Jag läser en text av Rakel Chukri och drabbas av frågor om konstens djupare funktion. Vi har båda sett Sommarnattens leende på Malmö opera och är helt överens om att det är en vacker och välspelad föreställning.

Rakel Chukri jämför med filmatiseringen av Mycket väsen för ingenting och den problematiska kvinnosynen där.

När Nils Schwartz recenserade pjäsen (uppsättning i Malmö 2011, min anm.) i Expressen skrev han att kvinnosynen är ”så förlegad att det inte finns någon anledning att visa upp pjäsen mer än någon enstaka gång – som ett magasinerat och tillfälligt avdammat föremål från ett teaterhistoriskt museum.”

Nu är det åter Shakespeare som står i skottlinjen. Pjäsen En midsommarnattsdröm finns i bakgrunden till Ingmar Bergmans filmatisering 1956 som blev till Stephen Sondheims musikal A little night music från 1973. Frågan är vilka krav vi ska ställa på att kvinnorna gestaltar någon form av förebildlighet?

Problemet är bara att alla kvinnliga huvudpersoner beskrivs chockerande dammigt. Den unga frun Anne Egerman är ett våp, den bedragna frun Charlotte Malcolm blir nyförälskad i sin make när han hedersbesatt utmanar en rival på duell och Desirée Armfeldt blir tillsammans med en man som först avspisat henne eftersom han hade en yngre kvinna. Visst kan man se ”Sommarnattens leende” som en fars, men vilka insikter om kärlek förväntas publiken ta med sig hem? Jag blev inte förvånad när två bekanta gick i pausen, de stod helt enkelt inte ut med den nattståndna kvinnosynen.

Det går naturligtvis att ställa samma kritiska frågor om de manliga rollerna. Behöver vi ytterligare en variant av Jarl Kulles karikerade mansgris?

I slutorden romantiserar Chukri en skådespelerska som gör revolt mot regissören och antyder att Malmöuppsättningen skulle vara undergiven mot Bergman. Jag misstänker att Sondheims bolag sätter vissa gränser för kreativiteten.

Visst är teater en lek, som Dennis Sandin säger i programbladet, men lite mer revolt hade man väl kunnat göra mot Ingmar Bergmans berättelse från 1955? Leken är trots allt ingenting om man plockar bort kampen.

Jag såg föreställningen med låga förväntningar men lämnade salongen uppfylld av glädje. Det händer inte ofta.

I samma tidning kritiserar Thomas Millroth en gallerists beslut att ställa ut Wilks rondellhundar. Anknytningen till Gynning och Lundell diskvalificerar Wilks från konstscenen?

Skicka in clownerna.