Tjänstemannalojaliteten

Jag läser en insändare som beskriver svårigheten i att organisera en utbildning med begränsade resurser. Nils Ekelund är prefekt på institutionen NMS och det är ovanligt att chefer markerar på detta sätt. Grundinställningen är att le och försöka hålla skenet uppe. Ibland diskuterar vi om det går att göra utbildning effektivare, mer digitalisering, mer kamratrespons och mer självständigt arbete. Samtidigt möter vi studentgrupper som fostrats in i ett lärarberoende – de vill ha mycket detaljerade anvisningar och förväntar sig utförlig respons efter varje uppgift.

“Vad går du igång på?”

12717463_10153240751785880_2061677652060014000_n

Länk

Jag gillar den här boken. Idén med att låta pedagoger (som har gått en kurs i Malmö stads regi) berätta om sina utvecklingsarbeten är befriande och öppnar för samtal om vad kvalitet är – eller skulle kunna vara.

I ett annat sammanhang beskriver Per Dahlbeck vad som händer när pedagogerna riktar uppmärksamheten mot barnens intressen med hjälp av frågan “Vad går du igång på?”. Kanske är det ett sätt att lämna den undergivna dokumentationen där barnen romantiseras och förväntas sprudla av idérikedom?

Jag tänker att den frågan skulle kunna kompletteras med en beskrivning av “vad går pedagogen igång på?”. Om vi tänker oss att det finns ett gränssnitt där de här två delmängderna möts – då tror jag det skulle kunna bli riktigt spännande!

Min enda invändning är boktiteln. De här begreppen stökar till det och större tänkare än Skolverket har gått vilse i sina försök att reda ut begreppen. Länk till Förskolan.Jag förstår att det är kursens namn och allt som liknar forskning kanske ger legitimitet åt projektet att förstå sig själv. Men de här berättelserna behöver inte en överbyggnad som riskerar att bli pompös.

Vad gick barnen igång på? När tände pedagogerna till?

Sådana frågor kommer man långt med.

Att låta barn pröva olika vägar 

En av mina intellektuella idoler Margareta Rönnberg skriver om genuspedagogik i förskolan och antyder att det skulle kunna vara för tidigt ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.

Länk
Jag har ju ofta känt mig lite ensam i min kritik av den tidiga genuspedagogikens instrumentalism och kompensatoriska strategier.
Kanske håller det på att ske en uppmjukning av positioner och jag möter en mer nyfiken hållning ibland – det går att förena feminism och poltisk medvetenhet med en försiktig tolerans mot små barns könstereotypa lekar (som jag kallar att de utforskar en möjlig könsidentitet).
Samtidigt är väl fortfarande den stora diskussionen fortfarande ängslig och troféjagande (se en pojke som leker med dockor!). Det stora flertalet är inte lika bekymrad över pedagoggruppens brist på mångfald som jag.

En text som ger bakgrund.

Ännu mer bakgrund

Klara Dolk och genuspedagogik 

Länk

Går det att förena ett normkritiskt arbete med barns utökade inflytande?
 Den kompensatoriska ansatsen dominerade länge. Frågan är om det är möjligt att lämna moralismen och låta barnen styra verksamheten? 

Det här exemplet visar hur barn gör motstånd mot manipulativa ansträngningar.

  

De här citaten från bekymrade pedagoger är drabbande.

  

Min kollega Per Dahlbeck