår

Vem väljer spår åt tåget?

Vellinge och värdegrunden

Jag har tidigare kritiserat skolans värdegrund för att vara vag och motsägelsefull.

Desutom har jag motsatt mig den otidsenliga idén om att staten ska trycka på individer uppfattningar om hur vi ska förhålla oss till varandra. (Läs mer om Tännsjös kritik)

Nu överger jag båda dessa positioner och hyllar tanken på att skolan behöver ett nationellt dokument som beskriver vilka värden det är som ska genomsyra skolans verksamhet. Det är alltså inte upp till varje kommun att bestämma vilka etiska grundprinciper som ska ligga till grund för undervisningen.

Lpo94

Skolan skall främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten. Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.

Tendenser till trakasserier och annan kränkande behandling skall aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.

Just nu lider jag med de lärare och skolledare som försöker ta sitt uppdrag på allvar i en kommun som öppet signalerar ett helt motsatt förhållningssätt.

P.S. Så var det med den tystnaden.

P.S.S. Roligast är ändå Ljungmans uppblossande omtanke i Svd:
– Vår uppfattning är även att byggnaden inte är fräsch.

“Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”

Att läsa studenttexter om läroplaner och styrning är ett äventyr. Det innebär att jag måste kunna svara på vad det egentligen är som står i de styrdokument vi kräver att studenterna ska kunna redogöra för.

Just  den här formuleringen ur Läroplanen för förskolan är magnifikt svårtolkad:

“Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”

Jag undrar vilka könsmönster det är som är “traditionella” och hur jag gör för att skilja ut dessa från andra könsmönster som då skulle vara “icke traditionella”?

Går det över huvud taget att tänka sig en “könsroll” som i någon mening i-n-t-e är “traditionell”? Är det då fortfarande en “roll”?

Jag är orolig för att staten tar sig stor frihet att etablera nya normer över huvudet på medborgarna. Någon utser sig till bärare av “det nya och rätta” och använder utbildningsväsendet till att implementera ideologin.

Och här sitter jag och kontrollerar att studenterna svarar rätt.

of7

Perspektiv på barndom

I morgon börjar en kurs som heter Perspektiv på barndom och jag vet att vi kommer att diskutera begreppet “Det kompetenta barnet” som är en modern och nödvändig  nödvändig motbild i förhållande till äldre sätt att se på barnet som passivt och hjälplöst.

Samtidigt skannar jag vidare och kommer till mitt klassfoto från andra klass. Året är 1963 och Beatles har varit i Sverige. Den tuffaste killen hade lång lugg som sin storebror. Vi andra följde efter.

Andra klass - Djupadalsskolan 1963 - förstora

Min lille vän 77 – mellan Malmö och Lund

Att arbeta på Malmö Högskola är ett intellektuellt äventyr. Vi formulerar visioner och försöker skapa respekt för något vi kallar akademiska professionsämnen. Vi är den nya fräscha högskolan som ska öppna akademin för nya grupper i invandrar- och arbetarstaden Malmö.

Kanske behövs Lunds universitet för att vi ska veta vem vi är? Den här polariseringen fungerar bekräftande och vi kan fortsätta att bygga myten om vår folklighet. Samtidigt behöver bara HSV skaka lite på kopplet för att vi ska räta in oss i ledet och avskeda adjunkter. Hotet om uteblivna examensrättigheter är kraftfullt och de flesta av principerna verkar vara till salu.

mlv76När universitetssjukhusen Malmö och Lund nu ska slås samman känns det underligt att vi inom högskolevärlden fortsätter i den här konstgjorda rivaliteten. Jag tror inte vi har råd att låta bli att samarbeta.

Min lille vän har blivit intresserad av musik och funderar på att börja läsa vid Musikhögskolan i Malmö – som hör till Lunds universitet. Samtidigt är han en aning bekymrad över den studentikosa spritromantiken och unkna kvinnosynen i Sten Bromans värld. Länk till citat.

P.S. Jag vet att det finns en högskola i Kristianstad.

Delegationen för jämställdhet i högskolan delar ut pengar

Jag är ingen dålig förlorare, men kan inte låta bli att fundera över hur Delegationen för jämställdhet i högskolan fördelat sina 25 miljoner kronor. I en debattartikel förklarar Pia Sandberg Wiklund och Pontus Ringborg vilka brister som de bortvalda ansökningarna uppvisar.

För det andra brister det i analys av varför (min kursivering) en låg andel kvinnor eller män på ett visst utbildningsområde är något som bör åtgärdas.

Jag har varit med i en referensgrupp som utifrån ett regeringsuppdrag skulle förslå åtgärder för att förbättra könsbalansen vid lärarutbildningarna och menar att just denna frågan lyftes bort från alla diskussioner. Eftersom män och kvinnor  ur ett likhetsfeministiskt perspektiv definitionsmässigt ä-r lika var det politiskt omöjligt att beskriva (eller analysera villkoren för) vad det var för kvaliteter männen skulle tillföra. De fackliga representanterna blockerade effektivt dessa diskussioner.

På lärosätena görs många insatser för att utjämna obalans mellan kvinnor och män. Ofta är den enda grunden ett outtalat antagande att kvinnor eller män i kraft av sin könstillhörighet tillför något speciellt.

Här talar utredarna med dubbel tunga och är utstuderat dubbelbestraffande. Den som diskuterar femininiseringen av högskolan (eller utbildningsväsendet i stort) riskerar att bli betraktad som essentialist eller (ännu värre) biologistiskt anfrätt. Utredarna väljer att förlöjliga dem som tror att män är bärare av någon särskild kvalitet och solidariserar sig samtidigt med den rådande maktordningen.

På samma sätt är det naturligtvis sant att studenter med invandrar- eller arbetarklassbakgrund inte med automatik tillför något “speciellt” – men det är ett rimligt antagande att just dessa grupper bär upp erfarenheter som är underrepresenterade i högskolevärlden.

Därför är det viktigt att stödja de ansatser till nätverksbyggande för manliga studenter som finns på en del lärarutbildningar. Delegationens nedlåtande ton rimmar illa med rapporten Man ska bli lärare och de förslag till åtgärder som fördes fram där.

aa

Vilken roll spelar könet?

Allvarligt talat – det här med akademisering…

stenIdag har jag har försökt handleda 25 blivande lärare inför deras första examinationuppgift som är en sammanfattning av kursens olika moment. Det är en hemtenta och de har haft nio veckor på sig att fundera över frågorna. En stor del av studenterna kommer direkt från gymnasiet och vi försöker övertyga dem om att det är stor skillnad gentemot högskolevärlden där kraven sägs vara helt annorlunda.

Jag tror att frågorna är lagom utmanande och ställer ganska höga krav på eget tänkande – samtidigt ska den här texten vara ett första steg mot det som ska bli deras examensarbete om tre år. Studenterna förväntas anpassa sig till det som vi lärare kallar akademiskt skrivande med allt vad det innebär av formalia och referenshantering. En positiv beskrivning är att vi försöker lära dem reflektionens och argumentationens ädla konst.

Uppgiften handlar delvis om vilka faktorer som styr barns utveckling och klasstillhörighetens betydelse för lärandet utifrån begreppet “En skola för alla”.

23 av 25 studenter är de första i sin familj som läser på högskola.  Det betyder att de inte kan gå till sina föräldrar och be om hjälp när det kör ihop sig. Plötsligt förstår jag att Malmö högskolas ambition med breddad intagning faktiskt innebär att vi möter studenter utan studietradition. Det är en stor utmaning att bereda plats för deras erfarenheter inom högskolan ramar. Många kommer med underliga frågor som:
– Får man skriva “jag”?
– Får man tänka själv?
– Måste man använda svåra ord?

Jag inser att vi har lyckats skrämma upp studenterna rejält och att en stor del av deras energi går åt till att försöka förstå vad som är tillåtet.

Vill jag vara en del av den här disciplineringen? Mina försök att förklara begreppet “dold läroplan” blir obehagligt självironiska när jag tänker på vad det är vi utsätter studenterna för. Jag vill gärna tro att sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort.

I min mardröm belönar vi de lydiga som lyckas låtsas att de tänker självständigt – på våra villkor.

I en tidigare tråd diskuterade vi betydelsen av föräldrarnas utbildning när det gäller barns prestation i matematik i årskurs tre. Mitt antagande är att detsamma gäller för högskolestudier. Plötsligt ser jag vilket stort äventyr en klassresa egentligen är.