Jag är med i en podd. Älskar att Johan driver Tankar om förskola på ett så spännande, klokt och varierat sätt.

Tänker så här efter podden.

När Johan Eckman bjöd in mig för att spela in ett podcastavsnitt om “Män i förskolan” var det med blandade känslor jag tackade ja. Det är 50 år sedan jag gjorde min förpraktik inför den då tvååriga förskollärarutbildningen och ibland undrar jag om någonting har förändrats sedan 70-talet. Det är ungefär samma låga söktal och deprimerande avbrottsstatistik – samma motstridiga förväntningar på att män ska tillföra någon form av mystisk pedagogisk kvalitet utan att samtidigt leva upp till den traditionella och förhatliga maskuliniteten. 

När jag lyssnar på samtalet hör jag hur vi famlar efter förklaringar till att en del män faktiskt lyckas ta sig igenom utbildningen och etablera sig i yrket på sina egna villkor. Vi diskuterar anpassningens pris och vad som krävs för att hitta rätt. Anders Wiking argumenterar övertygande för profilering, jag håller med men önskar ibland att män ska vara något annat än färgklickar. Vi ska inte behöva vara spännande spetskompetenser för att motivera vår existens. Min poäng är att det krävs en viss kritisk massa för att de enstaka männen ska slippa representera sitt kön. Först då kommer det att finnas utrymme för verklig mångfald.

Jag hoppas att det här samtalet kan inspirera manliga pedagoger att starta (och hålla liv i) nätverk. Förskolan är en underbar, men lite underlig och hotfull värld. De flesta män behöver nog träna sig på att både ge och ta emot stöd av kollegor. I samtalet påstår jag att det är “omanligt” att prata om känslor – jag har gärna fel.

Länk till text som jag skrev för Pedagogiska magasinet 2012 – har något hänt?