Förskolechatt om teknik

Nu är förskolechatt igång på riktigt. Onsdagar kl. 20-21 diskuterar pedagoger aktuella ämnen. Dagens samtal handlar om teknik och naturvetenskapligt förhållningssätt. Vad hände med alla snickarrum som fanns på 70-talet? Kan vi använda ipad som komplement till vävramar och pärlplattor? Är det OK att tävla i teknik med högst torn, längst bro. lättast flygplan? Behöver vi ett särskilt ord som lyfter statusen för teknikintresserade pedagoger. En motsvarighet till reggiopedagogikens atelierista? Verkstadista? Snickarista? Mekanista?

Följ länken här!

Vad kan vi lära av Ontario?

Jag var i Toronto för 15 år sedan. Då var inte reformernas inriktningen lika generös som de beskrivs i artikeln. Med mina mått var de nya kursplanerna extrem rigorösa. Någonting har hänt på vägen.

Texten är från The Guardian och anlägger ett längtande brittiskt perspektiv på den gamla kolonin:

The state matters, not as a monolithic controller of schools but as a driver for change and high expectations. Ontario learned from some of the 1997 English Labour government’s successes (when standards mattered more than structures), while being less prescriptive and recognising that support rather than punishment was a better way to tackle schools that were not improving fast enough.

The Ontario government chose a few targeted and ambitious, but not unusual, objectives: raising standards for all, narrowing gaps, increasing participation rates, and growing public confidence in state schools. But rather than experimenting with US-style marketisation policies and tinkering with structures, it developed a rigorous programme based on evidence, and began a relentless focus on implementation and building capacity at every level.

“Skill” and “will” became the watchwords, not just for teachers but for everybody involved in the education system, which progressed rapidly thanks to massive investment in leadership and professional development at school, district and ministerial level.

Public statements from government and ministers were switched to be deliberately supportive rather than dismissive of state schools. Finally, and most crucially, the government set out to build a respectful, collaborative relationship with teachers, unions, pupils and parents. “You cannot threaten, shame or punish people into top performance,” writes Levin.

It all seems a long way from home, where division and animosity prevail, parents and teachers are obliged to organise against forced, unpopular takeovers of their schools, anyone who dares to criticise the government is a closet Trot, and even the headteachers’ union is polling members on how morale is affecting their work.

20120314-055516.jpg

“Ett riktigt fiasko” skriver DN

20120314-053803.jpg

Vad har hänt med världen? Det fanns en tid när DN:s ledarsida ogenerat backade upp Jan Björklunds skolpolitiska utspel. Nu smyger det sig in kritiska tankar. Vart är vi på väg?

Jag hatar folk som säger “Vad var det jag sa!!!!” – men har svårt att låta bli. Det är svårt att beskriva hur mycket pengar och energi spektaklet har kostat. Misslyckandet är ett bakslag för dem som tror att ett förstatligande av skolan skulla vara en snabb lösning. Bemanningsfirmor och ostbrickor kommer att vara en belastning i den fortsatta debatten.

Troedsson tror inte att legitimation kommer att höja yrkets “status” – ett ord som behöver vila upp sig några år.

LR är som vanligt uppfyllda av framtidstro – och en smula angelägna om att fiaskot inte ska stänka på den egna organisationen.

https://twitter.com/lararnas/status/179802038216048642

Att spela kort med släkten

Jag läser Anne-Marie Körlings nya bok och förlorar mig i avsnittet som beskriver hur hon lär sig spela kort.

Texten väcker starka minnen från den skånska landsbygden och tiden runt 1960 då jag gjorde samma erfarenheter. Det är lätt att översätta de här intensiva bilderna av lärande till skolans värld. Jag anar vikten av drivkrafter och respekten för individen – men mest av allt ser jag inramningens betydelse. Släktingarna investerar i barnet som en dag ska stå som värd för framtida gillen. Det måste finnas någon som bevakar traditionerna och ser till att spelet flyter. Jag bär de här mönstren med stolthet.

I min släkt hände det att pengar bytte ägare under kortspel. Jag önskar att Anne-Marie hade tagit upp denna dimensionen. Plötsligt låg en värld öppen för barnet som efter kortspelet kunde sitta med en rejäl hög av småmynt. Det allvaret lär vi inte kunna återskapa i skolan. Kanske händer det att barnet får samma svindlande upplevelse under kulspelet på rasten?

Boken är utmanande och jag rekommenderar läsaren att stanna upp mellan kapitlen. Anne-Marie bjuder in till samtal och jag skulle gärna diskutera innehållet med arbetskamrater.

Det är hårda ord om en skola som ibland fastnat i fostransuppdraget och jag är glad över att författaren är så tydlig i sin människosyn. Läraruppdragets kärna är inte korrigering.

IT är mer än underhållning

https://twitter.com/trinejr/status/178372596805550080

Jag gillar inte tanken på att pojkarna behöver räddas och värjer mig mot att IT i hemmet skulle göra barnen uttråkade i skolan.

Men tycker mycket om möjligheten att göra undervisning mer inkluderande med datorer.

Länk till Berlinske.

20120310-092145.jpg

Hur känns det att ha åsikter om något man inte känner till?

Åtta av tio svenskar tror att det som händer och skrivs på Twitter har stor påverkan på samhällsdebatt och opinions- bildning. Samtidigt säger nio av tio att de är oinsatta i och ointresserade av Twitter.

Sådan här undersökningar gör mig djupt bedrövad. På ett ytligt plan beskriver det avståndet mellan folk och makthavare – på ett djupare plan handlar det om ett ignorant folk som besvara frågor de inte förstår i ämnen de inte har kunskap om.

Med sådana medborgare får vi de politiker vi förtjänar. Jag anar att det finns ett öppet fält för ryktesspridning kring vad som egentligen händer.

Jag tänker på en fabel av la Fontaine men kommer inte på vilken. Hjälp mig!

20120310-055432.jpg

Nästa gång en kollega påstår att twitter bara är för medieeliten kommer jag nog inte vara tyst.

Men det finns fler ignoranta personer. En del skriver romaner:

Vad är en dålig lärare?

I USA bedöms lärares undervisning enligt mallar. Artikeln belyser några konsekvenser.

On top of all that, I’m a bad teacher. That’s not my opinion; it’s how I’m labeled by the city’s Education Department. Last June, my principal at the time rated my teaching “unsatisfactory,” checking off a few boxes on an evaluation sheet that placed my career in limbo. That same year, my school received an “A” rating. I was a bad teacher at a good school. It was pretty humiliating.

Read and weed!

20120304-164201.jpg

Vad ska en lärarutbildning innehålla?

Många har bestämda tankar om hur en lärares yrkeskunskap utvecklas. Särintressen driver sina frågor och ibland är det svårt att se hur de olika delarna ska bilda en helhet. En klassisk tvistefråga är förhållandet mellan ämne och metod. Vad är egentligen ett ämne? Går det att frikoppla det akademiska ämnet från skolämnet – eller bör vi se på kunskap i ett bredare perspektiv? Innan vi börjar diskutera olika metoder vore det lämpligt att alla har en djupare insikt i att det finns olika former av kunskap. Filosofi och politik hör till förlorarna när lärarutbildningen gjordes om 2011. Men det är alldeles för tidigt att utvärdera.

Just nu i termin 2 är det mycket “förhållningssätt” och jag anar att det är särskilt svårt att förmedla något som borde växa fram inifrån. (Hur lär man sig att lyssna på barn – genom att lyssna på barn!)

Det saknas inte litteratur som betonar betydelsen av det goda förhållningssättet. Ibland dignar jag under denna monumentala godhet. Alla ska må bra hela tiden.

20120303-090752.jpg