Mikael Londos spikar sin avhandling “Spelet på fältet”. Det är en underlig, men intressant rit som idrottsvetenskapen försöker återskapa på Malmö högskola. Det rådde en viss oenighet var spiken skulle placeras.
Grattis Mikael!!!!
Nyspikat
Reply
Category Archives: Högskola
Klyftorna och skolan
Webbtidningen Skola och samhälle har vaknat till liv efter sommaruppehållet. Skribenterna är vresiga och jag tror att Ingrid Carlgren slår ner flest käglor med artikeln Vad gör vi åt de växande klyftorna.
Växande klyftor i skolan hänger samman med växande klyftor i samhället. Sambandet verkar åt bägge håll – skolans klyftor speglar klyftor i samhället men skapar också dessa klyftor. Det är inte ofarligt med ett skolsystem där alltfler elever blir utsorterade. Utsorterade, frustrerade och arga elever är lätta att rekrytera till kriminella verksamheter. När den växande kriminaliteten diskuteras i Sverige, är det dock Beatrice Ask och inte Jan Björklund som avkrävs åtgärder. Om skolan överhuvudtaget diskuteras i det sammanhanget så ges den en roll att i viss mån motverka men framförallt övervaka eleverna. Att skolan själv skulle kunna vara en del av orsaksbilden till den ökande kriminaliteten verkar inte ha fallit någon politiker in.
Bland kommentatorerna hittar jag flera kända namn – alla verkar en smula vilsna i den nya skoldebatten.
– Vad var det som hände?
Det pyr?
Akademin och de sociala medierna
Anders Mildner skriver i Svd (länk) om förhållandet mellan akademins språk och textformer som lever i de sociala mediernas brokiga världar. Många förfasar sig inför den hotande förflackningen och i kommentarerna finns det bekymmer för bristande stavningsförmåga hos framtida generationer. Antagligen skriver de f-ö-r m-y-c-k-e-t…
Och visst, det är möjligen lätt att hävda att det finns goda skäl till att den bör behålla sitt koncisa och snåriga språk, men samtidigt går det inte att blunda för att de språkliga klyftorna mellan akademin och resten av samhället kommer att växa de kommande åren, i takt med att nya generationer växer upp med de nya mediernas lingo som förstaspråk. Utvecklingen stärker akademikernas aktier på ett sätt som av många nog ses som en skänk från ovan. Plötsligt har en rätt hunsad grupp fått en oväntad joker i alla-kan-inte-bli-som-vi-spelet. Sett ur det perspektivet blir det också fullständigt naturligt varför just universitet och högskolor varit så motsträviga när det gäller att använda sig av de verktyg som resten av samhället nu kommunicerar med. Idag pratar vi om snedrekrytering till den högre utbildningen. Imorgon troligen om språkrekrytering.
Bilden av universitetet som en skyddad ö har jag svårt att värja mig mot och ur det här perspektivet blir det lättare att förstå varför det går så trögt att införa sociala medier i högre utbildning. Självömkan som livsstil?
– Ingen tycker om oss, ingen läser vad vi skriver och ändå är vi viktigast av allt!
Jojje Wadenius – Jag är det fulaste som finns
P.S. Jag börjar vänja mig vid Twitter och uppskattar allt mer flödet av vänliga impulser. Det kan nog bli som en vana…
Anslagets betydelse
Jag möter 350 förväntansfulla studenter som vill registrera sig och läsa huvudämnet Barndoms- och ungdomsvetenskap vid lärarutbildningen i Malmö. Aulan är full och nervositeten påtaglig. Hjälper det att spela lugn musik när de går in och sätter sig? Troligen inte.
Jag ska inte recensera tillställningen, men önskar nog att vi nästa år tonar ner inslagen som har negativ laddning. Jo, jag vet att det är viktigt att de lämnar utdrag från belastningsregistret innan de går ut på praktik. De flesta studenterna var nog förvånade över att de fick detaljerad information om TBC som få antagligen såg som ett akut problem. Jag är rädd att den här misstänksamma tonen dominerade över de andra budskap.
Jag avslutar och försöker måla upp bilden av en vänlig (men utmanande) utbildning. Ja det finns en plan, här finns toaletter och möjlighet att äta, du kommer att få en grupptillhörighet och schema. Samtidigt inser jag att många inte har hört ett ord av vad vi har sagt. Allvaret och känslan av allt det nya slår ut förmågan att ta in information. Antagligen kommer vi att behöva upprepa budskapen många gånger.
900 besök på den tillfälliga kursstartssidan tyder på att det finns en del frågor kvar. Jag gissar att det finns studenter som vill veta allt genast. Andra nöjer sig med en dag-för-dag-strategi. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa drömmar.
Vi lovar guld - förstora
Jan Stenmark – Pennan i näsan
Snart ska jag hälsa 300 förväntansfulla studenter välkomna till lärarutbildningen. Det brukar vara ganska svajiga tillställningar med mycket känslor i luften och ibland har jag försökt skämta för att lätta på spänningen. Jag bläddrar i Jan Stenmarks underbara bok Pennan i näsan och hittar massor av bilder som antagligen inte är helt lämpliga.
Det kan vara så att jag underskattar deras sinne för humor?
Om genusperspektiv på lärarutbildningen
Jag försöker samla tankarna och uppsöker ett ödsligt bibliotek. I morgon ska jag prata om genus för mina kolleger och som vanligt försöker jag undvika de biologistiska trampminorna.
Martin Ingvars text om könsskillnader försvårar positionen för dem som betonar den sociala konstruktionens betydelse. Det var ganska slugt av regeringen att släppa in honom i DEJAs arbete. I stället för att addera arv och miljö menar han att vi bör multiplicera dessa faktorer.
I den första kursen möter studenterna etnologiska och starkt manskritiska texter (“Kulturnavigering i skolan“). Frågan är om de tål mer än ett perspektiv?
Läs Martin Ingvars text här (nytt fönster)
Den tomma anslagstavlans magi
Vaktmästaren har rensat anslagstavlorna från de sorgliga resterna av vårens informationsflöde.
Jag har en föreställning om att varje terminsstart är ett rent bord – ett hav av möjligheter.
Framåtsyftande disciplinära åtgärder?
Jag är på utbildningsdag och studsar till inför vissa begrepp.
Tre mål och fem sidor innehåll i fysikämnet – är det fortfarande en målstyrd skola? Det luktar regler…
Återprofessionalisera läraryrket
Lars Strannegård beskriver i GP (länk) en möjlig väg att återprofessionalisera läraryrket:
Utvecklingen som skett inom läraryrket är välkänd inom organisationsteorin. Den kallas avprofessionalisering. Kåren upplever en mycket diffus kravbild från allehanda intressenter: kommunen, staten, föräldrarna och skolledningen. Lärarna omgärdas av så kallade målbilder: de skall skapa världens bästa skola, bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av skolans konkurrensstrategier. De skall motverka mobbing utan att veta hur långt deras ansvar sträcker sig och vad de kan förvänta sig av föräldrarna. Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och den leder, som ett brev på posten, till minskad attraktivitet för yrket, sämre löneutveckling och lägre status.
Ett effektivt sätt att återprofessionalisera ett yrke är att plocka bort arbetsuppgifter istället för att lägga till. I skolans fall handlar det exempelvis om att lärarna inte skulle behöva ägna sig åt kontroll av närvaro.
Lösningen skulle då vara specialisering. Frågan om barnens närvaro och föräldrarnas medverkan hanteras av en särskild Elevvårdsenhet med speciella befogenheter enligt franskt mönster.
Jag blir lite nervös när företagsekonomer ger sig in i skoldebatten – men nog måste det finnas andra sätt att höja yrkets status och attraktivitet än den spretiga kravkatalog som tornar upp sig i framtiden.
Jan Björklund visar nya mjuka sidor i Public service den 15/8.
Min Björklundvänliga vecka är över
Jag mjukstartar med att hänvisa till Ekots reportage om den framstressade lärarutbildningen.
Högskoleverkets projektledare och Stockholms universitets vicerektor oroar sig över att processen går för snabbt. Målet att minska antalet lärosäten från 26 till 15 bygger på att HSV gör en kvalificerad granskning av de ansökningar som har skickats in. Nu visar det sig att förutsättningarna för ansökandet har varit ytterst besvärliga och stora beslut riskerar att fattas på bristfälliga grunder. Det är samhällsekonomiskt dyrt att lägga ner fungerande verksamheter.
Ett enkelt och populärt sätt att mäta kvalitet är att räkna andelen disputerade. Det finns andra dimensioner av lärarutbildning som den ansvarige politikern borde bevaka. Annars spelar regeringen ett högt spel med landets framtid.
Helena liknar Björklunds insatser för utbildningssverige vid myrans idoga strävande. Jag tänker mig helt andra djur.
Det kan bli ett riktigt spännande val och nu gäller det att satsa rätt. Oddsen förändras ständigt. Länk
När jag började arbeta på lärarutbildningen 2002 var jag mycket imponerad av visionen – att vi arbetade åt samma håll och att många faktiskt verkade tro på idéernas bärkraft. Nu har en del av adjunkterna (de små arbetsmyrorna) sagts upp och verksamheten ska saneras utifrån oklara förutsättningar. Den ska både bli friare och mer detaljstyrd. Den ska vara handfastare och mer akademisk.
Varför tänker jag på Robert Gustavssons trädgårdsmästare? (Länk)
Tysta tankar 