Jag följer en del internationella grupper som arbetar för att rekrytera män till förskolan. Betydelsen av lek och kärlek till naturen tycks vara gemensamma drag.
Frågan är om sådana här bilder riskerar att uppfattas som essentialistiska eller biologistiska? Jag hör den genusvetenskapliga rösten:
– Kan inte kvinnor leka i naturen?
Skolverkets rekryteringsfilm skulle också kunna anklagas för att nedvärdera kvinnor.
Länk till ljudfil Blåkläder
Lite intressant att de nämner gungbrädor (som ett exempel på mesighet). Jag tror att de flesta riktiga gungbrädor idag är borttagna av säkerhetsskäl.
Hangarfartyg låter väldigt spännande – fast lite opraktiskt. Och tveksamt ur miljöaspekten.
Jag försöker summera mina intryck från en förkonferens.
Det går trögt. Jag är inte van vid att passera Södertälje – eller som min kamrat söderkisen säger “Sutellje”.
Jag är förundrad över att frågan om män i förskolan fortfarande tycks vara så hotfull. Inom de flesta andra branscher är mångfald en förutsättning för kvalitet.
Idag åker jag tåg ToR Malmö-Stockholm för att vara med på ett planeringsmöte inför de konferenser Skolverket ordnar i höst med uppdraget att rekrytera fler män till förskolan. Ser fram emot att träffa Christian Eidevald och ta del av hans kartläggning.
Nu hoppas jag en ny ton i rapporteringen. Mer fakta och mindre spekulation. Kanske till och med arbetsgivare som inte reagerar i panik?
Filmen Jakten fick ett mycket nervöst mottagande i Sverige. Kanske låg budskapet alltför nära?
Länk till Sydsvenskan.
Maria G Francke skriver fint om de nervösa normbrytarnas problematik.
När Rapport gjorde ett inslag om det senare dök det upp en man i reportaget som var ute och köpte gummistövlar till sin dotter och hon hade särskilt beställt ett par rosa. Nu stod han och grubblade vid skohyllan: hur skulle han förhålla sig till det? Det bar liksom emot att köpa något gulligt rosa till flickan.
Hur balansera mellan att vara korrekt och att tillgodo se barns önskningar? Inte lätt, dessa dagar.
Radikalismen var lättare förr.
Läs mer om Sture Johannessons konst.
Jag börjar se den här filmen men pallar inte att se den till slutet.
Det är ingen vacker bild av mannen i kris. Jag slår över till Paradise Hotel. Det är inte heller bra för min slumrande cynism.
I går såg jag några minuter av Paradise hotel.
Det gör jag inte om.
Om detta är den sanna bilden av hur män och kvinnor ser på sig själva och varandra vet jag inte om det finns något hopp för mänskligheten. Det ser mörkt ut.
Så, nu släpper jag det ämnet.
Tysta tankar 