Tack Johan Eckman!

Jag är med i en podd. Älskar att Johan driver Tankar om förskola på ett så spännande, klokt och varierat sätt.

Uppföljningen

Tänker så här efter podden.

När Johan Eckman bjöd in mig för att spela in ett podcastavsnitt om “Män i förskolan” var det med blandade känslor jag tackade ja. Det är 50 år sedan jag gjorde min förpraktik inför den då tvååriga förskollärarutbildningen och ibland undrar jag om någonting har förändrats sedan 70-talet. Det är ungefär samma låga söktal och deprimerande avbrottsstatistik – samma motstridiga förväntningar på att män ska tillföra någon form av mystisk pedagogisk kvalitet utan att samtidigt leva upp till den traditionella och förhatliga maskuliniteten. 

När jag lyssnar på samtalet hör jag hur vi famlar efter förklaringar till att en del män faktiskt lyckas ta sig igenom utbildningen och etablera sig i yrket på sina egna villkor. Vi diskuterar anpassningens pris och vad som krävs för att hitta rätt. Anders Wiking argumenterar övertygande för profilering, jag håller med men önskar ibland att män ska vara något annat än färgklickar. Vi ska inte behöva vara spännande spetskompetenser för att motivera vår existens. Min poäng är att det krävs en viss kritisk massa för att de enstaka männen ska slippa representera sitt kön. Först då kommer det att finnas utrymme för verklig mångfald.

Jag hoppas att det här samtalet kan inspirera manliga pedagoger att starta (och hålla liv i) nätverk. Förskolan är en underbar, men lite underlig och hotfull värld. De flesta män behöver nog träna sig på att både ge och ta emot stöd av kollegor. I samtalet påstår jag att det är “omanligt” att prata om känslor – jag har gärna fel.

Länk till text som jag skrev för Pedagogiska magasinet 2012 – har något hänt?

Underskott på framtid leder till depression


Kairos Future har undersökt svenskars framtidstro. Länk

Under de senaste 20 åren har andelen svenskar som säger att det egna livet är meningslöst ökat från 6 till 24 procent[1]. Bland unga män är siffran rent av 35 procent.

Gräver man i siffrorna verkar detta inte handla om ett filosofiskt övervägande, att svenskarna i ökad utsträckning skulle blivit franska existentialister med grundhållningen att livet är meningslöst, och att man själv måste ge det en mening. Snarare verkar det handla om att man i ökad utsträckning upplever livet som torftigt, ensamt och innehållslöst. De som ser livet som meningslöst rapporterar också det sistnämnda i långt högre grad än andra. 

Här spelar säkert sociala medier en roll. Vi jämför ju inte längre oss själva med grannen, utan med avlägsna bekantas och okändas perfekt tillrättalagda liv. Och i den jämförelsen kan det mest fantastiska liv verka torftigt. Också minskat fysiskt umgänge kan spela in. Under samma period har de vänner vi träffar fysiskt under en vecka eller månad fallit snabbt, och bland dem som ser livet som meningslöst är upplevelsen av ensamhet stark.

Söktal och könsbalans på lärarutbildningen

UKÄ lägger ner mycket arbete. Länk Jag följer ett webinarium och är imponerad över den höga ambitionen.

Jag är bekymrad över att de inte tycks vara mer besvärade över bristen på könsbalans och höga avbrottstal bland män.

Jag är inte bitter…

Jag har arbetat länge för att lyfta pojkars utsatta situation i förskola och skola. I många år var den enda politisk acceptabla förklaringar något som kallades “antipluggkultur” och som man kunde upplysa bort med genuspedagogiska insatser. Om man försökte diskutera innehåll, arbetsformer eller betydelsen av att lärarkåren hade olika erfarenheter och bakgrund riskerade man att avfärdas som antifeminist.

När Fredrik Zimmerman publicerade sin avhandling var jag ganska kritisk. Nu har han svängt 180 grader och jag beundrar hans mod. Länk

Frågan är om han lyckas blåsa liv i frågan politiskt? Jag tror inte att den nya regeringenkommer att prioritera könsbalansen inom lärarkåren.

När forskarna försöker styra debatten

Ibland blir det riktigt fel. Vi behöver prata om oskicket med kollektiva upprop inom akademin.

Vår debattartikel i SkolaochSamhälle: https://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/mats-olsson-och-per-dahlbeck-hederskultur-i-forskolan-en-debatt-om-debatten/

Jag har nästan gett upp debatten om skolan och genus

Ibland får jag små återfall och sprattlar till lite. Men det är nog så här här debatten ser ut i Sverige 2018.

Att ranta på Twitter är ungefär vad jag orkar med.

Länk till Politico

!

Denna valrörelse…

Plötsligt är allt genus! Efter Ebba Busch Thors utspel sluter alla upp och allt tycks rymmas under genusparaplyet? En komplicerad fråga reduceras till att handla om höger/vänster och ond/god. Så ser den politiska logiken ut. Jag tycker att Miljöpartiet har mycket att bevisa inom jämställdhetsarbetet. Punkt 20 har de försummat under fyra år.

Det är trist att debatten förs på så låg nivå i Sverige. Jag har kritiserat formuleringarna i de tidigare läroplanerna och välkomnar de nya skrivningarna. Det är de vuxna som ska förändra förutsättningarna – inte barnen som ska manipuleras.

Jag blev intervjuad i en spännande nättidning. Det går alltså att kritisera svensk jämställdhetspolitik från vänster.