En dansk radiojournalist ringer upp mig och vill ha kommentarer om det nya genuspolitiska förslaget som enligt debatten skulle göra Norden till ett gigantiskt hen-experiment efter Södermalmsmodell. Upprördheten är stor i grannlandet.

Nordiska rådet har utrett frågan om genus i förskolan och rekommenderar nu (Rek 9/2014) Ministerrådet att ta nästa steg. Det finns anledning att ifrågasätta delar av förslaget.

En kartläggning av könsperspektivet som kan användas för att styrka likabehandlingsarbetet. Det låter oskyldigt och bör kunna fungera som bas för diskussioner om vilka åtgärder som ska göras.

En kvalitetsmärkning av de förskolor som arbetar målinriktat med likabehandling och jämställdhet. Erfarenheterna från liknande insatser inom miljöområdet är uppmuntrande och många förskolor är idag stolta över sina Gröna flaggor. Jag tror att det finns ett politiskt problem i hur kvalitet ska definieras. Risken är stor att vi väljer den svenska vägen där genus definieras som en kunskapsfråga och det gäller för pedagogerna att visa upp det rätta medvetandet. Vi har en olycklig historia av normativa insatser där barnen har blivit statister i ett politiskt spel för jämställdhetsaktörer som plockar poäng genom förenklade utspel. Den första vågens genuspedagogik utgick från behavioristiska teorier och försökte träna bort traditionella mönster och ersätta dem med nya. Den andra vågens genuspedagoger valde att ta bort leksaker som kunde uppmuntra till traditionella val. Idag finns det en retorik som antyder en öppnare hållning och jag har hopp om att genuspedagogiken ska våga möta barns val utan moraliserande glasögon. Det finns frågor som är viktigare än hen och rosa/blått. Behöver vi fler inspektörer och kriterier? Jag anar konturerna av ytterligare en dyr kontrollapparat som inte självklart tillvaratar barnens intressen.

Frågorna ska arbetas in i lärarutbildningarna. Ingen utbildning är idag lika komplicerad och omgärdad av politiska utspel som lärarutbildningen. Vi har en mycket detaljerad examensordning och behöver inte ytterligare en styrningsnivå. Frågan är om vi vill släppa ifrån oss tolkningsföreträdet i de här känsliga frågorna (Vad innebär det egentligen att motverka traditionella könsmönster?) till andra länder? Är vi beredda att låta homofober och abortmotståndare bestämma över vilka värderingar som förskolan ska gestalta?

Goda exempel ska lyftas fram på hemsidor. Det låter trevligt men kommer att innebära en stark styrning av hur förskolorna tolkar direktiven och eventuella kriterier.

Jag menar att jämn könsfördelning i pedagoggruppen är en avgörande förutsättning för framgångsrikt jämställdhetsarbete. I Sverige har vi i stället under många år valt att beskriva dagens verksamhet som könsneutral och göra jämställdhet till en fråga om rätt medvetenhet – en kunskapsfråga. Barnen genomskådar denna sköra kuliss och inser att pedagogernas erfarenheter är viktig för hur verksamheten utformas. För att kunna diskutera innehåll och metoder på ett djupare plan behöver vi göra upp med den inriktning jämställdhetsarbetet har haft och staka ut nya vägar som inte bygger på likhetsnormativa antaganden. Men då måste det finnas verklig mångfald inom personalen.

I Sydsvenskan den 16/4 läser jag att stora föräldragrupper i resurssvaga områden väljer bort förskolan för sina barn – trots att forskningen pekar på värdet av att just de här barnen behöver tidigt stöd i språkutveckling. Jag är rädd att det finns en djupnande förtroendekris mellan familj och samhälle. Om förskolan och staten tar sig stora friheter att definiera vilka av de ”traditionella könsmönstren” det är som ska motverkas menar jag att det är rimligt att föräldrarna avstår från omsorg. Förskollärarna bör alltså tolka detta uppdrag försiktigt och i samråd med föräldrarna – utrymmet för toppstyrning är mycket begränsat.

I första hand bör vi fokusera på att låta barn experimentera med stereotypier och roller. På så sätt bygger vi ett samhälle av starka individer som kan röra sig fritt mellan världar och skapa egna gränsöverskridande. Den könsneutrala visionen har låg attraktion – att göra kön kan vara något spännande och lustfyllt.

Maskulinitet är något föränderligt och förhandlingsbart, men då måste det finnas olika tolkningar i barnets närhet som de kan pröva användbarheten av i det egena identitetsarbetet.