Ur intervjun med redaktören:

Vilka är strategierna?
– Den ena strategin är könsneutralitet som i praktiken ofta inneburit att det maskulina lyfts fram som norm och att bara det feminina setts som könat. Man byter inte namn på byggvrån eller snickarrummet utan bara på dockvrån. Den andra strategin är den kompensatoriska pedagogiken som går ut på att få barnen att överskrida könsnormerna. Flickor får öva på att vara stora, starka och modiga medan pojkarna övar på att vara snälla och prata om känslor. Det bygger på tydliga föreställningar om flickor och pojkar och riskerar att förstärka snarare än problematisera stereotyper.

Mina erfarenheter är helt omvända. Det är inte det maskulina som lyfts fram som norm i förskolan och jag skulle uppskatta att det är mindre än 5% som har välutrustade snickarrum.

Om vi utgår från två så vitt skilda verklighetsbeskrivningar finns det en uppenbar risk att bilden av metoder och problem blir helt annorlunda.

Jag gillar författarnas försök att omvärdera 70-talets dialogpedagogik och hoppas att Freire åter blir ett namn på den pedagogiska kartan. Annars hade jag gärna hört Daniel Kallos försvara kritiken mot kritiken av det som han kallade ” den rosa pedagogiken”. Första gången jag mötte Kallos var 1977 och jag tror inte att metodiklärarna vid förskollärarutbildningen i Malmö har glömt hans kraftfulla framträdande i E122. Det var väldigt livat.