Jag har skrivit om det här många gånger och trodde inte det fanns fler vinklar. DN har en serie om pojkars och flickors olika inställning till skolarbete.
DN1, Lotta, 19: ”Visst, jag har jättehöga krav på mig själv”,
Edgar, Etnologen: ”Vuxenvärlden ger olika budskap till flickor och pojkar.”
Tanken på att skolan delvis är ansvarig för skillnader i prestationer väcker många känslor. Anne-Marie Körling skriver en vass text och jag mumlar instämmande. Länk
Hon ställer en lång rad obehagliga men nödvändiga frågor
- Varför gör pojkarna på detta viset?
- Vad i miljön skapar detta?
- Vilka undervisar pojkar?
- Hur möter vi upp pojkarna?
- Varför behöver de vara så högljudda?
- Vad säger de med sina höga röster?
- Vem lyssnar då de skriker?
- Varför skriker de?
- Är det verkligen så det är?
- Vad händer med de tysta pojkarna? Syns de minst av alla i skolan?
- Vad händer med en kille som är utanför fotbollslaget?
- Vad säger en tyst kille?
- Varför är en kille tyst och en annan så högljudd?
- Vilket innehåll har lektionerna?
- Hur kan innehållet bli tydligare?
- Vilket fokus har vi gemensamt?
- Hur många olika arbetssätt har vi i klassrummet?
- Hur organiserar vi för allas lärande?
Jag tror det handlar om det lärande förhållningssättet. Hur läraren skapar dolda förväntningar på pojkar och flickor. Hur läraren kämpar för att likheterna ska bli större och jämlikare och kanske just där går det åt fanders.
- Kanske vi ska bekräfta olikheterna?
- Kanske vi ska utmana lärartänket?
- Kanske vi ska utmana vår syn på flickorna?
- Kanske vi ska utmana vår syn på pojkarna?
- Kanske vi ska utmana vårt yrke?
- Kanske vi ska utmana vår undervisning?
Nu möter jag samma mönster på lärarutbildningen och har ingen teori för hur jag ska hjälpa flickor som lider av att leva upp till bilden av att vara en duktig flicka.
Går det att bestraffa överdriven lydnad? Kan jag belöna kreativ olydighet utan att väggarna rasar ner?






