Efter bröllopet – manligt ansvarstagande

Jag är intresserad av mäns förmåga att ta ansvar och visa omsorg. Det finns en spridd bild av att män är mest intresserade av status och när det gäller frågan om rekrytering av män till läraryrket blir det svårt att verkligen tro på en förändring av könsobalansen om denna generalisering inte ifrågasätts.

krishmaSusanne Biers film Efter bröllopet är en underbar berättelse. Den är oförutsägbar och fullständigt skoningslös.

Dessutom är jag hjälplös inför bilderna från barnhemmet i Indien. Allt ställs på sin spets i mötet med de här barnen och Mads Mikkelsens dilemma är en stark bild av vad det innebär att vara människa.

Samtidigt lyssnar jag på en skiva med den musik Bob Dylan använde till sitt radioprogram. En dag kommer jag nog att förstå Hank Williams storhet.
My son calls another man daddy

En liten utflykt i den stereotypa manligheten

Whiskyprovning är ett äventyr. Framför allt för smaklökarna, men det finns också oändligt utrymme för manlig nörderi när det gäller frågan om vilket destilleri/årgång/maltsort/vatten/lagring/tunna/destillering o.s.v som egentligen är bäst. Jag har tagit mina första stapplande steg och måste nog bestämma mig för om jag är en manlig samlarnatur – eller om jag kan gå vidare och låtsas som ingenting. (Kamraten med 172 flaskor i garderoben lockar och skrämmer.)

Det är också möjligt att jag har helt fel om denna genuskodning. Då är denna besatthet av single malt en könsneutral egenskap som vår herre fördelat slumpmässigt över jordens befolkning

Alternativet är att försöka reda ut huruvida den oresonliga manliga kärleken till skotsk sprit är biologisk eller en social konstruktion.

whisky

P.S. Jo, det var gott – mycket gott.

Pop-quiz

Svd beskriver en familj som väljer att hålla sitt barn Pops kön hemligt.
Länk

Är det en pojke eller flicka? Nej, den frågan om sitt barn Pop vill föräldrarna Nora och Jonas inte svara på. De vill ge sitt barn en så neutral uppväxt som möjligt där Pop ska slippa att bli bemött på ett visst sätt av omgivningen på grund av sitt kön.

Jag har ingen åsikt i sakfrågan – men för oss som har läst Jan Myrdals bok om sin barndom finns det något rysansvärt med föräldrar som reducerar sina barn till projekt. Hatet mot könsroller tycks vara en stark drivkraft och tanken på att barnet (Pop) själv ska få välja sin identitet tycker jag i grunden är sympatisk – men bedövande naiv.

Jag skulle gärna se att föräldrarna lyckades hemlighålla andra delar av det som kan påverka Pops identitetsarbete. Går det att dölja barnets etnicitet? Jag tror att föreställningar om “svenskhet” begränsar utvecklingen mer än vi tror.

Ännu mer spännande tror jag det skulle vara om föräldrarna kunde skapa en uppväxtmiljö som inte präglas av den egna samhällsklassen. Där har vi en utmaning som heter duga!

skor

Den som vill studera hatet mot genusvetenskap och queerteori kan fördjupa sig i kommentarerna. Det är den sorgliga efterbörden från Tanja Bergkvist-debatten som sipprar framt

Snoddas och Kant

Moral är svårt. Tanken på att varje handling ska vara möjlig att generalisera kanske fungerar som stöd för de som har svårt att se moralen i att avpassa sitt agerande efter situationen.

sssss

Den avskedade fritidsledaren Kija Habibzadeh upptäckte att om inte hennes chefer ville visa sig i baddräkt så var det inte lämpligt för henne att göra så.

Jag tror inte att Kant menade så.

Metro

Den odrägligt präktiga skolan

Jag är bekymrad över att en del studenter lättvindigt låter sig fångas in av skolans normativitet. När jag läser historien om fritidsledaren som har fått avsluta sin provanställlning i förtid inser jag att de kanske är smartare än jag. Här gäller det att passa in – till varje pris.

Det som skrämmer mig mest är att de ansvariga skolledarna antagligen hänvisar till något de kallar värdegrunden.

Länk

Skånskan

Knuff

Genuspedagogiken i avhandlad form

Uppdatering: Christian har svarat och jag vill gärna att fler tar del av hans text. Samtidigt vill jag be om ursäkt. Min kritik och lite slarviga tolkning av ett kapitel är inte rättvis mot avhandlingen som i  stora delar är spännande och nyskapande.

Christian Eidevald har skrivit en avhandling som heter Det finns inga tjejbestämmare. Jag läser med intresse och viss förvåning. Bakom den storslagna ansatsen och de välgjorda observationerna och intervjuanalyserna föder berget en liten försiktig råtta. I de avslutande tankarna Den könsproducerande förskolan (s.165 f.f.) sammanfattas resultat och slutsatser. Jag citerar och undrar

Innan jag går in på nästa del, där jag bland annat föreslår andra diskurser som kan tas i bruk, för att på så sätt öppna upp för nya diskursiva praktiker, vill jag kort beröra några frågor som jag ställt under studiens gång: Nämligen om jag anser att det inte spelar någon roll om förskollärarna är män eller kvinnor samt vilken utbildning de har och om det inte har någon betydelse om ett arbetslag deltar i olika projekt, exempelvis jämställdhetsprojekt.

Det är en central frågeställning. Jag som har arbetat med rekrytering till lärarutbildning är naturligtvis nyfiken på om sådant som utbildning och kön (för att inte tala om ålder, etnicitet och klass) spelar någon roll för lärares självförståelse och praktik.

Jag fann inget i denna studie som visar att (de “utbildade”) förskollärarna och (de “outbildade”) barnskötarna bemötte flickor och pojkar med olika strategier eller att olika åldrar eller kön innebär olika jämställda förhållningssätt mot barnen. Min förståelse av detta är att könsdiskurser är starka på flera olika plan i samhället och att utbildningar inte problematiserar och utmanar dessa.

Om jag förstår författaren rätt så spelar ingenting någon roll – eller rättare sagt: han har inte lyckats visa några signifikanta faktorer som styr personalens handlingar. Risken är stor att alla sprattlar i samma anonyma och dominanta struktur?

På så sätt är de en del i att de upprätthålls. Målet att öka jämställdheten tror jag därför inte heller kan nås enbart genom att anställa fler män i förskolan, eftersom jag förstår det som att diskurser om flickor och pojkar som varandras motsatser bärs upp av både kvinnor och män generellt.

Här spelar Eidevald med i en tradition som tycks sätta en ära i att bekämpa föreställningen om att män kan förändra något. Den lite fåniga retoriken mot dem “som tror att något kan uppnås genom att anställa fler män” är en halmdockeargumentation som jag inte ser någon given måltavla för. Vem hävdar detta?

Däremot kan det säkert finnas andra fördelar med mångfald på arbetsplatser, med olika människor med olika bakgrunder.

Är det enbart bakgrunden som är intressant? Hur förhåller sig författaren till verkliga konflikter om innehåll och arbetssätt. Jag är bekymrad över att en romantisering av bakgrunder leder vilse – om inte syftet är att framställa Sverige som ett mångfaldsparadis.

På liknande sätt är det min övertygelse att kunskap om jämställdhet och genusforskning är viktig för att på sikt kunna förändra en verksamhet som många gånger uppvärderar det maskulina.

OK – på vilket sätt uppvärderas det maskulina. Min erfarenhet från 25 år i förskolan är den motsatta. Pojkarna ses som bekymmer. Vad menar Eidevall med “det maskulina”?

Däremot tror jag inte att det räcker med att lyssna på föreläsningar om hur andra gör skillnad mellan flickor och pojkar för att förändra verksamheten.

Vem tror detta?

Som denna studie antyder är förskolepersonal, liksom andra, i regel övertygad om att just de inte gör liknande skillnader.

Återigen ser vi det olika. Min bild av lärare och lärarstudenter äratt de är besatta av sin egen godhet och betydelse. Dessutom förstärks denna hållning utifrån ett läroplanspespektiv som legitimerar diverse övergrepp.

Resultatet kan därför bli att förskollärare efter dessa föreläsningar pratar om hur förfärligt det verkar vara på andra ställen.

Jo det här känner jag igen. Vi behöver “de onda” för att definiera oss som “de goda”.

För att genomföra en verklig förändring tror jag därför att det både behövs kunskap men att arbetslaget dessutom gemensamt sätter fokus på sina egna handlingar, exempelvis genom att filma sig själv och analysera sitt eget bemötande mot olika barn.

Kanske blev frestelsen för stor till slut – forskaren kan inte avhålla sig från att ge metodiska råd. Tyvärr är denna normativa sida hos genusforskare ett genomgående drag. Se min kritik av Elisabeth Hellman i Förskolan

Jag kommer nog att återkomma till avhandlingen – det är varken en recension eller ett försök till rättvis beskrivning av innehållet!

pojke

Jag läser samtidigt Anna Larssons krönika om skillnader i pojkars och flickors skolprestationer. Här bränner det till!

“Omedvetet inkompetenta”

Jag har försvarat gensusvetares och genuspedagogers existensberättigande i Svd-debatten men nu vet jag inte om det är dags att byta sida.

I Lärarnas tidning framträder Torbjörn Messing med regeringsuppdraget att utreda jämställdhet i skolan. Han är sällsynt förnumstig

Hur bedömer du att medvetenheten om genusfrågorna är ute i skolorna?
– Jag skulle säga att de flesta är mer eller mindre omedvetet inkompetenta.

Med en sådan arrogant inställning förstår jag att genusvetarna lyckas reta gallfeber på etablissemanget.

För mig är det ett större problem att den senaste tidens jämställdhetsutredningar med skola och förskola tycks vara upptagna att argumentera mot en halmdocka:

Tre av fyra lärare i grundskolan är kvinnor. Skulle fler manliga lärare förändra situationen?
– Jag tror inte att pedagogernas kön har så stor betydelse i sig. Både kvinnor och män bidrar till att återskapa eller bryta könsmönster. Det handlar mer om hur medvetna lärarna är. Det är bra med fler manliga lärare om de är genusmedvetna.

Risken att bli beskylld för biologism eller essentialism leder till ett avvisande av männen i skolan – om de inte har passerat nålsögat “att vara genusmedvetna”. Det betyder att de möjligtvis kan komma ifråga som förebilder om de överger den traditionella manligheten som riskerar att bli problematisk och stereotyp i en värld med 95% kvinnor.

polis


Genusvetarhatet på Svenska dagbladet

Genus

genushat (debatten i pdf-form – läs bakifrån)

Jag har en lite underlig position och är därför en aning svävande i den debatt om genusvetenskap som rasar på Svd utifrån Tanja Bergkvists artikel. Min bakgrund som man i förskolan gör att jag har stött på en hel del underligheter i feminismens och genusvetenskapens namn. Jag har upprepade gånger kritiserat genuspedagogiken för att vara normativ och kompensatorisk. Just nu jobbar jag med att rekrytera män till lärarutbildning och det blir ett ganska meningslöst projekt om könsskillnader i grunden ses som obehagliga och farliga sociala konstruktioner.

Se länkar under Genus

Egentligen borde jag glädjas över att debatten äntligen kommit igång – men sen läser jag igenom inläggen en gång till och upptäcker att det är ingen debatt. Genusvetarna har dragit sig undan och låter det hela blåsa över.

Jag förstår dem – tonläget är uppskruvat i falsett och argumenten ofta en blandning av naiv puristisk vetenskaplighet (empirism-positivismen) och allmänt revanschistiska hatutbrott mot sossesverige. Ur detta kan inget gott komma.

vinoud

Den förutsägbara bloggvärlden

Tanja Bergkvist skriver i Svd ett förutsägbart inlägg om det tokiga Vetenskapsrådet som har gett bidrag till ett tokigt projekt om genus och trumpeter. Genast blir bloggvärlden tokig av upphetsning och det uppdämda borgerliga hatet mot feminismen väller fram.

Jag tycker att det verkar vara ett bra tillfälle att länka till Chet Baker och diskutera olika former av maskulinitet.

Uppdatering:
Bloggvärlden är ett under av balans och mognad. De verkliga haverierna hittar jag bland de 450 kommentarerna.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över att genusvetenskapen hukar i upphöjd fördragsamhet. På sändlistan för genusvetenskap (anmälningslänk) tipsar Lars Ek om debatten som “ett tecken i tiden”. Jag tolkar det som om han inte vill nedlåta sig till att blanda sig i diskussionen. Kanske är det en farligt arrogant hållning – jag vet inte.

Pappa-losern och mamma-losern

Anna Larsson skriver om mäns oförmåga att ta skapa relationer till sina döttrar och kopplar samman aktuella filmer och böcker med att föreslå en individualiserad delad föräldraförsäkring.

Jag håller med och tänker att då kanske vi slipper alla förvirrade diskussioner om huruvida män bör arbeta i förskolan. Vi har tramsat färdigt nu.

brollop