Jag försöker samla tankarna efter en lång kväll i bullrig miljö. Min bordsgranne Tim Rohrmann har publicerat en hel del i frågor som jag intresserar mig för. Han är dessutom en av arrangörerna för konferensen Maenner in kitas.
Sveriges forskning är provinsiell – eller i bästa fall inriktad på anglosaxisk litteratur.
Jag borde ha frågat om det finns någon officiell hashtag.
Det känns lite ensamt på Twitter.
Jag förenklade hashtaggen till #KITAS
Och skriver på svenska.
På bussen från Tegel till Humboldt!
Jag läser en rapport som granskat min arbetsplats och studsar lite inför en del formuleringar:
Resultaten visade att både kvinnor och män hade en ambivalent inställning till att arbeta som mellanchef eftersom de ansåg att uppdraget inskränkte på deras möjligheter att forska.
Hmmm – jag trodde nog att det skulle finnas andra problem som var mer direkt knutna till den utsatta positionen.
Mellancheferna tonade ner betydelsen av kön och jämställdhet var för dem en fråga som enbart rörde kvinnor.
Högskolans självbild är av tradition djupt knuten till idén om den könsneutrala meritokratin. Kanske hade jag gärna sett att mellancheferna intresserade sig för könsbalansen inom studentkåren och den katastrofalt höga andelen män som avbryter sin lärarutbildning. Jämställdhet borde inte vara en kvinnofråga.
Det framkom dock att kön spelade roll, även om medvetenheten om detta var låg bland cheferna.
Jag blir betryckt över forskare som sätter betyg på deltagarnas “medvetenhet”. Vad är det egentligen de ska vara medvetna om? Vad är sanningen? Den auktoritära kunskapssynen lyser igenom.
Bland medarbetare kom det fram att kvinnor i högre utsträckning än män hade både iakttagit och själva upplevt negativ särbehandling på grund av kön. Upplevelsen av sexistisk jargong hade ett samband med ohälsa för kvinnor men inte för män.
Hårda ord. Svåra att värja sig mot. Svåra att generalisera utifrån. Men varje (upplevd) kränkning är en för mycket.
Chefer som var män tolkade medarbetarnas upplevelse av negativ särbehandling som uttryck för personliga egenskaper och för att kvinnor var svagare eller mer lättkränkta än män.
Idag är ordet “lättkränkt” förbrukat. Hemsidan “vita kränkta män” har skapat ett löjets skimmer kring dem som reagerar. Det är en svårtolkad, men mycket allvarlig anklagelse som framförs.
Det framkom även att män, både chefer och medarbetare, tog större utrymme i möten, medan däremot kvinnor ofta blev avbrutna i sina framföranden.
Klassisk härskarteknik enligt Berit Åhs. Pompösa skitstövlar tror jag finns av båda könen. Den som låter sig tryckas ner har också ett visst ansvar.
Enligt mellancheferna fanns det en ”duktig flicka”kultur vid högskolan, som beskrevs med att kvinnor tenderade att ställa höga krav på sig själva och ta på sig många arbetsuppgifter. Medarbetare som var kvinnor menade att männen inte hade samma krav på sig att delta i möten och utföra vissa administrativa arbetsuppgifter utan kunde istället ägna sig åt sin forskning och fick därmed större möjligheter till karriärutveckling än de ”duktiga flickorna”.
Intressant. Tyvärr ligger det ovanför min horisont att bedöma sanningshalten i påståendet.
De här föreläsningarna av Michael Sandel från Harvard University verkar vara spännande. Generöst och lockande!
Länk
Länk till intervju med Samuel West i Sydsvenskan
– Det finns en myt om att jobbet ska vara jobbigt och att fritiden ska vara rolig. Det är när man är ledig som allt ska hända. Det är då man ska vårda sina relationer och ha sina mest intressanta samtal.
Samuel West tycker det är positivt att gränserna mellan jobb och fritid suddas ut mer och mer. Färre jobbar i dag inom industrin och allt fler tillhör den kreativa klassen, alltså de som använder kreativitet som främsta redskap i sitt arbete. I dag är det inte bara egenföretagare som kan styra över sina arbetstider, utan även många anställda.
På allvar tror jag att det är dags att ge upp hoppet om stor meningsfullhet och yttre bekräftelse på jobbet. Vi roar oss själva efter förmåga.
När jag började jobba på Lärarutbildningen ägnade vi huvuddelen av den första kursen åt att diskutera “En skola för alla”. Idag lever begreppet en undanskymd tillvaro.
Läs Anna Kayas text på Skollyftet
De här diskussionerna slutar ofta i vaga antaganden om “lagom” och försök till gränsdragningar mellan privat och personlig.
Mikael har bestämt sig för att gå hela vägen. Det är bra att någon vågar gå före.
Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.
Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.
Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:
Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.
Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:
Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.
Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.
Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.
Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.
Tysta tankar 