Den här typen av samtal ser jag inte ofta vid svenska högskolor:
Jonas Thente sammanfattar reaktionerna på sin DN-artikel:
Kulturradikalismen har under det senaste decenniet ersatts av svartvita identitetspolitiska modeller som bygger på mesta möjliga konfrontation mellan olika samhällsgrupper. Den enda grupp som saknar intellektuell och politisk representation i denna strid är liktydig med den stora grupp som har fått se sina privilegier försvinna i takt med den postindustriella samhällsomdaningen. Det mest avskydda segmentet enligt de olika identitetspolitiska teoribildningarna består av dem som föraktfullt kallas ”vita män”, som anakronistiskt nog utpekas som en stor och viktig maktfaktor som kan häcklas och demoniseras. Eftersom dessa män själva knappast identifierar sig som ett makthavande skikt och saknar instrument att protestera mot premissen, drivs de in i frustration och i värsta fall ett hatfyllt och asocialt beteende.
Och så fortgår den nedåtgående spiralen till dess att det enda som återstår för förlorarna är att bejaka den tillskrivna identiteten.
Detta resonemang har upprört åtskilliga ur kulturdebattens knapadel. De har rasat som bara ett hov kan rasa när någon ifrågasätter monarkins principer. Deras inlägg i diverse tidningar ger dessutom en fingervisning om att ansvaret för samhällsdebattens ökande aggressivitet och hotfullhet inte enbart kan lastas de så kallade näthatarna.
Var tog det möjliga samtalet vägen?
Det är svårt att värja sig från Thentes poäng. Nästan omöjligt om man inte vill riskera att stämplas som något oberörbart.
Tysta tankar 
Även om Thente pratade illa om matematik så måste jag erkänna. Mannen är språkligt begåvad. Dessutom har han förstått begreppet kausalitet vilket flertalet i gruppen “kulturdebattens knapadel” verkar ha fruktansvärt svårt att hantera. Därav en ständigt pågående soppa.
LikeLike
Om det nu vore så illa att mannen är förbrukad så vill jag inte vara med i det kulturella tillstånd som då uppkommer. Jag lovar inte enda en enda feminist heller när de något fördröjt förstått vad det är för tillstånd.
LikeLike
Den här damen Karin Straughan är hon någon slags idol bland vissa amerikanska män?
LikeLike
Ingen aning – jag brukar försöka hålla mig utanför de där manskretsarna.
Det är ju en ganska hård hållning hon driver. Att likna feminister vid kreationister är nog inte så populärt i Sverige.
LikeLike
Eftersom jag har en allmän aversion gentemot i princip alla mänskliga församlingar inklusive hennes kan jag ha en viss förståelse för liknelsen. Släktskapet går ej att förtränga.
LikeLike
Identitetspolitik handlar mycket ofta om att försöka driva ut andra ur samtalet, eller att sticka till dem förutbestämda (och oattraktiva) rollhäften: svennebuffeln, farsan, den som pinkar på paraden, den som inte anses heja på tillräckligt högt, den som måste sätta stopp om det inte ska spåra ur, den som personligen ska be om ursäkt för oförrätter som begicks för tvåhundra år sedan eller av helt andra personer.
När man kommer ett stycke under de fina, fluffiga orden är det (ofta) vad det rör sig om; så var det långt innan Rummet-gruppen och Tintingate. Och i längden är det ett hot mot tanken på likhet inför lagen och att människor inte ska dömas ohörda, men säger du det idag får du i stort sett svaret ”vafan, jag och min sort/mina kompisar har aaaaaaaaaalltid varit förtryckta och hotade till livet! Håller du med dom som mördar oss?!”
LikeLike