Behöver maktlekar definieras?

Skolverket avstår klokt.

Det är viktigt att skolor är uppmärksamma på när kränkningar normaliseras inom ramen för regler i lekar, jargong eller bemötande elever emellan. Det viktiga är att kränkningen är i fokus och inte om leken kan kategoriseras som en så kallad maktlek eller inte.

Här finns utrymme för diskussion. Vilka lekar är accepterade i förskola och skola?

Jag läser den här texten och är misstänksam mot gränsdragningsförsöken.

20130226-180933.jpg

20130226-181138.jpg

Annons

Om Editor

http://tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Webmaster http://etenjournal.com Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Förskola, Genus, jämställdhet, Utbildning. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Behöver maktlekar definieras?

  1. Håkan skriver:

    Gissar att gränsdragningen kommer bli att alla ”pojklekar” definieras som maktlekar.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jo – det har funnits sådana tendenser att demonisera ”fri” lek med tävlingsinslag.

      http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/16/pojkarna-p-f-rskolan-f-rs-ker-fly-pedagogerna

      Gilla

      • Anna skriver:

        Maktlekar är ju knappast begränsade till, eller vanligast, i förskolan. När ens tonårssöner kommer hem med söndersuddade händer och linjalrepade underarmar tycker inte jag att det är konstigt att man vill att skolan ska sätta gränser gentemot vissa pojkars behov av ”maktuttryck” Sigtunarättegången är toppen av ett isberg av fysiska övergrepp som i huvudsak pojkar i vissa åldrar tycks finna nöje (?!?) i. Det går inte att ursäkta med pojkars rätt till ”fri lek”. Men det vet jag att du inte heller tycker Mats, eller hur?

        Gilla

        • Mats skriver:

          Nej – jag tycker nog att uttrycket är olyckligt.

          Å ena sidan har vi den ljusa definitionen av lek (Knutsdotter Olofsson) som utgår från frivillighet, ömsesidighet och turtagning. Jag kan tänka mig att det finns andra lekar som inte är lika tvångsmässigt idylliska.

          Och så har vi sadistiska aktiviteter som jag inte förstår – men jag har inte koll på BDSM heller och tror att lekbegreppet måste skyddas. Allt är inte OK.

          Gilla

  2. andersbwestin skriver:

    Den mest omtalade maktleken under mina barns skolgång skedde i årskurs sex i min mellansons klass.
    Det var inte pojkarna som var inblandad i den maktleken.
    Två av flickorna fick benämningen drottningar och det vart ett antal föräldramöten.
    Vad var det som hände – egentligen?

    Gilla

    • Anna skriver:

      Åh, du menar de som bestämmer vilka som får och inte får göra si och göra så… jodå, jag har hållit i en del såna föräldramöten. Skillnaden mot killarnas lekar är att det inte blöder och ger synliga ärrbildningar, därmed inte sagt att det är bättre på nåt sätt. Utifrån min erfarenhet vill jag kalla det flickorna gör för ”spel” – några tar sig friheten att försöka regissera de andras liv, kläder, smink, vilket pojkband man ska gilla och vem som är snyggast i bandet. Killarnas ”lek” är mer ”på måfå” och går ofta ut på att tåla fysiskt våld för att upprätthålla (en heterosexuell) manlighet. (Gnugga sudd på handens ovansida är ett ”bögtest” – visar du smärta är du bög.) Men så klart, vissa killar blir suddade och andra suddar och i USA är det sen drottningen och suddaren som är balens vinnare – tio år senare är hon småfet med tre ungar och han säljer regummerade däck i svärfarsans butik…

      Gilla

      • Mats skriver:

        En sedelärande historia – har jag sett den på bio?

        Gilla

      • Magnus skriver:

        Spel i den meningen – oombedd regissering, uttittningslekar, gränsdragningar enligt bud som aldrig riktigt förklaras, stigmatisering av några som är ”ute” i förhålllande till gänget,, dubbla budskap etc – kan förstås sträcka sig långt upp i vuxenlivet.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Visst är det så – jag ser teveserien Suits som egentligen inte handlar om något annat. Även om det sker under juridikens täckmantel.

          Gilla

        • Magnus skriver:

          Toleransen för den sortens skitsnack har ökat, uppfattar jag – om det nu beror på att folk känner sig trängda, på att det finns fler arenor för dylikt numera eller för att den sorts transparens (institutionell eller i form av öppna diskussioner och normer) som tidigare höll det åt sidan har slaknat.

          Det har blivit lätttare att hänga i en sorts halvprivat, avskärmad halvoffentlighet där man snabbt kan få utlopp för mobbnings- och skvallerinstinkter utan att behöva riskera att konfronteras med den man talar om, och det är klart att det uppmuntrar. Jag snackar bara med mina kompisar, typ.

          Gilla

          • Mats skriver:

            Intressant – den här halvoffentligheten bör vi inte blanda samman med det som nu populärt kallas anonymt näthat. Du beskriver en annan gemenskap som antagligen är symptom på något djupare.

            Lusten att höra till? Rädslan för att hamna utanför?

            Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s