Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.
Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.
Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:
Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.
Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:
Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.
Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.
Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.
Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.
