Glidarkillar, prestationsprinsessor och lärarutbildning

Jag har skrivit om det här många gånger och trodde inte det fanns fler vinklar. DN har en serie om pojkars och flickors olika inställning till skolarbete.

DN1Lotta, 19: ”Visst, jag har jättehöga krav på mig själv”,

Edgar, Etnologen: ”Vuxenvärlden ger olika budskap till flickor och pojkar.”

Tanken på att skolan delvis är ansvarig för skillnader i prestationer väcker många känslor. Anne-Marie Körling skriver en vass text och jag mumlar instämmande. Länk

Hon ställer en lång rad obehagliga men nödvändiga frågor

  • Varför gör pojkarna på detta viset?
  • Vad i miljön skapar detta?
  • Vilka undervisar pojkar?
  • Hur möter vi upp pojkarna?
  • Varför behöver de vara så högljudda?
  • Vad säger de med sina höga röster?
  • Vem lyssnar då de skriker?
  • Varför skriker de?
  • Är det verkligen så det är?
  • Vad händer med de tysta pojkarna? Syns de minst av alla i skolan?
  • Vad händer med en kille som är utanför fotbollslaget?
  • Vad säger en tyst kille?
  • Varför är en kille tyst och en annan så högljudd?
  • Vilket innehåll har lektionerna?
  • Hur kan innehållet bli tydligare?
  • Vilket fokus har vi gemensamt?
  • Hur många olika arbetssätt har vi i klassrummet?
  • Hur organiserar vi för allas lärande?

Jag tror det handlar om det lärande förhållningssättet. Hur läraren skapar dolda förväntningar på pojkar och flickor. Hur läraren kämpar för att likheterna ska bli större och jämlikare och kanske just där går det åt fanders.

  • Kanske vi ska bekräfta olikheterna?
  • Kanske vi ska utmana lärartänket?
  • Kanske vi ska utmana vår syn på flickorna?
  • Kanske vi ska utmana vår syn på pojkarna?
  • Kanske vi ska utmana vårt yrke?
  • Kanske vi ska utmana vår undervisning?

Nu möter jag samma mönster på lärarutbildningen och har ingen teori för hur jag ska hjälpa flickor som lider av att leva upp till bilden av att vara en duktig flicka.

Går det att bestraffa överdriven lydnad? Kan jag belöna kreativ olydighet utan att väggarna rasar ner?

DN 13/3

Jag mötte Sven-Eric Liedman…

Jag är inte blyg. Ändå var det med en viss vördnad jag beträdde rummet där Sven-Eric Liedman diskuterade sin text Månglarna i templet (länk) under ett utbildningsvetenskapligt seminarium. Vi var åtta personer och det kändes väldigt exklusivt att få möta denne intellektuelle gigant.

Sedan 70-talet har jag läst böcker som dignar av bildning och ingen lyckas med samma självklara elegans förklara komplicerade frågor på ett någorlunda lättbegripligt sätt.

Kanske var jag tagen av stundens allvar – så här dagen efter har jag ingen aning om vad vi pratade om. Men jag var där och tror att jag lyckades stamma fram en fråga.

“Hvis det er noe vi ikke får lov til, så sniker vi oss til det!”

Det finns program för utbyte mellan nordiska högskolor. Nästa vecka ser jag fram emot att få samarbeta med Maria Öksnes från Trondheim. Jag läser om hennes avhandling och inser att den skulle jag gärna ha skrivit. Med en sådan titel kan man inte misslyckas.

Länk

Annars ser det ut att bli en intensiv vecka.

Caroline Larsson kommer hit på måndag 10.15 i D138 och berättar om Malmös fantastiska temalekplatser

Länk

Sven-Eric Liedman kommer den 8/3 och föreläser under rubriken Kör månglarna ur templet

Länk

Den 10/3  kommer Dion Sommer, Carsten Hundeide och Ingrid Pramling introducerar sin nyutkomna antologi.

Länk

Den 16/3 ordnar kåren en debatt med anledning av Lars Pålsson Sylls brokiga bildspråk

Länk

Jag borde inte klaga på utbudet. Kunskapens trappa är bred, hög och brant.

Yrkeslivsberättelser – när uppstår de?

En fördel med att arbeta inom högskolan är att tillfällena till fortbildning är närmast oändliga. Jag får en inbjudan licentianseminariet och läser med viss förvåning.

Birgitta Lansheim lägger fram sin uppsats med titeln:

”Förståelse av uppdraget specialpedagog: Blivande och nyblivna specialpedagogers yrkeslivsberättelser.”

Opponent: Docent Peter Karlsudd, Linnéuniversitetet, Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap.

Fredag den 26 mars, kl. 13.15 i sal E 439

I min värld är det konstigt att tala om blivande och nyblivna specialpedagogers yrkeslivsberättelser. Borde inte dessa yrkesliv först få äga rum innan vi konstruerar berättelserna? jag tänker att en berättelse ska ha en summerande karaktär – och gärna någon form av poäng eller moral.

Det kanske är så att yrkeslivet räknas från den dagen vi slutar skolan och att just specialpedagogen är en typisk  påbyggnadsutbildning?

Kanske har jag missat någon teoretisk finess i begreppet? En del av oss väljer att leva livet baklänges och Framtiden är idag.

Plumpt och dumt – uppdaterat

Min kollega Lars Pålsson Syll skriver en debattartikel som ondgör sig över problemet med att de studenter som söker sig till lärarutbildningen inte håller måttet:

Lärarstudenter rekryteras i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också sjunkit under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter således försämrats, ställs allt högre krav på lärarutbildningens akademiska nivå.

(…)

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt.

Jag undrar var Malmö Högskolas vision tog vägen? Vi skulle öppna akademin för nya grupper och hitta utbildningsformer som utmanade de etablerade strukturerna.

Pang, sa det när dörren smällde igen.

Uppdatering 1:

Nanny Hartsmar svarar klokt och nyanserat.

Uppdatering 2:

I en arrogant och aningen desperat replik försöker Lars ta tillbaka initiativet genom att anklaga Nanny för bristande kunskaper i innantillläsning. (länk) Det fungerar inte. Trots det goda uppsåtet kommer Lars Pålsson Syll att få dras med ryktet om bristande språkkänsla i framtiden. Jag rekommenderar dubbeldoktorn att göra en dubbel kungspudel snabbt – innan media och studentkår upptäcker övertrampet.

Jag är en stor vän av yttrandefrihet och imponerad av högskolans ledning som inte reagerar. Det är en professors oavvisliga rätt att både skjuta sig själv i foten och samtidigt tappa byxorna. Samtidigt finns det en infoavdelning som ska skydda Malmö högskolas varumärke. Behovet av intranät har aldrig varit större.

Debatten om läraryrkets status förtjänar en bättre start.

Uppdatering 3:

Studentkåren ger sin syn (länk)

Uppdatering 4

SKL 3 menar att vi ska sluta förtala skolan (Länk)

Glastak över lärarutbildningens ljusgård

Glastak över lärarutbildningens ljusgård

Vi möts vid facken

Lärarutbildningens vackra hus är en förvånansvärt sluten miljö och det finns få mötesplatser som inbjuder till spontana samtal över enhets- och ämnesgränser. Lärarna sitter i små kontorslandskap eller moduler. Studenterna irrar runt i korridorerna på jakt efter ett skyddat hörn. I en del salar pågår undervisning bakom glasrutor och lärarnas tysta viftande gör ett lätt absurt intryck.

Min arbetsplats är intill postfacken och ibland känner jag mig nära händelsernas centrum – även om en del tomrum vittnar om ett år av uppsägningar och besparingar.

Nu förstår jag uttrycket “Att ta ner skylten”.

En ovanligt tyst fredag

Det är sportlov i Skåne och många försöker utnyttja de sorgliga resterna av snötäcket. En lärarstudent är i princip aldrig ledig, men aktiviteten är ganska låg i Biblioteket högst upp i Orkanen. Jag passar på att njuta av skymningen som faller utanför fönstren.

Ibland saknar jag medioteket på Munkhättegatan – det var liksom närmre till studenterna där.

“En onödig proposition”

I bloggvärlden var det många som tidigt ifrågasatte värdet av en ny lärarutbildning. Inom det akademiska och pedagogiska etablissemanget tycktes det vara få som tog Jan Björklund på allvar och när professorerna väl samlade sig till ett upprop var det alltför sent och ängsligt. Rädslan för att stöta sig med makten satt djupt och i bakgrunden mullrade HSV. Utredningen HUT är presenterad, remissomgång avklarad och nu återstår riksdagsbeslut, examensbeskrivning och tillståndsprövning innan det hela rullar igång 2011.

Anders Fransson är skoningslös i sin kritik av processen. Jag försöker plocka ut särskilt slående formuleringar ur hans text men rekommenderar er att läsa det hela. Kanske är det inte för sent att stoppa eländet.

Länk till den omistliga nättidskriften Skola och samhälle

Till slut. Mot bakgrund av den bild jag tecknat ovan framstår det som alltmer obegripligt att regeringen vill ersätta en väl fungerande lärarutbildning med ett helt nytt system, som kommer att brottas med inkörningsproblem och kvalitetsbrister under de inledande åren. Varför offra flera studentgenerationer i oträngt läge? I mina svarta stunder tänker jag att motiven för reformen måste vara helt andra än de som redovisas öppet. Kanske är det så enkelt som att utbildningsminister Jan Björklund vill resa ett monument över sig själv innan mandatperioden går ut.

Hur uppfattas jag av studenterna?

Jag är ganska svårpikad och väljer att ta filmen som en komplimang – åtminstone tills motsatsen är bevisad.

P.S. Filmen är gjord av studenter som läser kursen Lek, Kultur och kommunikation vid enheten Barndoms- och ungdomsvetenskap vid Lärarutbildningen i Malmö.